Idag skriver jag om Lisa Nordén, årets vinnare av Skånebragden. Läs också Heidi Silvanders intervju med Nordén. Ni som har papperstidningen är lyckliga nog att ha fått läsa även den fina intervjun med mamma Nordén, och om hur Lisa och mamma flyttade hemifrån samtidigt.

Det har skramlats ihop till ett hockeyspel hos oss här på sporten. Nuförtiden ser det ut såhär i lilla biblioteket:

Kalmar-Klabbe är bäst, men nu är han på semester så då finns det utrymme för alla andra.

Är hon slut nu? En av förklaringarna till att Charlotte Kalla är så bra är att hon aldrig är sjuk. Nu är hon det. Peter Settman, ojojoj. Borde ha fått veta innan Idrottsgalan att det sista man ska göra är att pussa en skidåkare/friidrottare/simmare på munnen.

Nu missar hon världscupen i Kanada nästa vecka också. Extremt dålig timing får jag säga. Hela svenska folket skulle ju sitta hemma och mysa med sin nya älskling och se henne dra ifrån den dopade finländskan ännu mer.

Men Tiio fick Foppas autograf på Idrottsgalan i alla fall, ”det gäller ju att passa på”.

Han var där. Hon var där. Zlatan ibrahimovic stod på röda mattan i smoking, Helena Seger stod bredvid i kostym och de var så stiliga, de sken och Zlatans eriksgata som Sveriges nygamla charmtroll fortsätter. Seger och Ibrahimovic var kvällens stora snackis långt innan prisutdelningen ens börjat.

Det är den gamle Zlatan som är tillbaka. Han som slog igenom en gång i Malmö FF en gång för många år sedan och alltid hade långa utläggningar som ingen visste var på skämt eller på allvar men som oftast slutade med ett snett leende. Ett tag var det leendet borta. Nu är det tillbaka. Det är fint att se.
Läs vidare »

Klädfråga: Vad hade Helena Seger på sig? Kostym eller smoking? Vi har diskuterat det hela kvällen, jag har ringt min sömmerskevän och Åse på rippen har ringt sin mamma. Jag trodde det var en kostym men Åse säger smoking. Vet någon?

Okej, ett klargörande efter att ha sett vissa mail och kommentarer här på bloggen: jag är fullt medveten om att iranier inte är araber och inte heller nödvändigtvis måste vara muslimer. Jag trodde det var tydligt att jag refererade till ett flummigt resonemang där begreppen är ytterst luddiga, alltså där man dömer alla som ser ut att komma från Mellanöstern som ”muslimer” eller ”araber” – med andra ord: de som är farliga. Men jag skulle väl varit tydligare, antar jag, eftersom folk tror att det är jag som blandar ihop begreppen och inte den amerikanska flygplanspersonalen.

Percy Nilsson ser inte längre Redhawks som självklara i elitserien när Hyllie Arena invigs, han säger att den inte står och faller med hockeyn och jag vet inte, är det ingen annan än jag som börjar få lite ont i magen av det här? Malmö Redhawks-Bofors som första match i nya arenan känns liksom… sådär.

Det är så lätt att förstå Percys drömmar om sin arena som skulle bli helt perfekt, det finns något väldigt rörande i hela bygget. En pojkdröm som äntligen kan besannas. Om nu bara inte laget spelade så förbannat dåligt. Någonstans blir det samtidigt lite befriande. Det går inte att köpa sig till sina drömmar, inte i sportvärlden. Möjligtvis om man anställer Sven-Göran Eriksson som tränare.

Det kan vara ett tecken på nyordning i Malmö FF. I så fall kändes den rätt bra, den där förhörsledarblicken som Hans Gren spände i mig när han förklarade att pressen inte var välkommen in i styrketräningslokalerna långt nere i Baltiskans vindlande gångar där MFF körde årets första träningspass.

Bengt Madsen dök upp några minuter efter att träningen skulle börja och såg mycket förvirrad ut när han upplystes om att vi inte blivit insläppta. Men inte heller Bengt Madsen kunde hjälpa oss och jag tror att det är ett gott tecken. Det nya tränarteamet vet hur de vill ha saker och ting och inte ens argumentet ”men vi har alltid fått vara med” bet. Naturligtvis är det tränarna som ska avgöra hur de vill att träningarna ska se ut. Därför var det positivt att inte Madsen lyckades övertala dem att släppa in oss.
Läs vidare »

Även Hanna Marklund lägger ju av, inte heller det beskedet kom helt oväntat. Efter landskampen mot Danmark i november förklarade hon hur svårt det kändes att få ihop hela livet. Hanna Marklund är utbildad lärare men har aldrig jobbat som det. Hon vill hinna ut i det civila arbetslivet innan hon får familj – vilket hon inte heller kan vänta för länge med. Trots att hon varit en av de viktigaste spelarna i en av Sveriges bästa fotbollsgenerationer någonsin – 77:orna, varav de flesta alltså fortsätter spela trots att de fyllt trettio – har hon inte tjänat så stora pengar att hon kan leva på dem efter fotbollskarriären. Alltså inte så konstigt att hon bestämt sig för att sluta. Men tråkigt. Landslagssamlingarna blir inte desamma utan den här rättframma och smarta tjejen som på den bredaste norrländskan alltid har en klok analys av läget.

Trist också att det är ett OS-år. Men backlinjen står inte och faller med henne. Stina Segerström är en naturlig yngre ersättare för henne, och Karolina Westberg visade när hon fick chansen (igen) i höstas att hon definitivt håller hög klass igen.

Egentligen blev det aldrig mer spännande än i första matchen. Det blev inte en längre förlängning, fler skador, mer dramatik än när Höllviken och Uppåkra gjorde upp i F12-finalen. Men det var så mycket annat, så många matcher, spelare som blev generade av att få sina namn upplästa, andra som äntligen fick visa upp sina väl inrepeterade målgester, ytterligare några som världsvant kastade upp likadana kepsar på läktarna, det var mammor och pappor och kompisar som hejade och skrek, en spänning och som låg som ett stort täcke över hela Baltiska Hallen och som ungefär var femtonde minut exploderade i vilda glädjescener på ena planhalvan och tunga, besvikna, hängande huvuden på den andra. Täcket var snart där igen, när två nya lag marscherade in för att göra upp i ytterligare en åldersklass.
Läs vidare »