Jag insåg precis att mitt flyg till Visby imorgon går från Skavsta. Det går klockan 8.10. Det innebär att jag måste ta bussen kl 05.30. Och att jag därför måste ta tunnelbanan från Kista klockan 05.00. Plötsligt förstår jag varför biljetterna var billiga. Vad gör man inte för finanskrisen?

För ett tag sedan hade jag en maildiskussion med en läsare som inte tyckte att AIK är ett stockholmslag eftersom Solna är en egen kommun. Jag anser att Solna är en del av Stockholm – men när jag beställer en flygbiljett från Stockholm vill jag inte behöva åka till Skavsta. Det är tolv mil bort. Skavsta är inte lika med Stockholm.

VILL INTE.

Tog inte Kent-Roland många minuter att lista ut att det var Aylin Yaren det rörde sig om. Inte en världsstjärna, direkt… Vet någon vad som hände med Fatmire Bajramaj? Tysklands största talang, deras nästa big star.

Träningsanläggningarna ligger verkligen långt åt helvete i den här stan, Johanna Garå på SvD och jag slog våra spanskspråkiga huvuden ihop och åkte dit tillsammans, till Ciudad Deportiva de Las Rozas. Förbundets egen anläggning, inte alls lika stor som Real Madrids men större och finare än något som existerar i Sverige. Öppen träning betyder verkligen öppen träning här. Vi trängdes på en solig läktare med ett femtiotal spanska journalister och några skrikande skolklasser.

Min nye vän Rubén på TVE hade sagt att Aragonés träningsmetoder var en smula ”gammelmodiga”, ingen tvekan om den saken. En halvtimmes traditionell uppvärmning av den typen jag brukade köra med sjuåringarna i Järva F90 och sen en timme tvåmål i extremt långsamt tempo. Aragonés satt i en av avbytarkurerna och reste sig bara då och då för att ge instruktioner.

Han är verkligen extremt osams med typ hela Spanien, framförallt los madristas, för att han inte tagit ut Raúl i landslaget. Eftersom pressen tjatar så mycket om det har han bestämt sig för att inte prata med media förrän efter matchen.

Kidsen hade med sig en Raúl-flagga som de hängde upp tillsammans med en landslagströja som markering.

Istället kom Xavi, Daniel Güiza och Senna till presskonferensen. Efter det mixad zon, Xavi blev bara intervjuad på katalanska och så mycket var alltså de spanskakunskaperna värda. Men han sa en del på spanska i alla fall, ni får läsa tidningen imorgon.

Sen åkte vi till det svenska spelarhotell, åt fantastisk lunchbuffé med alla möjliga fisk- och skaldjursvarianter. När vi var proppmätta kom vi på att det fanns efterrätter också – färska jordgubbar med grädde!

Vid bordet intill satt en tolvårig pojke i kostym och åt lunch med sin pappa, som mellan huvudrätten och kaffet tog ett glas rosa champagne. Det är den typen av hotell landslaget bor på, om ni undrar.

Det är det där med hemlängtan. Åsa Petersen har det också ibland. Vad är det vi längtar till? Jag vet inte. Jag vill inte lämna Malmö, det här är MIN stad, här har jag byggt mitt liv precis som jag velat, jag kom hit ensam och förutsättningslöst. Byggde mitt eget liv. ”Vi lever i en hemlis”, sa klokaste U en gång och det är precis så det är. Var ännu mer, på den tiden vi alla pluggade och levde våra dagar som de kom.

Men när jag kommer hem vill jag att allt ska vara som det en gång var. Jag vill inte tillbaka dit. Jag vill aldrig mer vara femton. Jag längtar inte tillbaka, inte egentligen. Men när jag går på gatorna i det som var mitt hem är det som att läsa en bok. Boken om den jag var. Varje gård har sitt unika minne, viskar sin historia till mig och får mig att återuppleva den. Vissa har tusen. Andra har jag bara passerat på väg någonstans, men så många gånger att de ändå berättar något för mig, varje gång jag går där igen.

Jag som bara tänker max en arbetsvecka framåt kan gå hur långt tillbaka i tiden som helst. Njuta av att jag inte glömt. Tänka att allt det jag minns fortfarande finns, med den lilla skillnaden att jag inte längre lever i det.

Jag finns där. Alla där känner mig, de vet vem jag var.

Jag är livrädd för att glömma. Skräckslagen inför tanken på att de ska glömma mig, att det till slut ska ha flyttat in så många nya att de inte har en aning om vem jag är. Varje gång jag kommer åter har någon liten detalj ändrats. Det byggs ständigt nytt och gamla saker byts ut. När är allt borta?

Det är det som skrämmer mig. Att allting ska försvinna. Kanske är det därför jag har den där känslan av att jag lämnar något viktigt bakom mig varje gång tunnelbanan tar mig bort, högt över fältet, förbi brukshundklubben och spökstationen, in mot stan.

Vilken jävla rysare det blir idag! Hur det slutar? Ingen aning. Visst har IFK Göteborg ett bra utgångsläge – men stora skälvan har uppträtt många gånger förr.

I så fall kan Kalmar smyga fram, vilket skulle vara underbart inte bara för irriterande resten av fotbollssverige skulle bli. Expressen har frågat de allsvenska spelarna vilket lag som inte förtjänar SM-guld, 42 procent har röstat på Kalmar och en spelare ger som anledning att han absolut inte vill ha en ännu kaxigare Henrik Rydström:
– Jag bävar för den dag Henrik Rydström ska ut i medierna och snacka som svensk mästare.
Rydström själv skrattar gott åt just det och säger sig ha tillräckligt mycket självinsikt att ahn själv skulle känna likadant om han inte varit Henrik Rydström (hängde ni med?).

Hahaha. Jag älskar Henrik Rydström. Tänker på vad han sa i Offside i början av säsongen, apropå att Kalmar nu nämns som guldkandidat:
– De vill bara beröva oss underdogkänslan. De tycker väl inte att vi ska få ligga där bakom och smyga. Men de ska inte komma åt oss. De tar oss aldrig levande.

Snart är det dags!

Jag är i Stockholm nu. Zlatan är också här, han är kung här också, åtminstone att döma av publiken på den öppna träningen på Råsunda för en stund sen. Det är svinkallt och jag har glömt mina vantar hemma. Återkommer strax. Skulle bara säga hej.

Smogen lägger sig runt skyskraporna strax innan skymningen faller och även om jag har lite svårt att föreställa mig det vet jag: om ett år kommer det vara omöjligt att bo i det hotellrum jag nu ligger på, ett stenkast från Fågelboet. Fullbokat, svindyrt, trångt. Tusen och åter tusen människor. Och alldeles underbart.
Läs vidare »

Publikhavet var verkligen ett hav den kvällen, tusentals viftande solfjädrar bildade små små vågor som krusade en yta där kamerablixtar blänkte.

Jag vet inte exakt hur insatt detta japanska hav var i förhållandena kring rekordjakten, men det bar fram Carolina Klüft när benen blev stumma under det sista varvet på 800 meter, när varje steg såg tyngre ut än det förra och europarekordet för första gången kändes som om det var ouppnåeligt. Men det kom ett upplopp och en löpare som egentligen hatar att löpa, åtminstone just den distansen, och hon plockade fram de krafter som skiljer henne från alla andra. Stegen var plötsligt lättare igen och hon ökade, hon tog sig in på 2.12.56, en och en halv sekund snabbare än hon behövt. Det är små marginaler. Men gav henne tjugofem poäng mer än Larissa Nikitina-Turtjinskaja lyckades uppnå 1989.

Europarekord! 7000 poäng, en gång till!
Läs vidare »

Av förklarliga skäl såg jag inte fotbollsmatchen mellan Sverige och USA igår. (Var det igår? Jag är helt snurrig av tidsomställningen.) Men jag har förstått att Zlatan var bra. Att han fick bollar på fötterna precis som han vill, och att han därmed var lysande. De där som brukar fylla min mailbox med ”Haha! Vad var det jag sa! Divan kan inte spela i ett lag.” har inte hört av sig.

I de lägena tänker jag på Fredrik Ljungberg. På hur missförstådd han ansåg sig vara i landslaget, hur han bönade och bad för att Sverige skulle spela annorlunda, längs med marken, utnyttja spelarnas individuella färdigheter. Fredrik Ljungberg blev utskälld, han anklagades för att bara kunna göra mål i Arsenal och aldrig i landslaget, han kallades ”primadonna” eftersom han klippte håret annorlunda än Tintin och Backstreet Boys och helst slapp de gemensamma kostymerna. Han bröt mot konventionerna på alla möjliga vis. Det hjälpte. Sverige spelar idag en betydligt roligare fotboll än 2000, Fredrik Ljungberg är lagkapten och accepterad. Det är sällan något snack om ”primadonnan” längre. Istället är Ljungberg lagets mest mediesmarta.

Idag är det istället Zlatan Ibrahimovic som står för brytandet av normerna. ”Måste han kräva så mycket? Måste spelet byggas kring honom? Vi förlorar ju bara när Zlatan är med.” Kritikerna har många frågor och vill helst inte se honom i landslaget längre.

Jag undrar i de lägena hur det varit för Ibrahimovic om inte Ljungberg funnits, gått före och brutit isen. Och när Zlatan ska bli accepterad. Det ställs alltid högre krav på den som sticker ut, som bryter mönster och syns och hörs extra mycket. Något utrymme för misslyckanden finns inte. Däremot är det väldigt tacksamt att stå vid sidan av och ösa skit över den som vågar och tar steget, när det går dåligt. Som det gör, för alla människor, då och då. Även för välbetalda italienska fotbollsproffs.

Här är för övrigt årets roligaste sida. Tyvärr kan jag inte lägga upp bilder, annars hade ni fått se mig i gul version.