Hon såg inte pigg ut, Helena Jonsson. Hon tvingade fram några leenden, försökte glittra med ögonen men såg så otroligt trött och blek ut. Extrainsatt presskonferens i OS-byn eftersom hon lämnade stadion gråtande igår, utan att prata med några journalister.

Vad ville hon säga? Egentligen mest en sak: att hon blev ledsen i torsdags, när det gick så dåligt. Som om vi inte visste. Om det är någonting som har varit uppenbart under de här olympiska spelen så är det att Helena Jonsson var riktigt ledsen i torsdags. Men också, naturligtvis: att hon kommer igen. Kanske inte detta OS – och det tror inte jag heller, det kommer inte gå att rensa skallen såpass att hon kan ta medalj på söndag – men i framtiden.

Någon sa: tänk så fantastiskt det skulle vara om hon kunde göra en Anja Pärson-vändning nu och komma igen på söndag, samla ihop sig och ta medalj. Men det kommer inte hända. Det finns så många skillnader mellan Anja Pärson och Helena Jonsson och i det här sammanhanget är rutinen – och i Jonssons fall bristen på rutin – den viktigaste. Anja Pärson har varit med så länge, hon har varit i många pressade lägen förr och vet exakt hur hon ska göra och hur hon vill ha det för att hon ska få ihop alla bitarna. Vetskapen om att hon kan få ihop det och lyckas trots att jorden snurrar väldigt snabbt runt henne är oerhört värdefull i det läget.

Wolfgang Pichler var inne på det själv efter loppet i torsdags.

– Helena Jonsson har haft det för lätt, hon har inte stött på några motgångar, sa han.

Men ett OS är ett OS och alla reagerar olika på att komma till OS. Vissa triggas – andra skräms. Och Helena Jonsson visste exakt vilka förväntningar som fanns på henne. Ett bragdguld kan vara tungt att bära. Ett Jerringpris likaså.

Jag förvånades över den loja inställningen efter första tävlingsdagen när Jonsson slutade tolva. Jämför med Charlotte Kalla efter fredagens lopp. Hon kom åtta och ögonen var svarta av vrede. Hon var så förbannad och – gissa om det kommer gå undan i sprintstafetten på måndag. Men Kalla är mer Anja-typen, en sådan som triggas av förväntningar och älskar att det är stort mästerskap och tufft motstånd.

Och så dagens huvudperson, Anna Haag. Har hon gått rakt in i svenska folkhjärtan nu? Känns så, va. Vinnarskalle och sprudlande personlighet på samma gång. Och så står hon på ett par skidor. Det gillar vi.

Ingen visste vad som gick snett. Alla log. Ja, inte Wolfgang Pichler förstås. Och det där med leendet ska man inte hänga upp sig för mycket på, leenden kan vara sköldar som är lätta att sätta upp för den som vill dölja att något är dåligt. Men detta: att ingen visste vad som gick snett. Att allt gick jättebra, kändes perfekt, inget fel på skidorna. Det skrämmer. Och bäddar inte direkt för någon fantastisk fortsättning på detta OS, inte skidskytte-OS i alla fall.

Inga försök till till bortförklaringar i alla fall. Alltid något.

Nej, nu går jag på rodel istället. Börjar nästa arbetsdag. Dagarna blir så konstiga här, först jobbar man som en galning mot morgondagens deadline, sen går man på nästa skift och börjar förbereda övermorgondagens tidning. Aldrig fattar man vad som är i tidningen ”idag”. Allt det som ni läser i pappret känns supergammalt. Förvirrat är bara förnamnet.

Vilken skitstart på OS. Flopp. Men nu ska jag på rodel som sagt, kan nog ge lite perspektiv.

Jag jobbar hemma idag. Ibland måste jag ju faktiskt tänka på mina krukväxter, de kan inte vara ensamma hemma varje dag. Det är inte schysst.

Jag dricker té. Äter de biscotti som Å har bakat till mig och lagt i en fin burk. Lyssnar på Dolly Parton. Funderar över varför Roland Andersson inte ens nämner Zlatans namn när han diskuterar anfallsalternativ. Sitter i en av de röda sammetsstolarna som ser ut som en tron. Ja, det är en vacker scen. Ja, jag låtsas att jag är en lidande brittisk författare. Jag älskar att vara lite lagom pretentiös såhär på onsdagsförmiddagen.

På jobbet är alla småbarnsföräldrar sjuka. Bäst att stanna hemma. Men om några timmar ska jag till Heleneholms Ip.

Jag ska nog skaffa tunga röda sammetsgardiner trots allt.