Ja, Robin Söderling förlorade ju mot den fantastiske Roger Federer igår, men gick ändå som en segrare ur turneringen. Tillsammans med svensk tennis. Läs dagens krönika här.

Inga dagar är det så lätt att skriva som dagarna efter viktiga kvalmatcher. Det finns så många frågor att ställa, så många tankar att reda ut, så mycket att älta. Jag satt ute i solen och åt frukost och lusläste tidningarna. Kunde bara konstatera att Lars Lagerbäck är ganska ensam på sin fotbollsplanet, den där det svenska landslaget fortfarande utvecklas, Sverige spelade bra mot Danmark och har VM-avancemanget i egna händer.

Sen röstade jag i Västermalmsgallerian och åkte hem till mina föräldrar där en dämpad stämning rådde. Min bror vägrade läsa sportsidorna idag. Vi grillade, kunde äntligen sitta i trädgården och äta och gick igenom matchen och frågetecknen i detalj. Min mamma tycker fortfarande att alla födda före 1981 borde rensas ut (hon vill ha kvar Zlatan och Elmander). Jag vet inte om det vore en lösning, jag vill mest ha en ny ledning eller rättare sagt: jag ville ha en ny ledning efter EM förra året. I det här läget tjänar det ingenting till att byta förbundskapten, det skulle man gjort för ett år sedan men Lagrell vill i sin längtan efter de miljoner som ett mästerskap inbringar låta Lagerbäck hållas tills det inte går att krama ur mer fotboll ur hans gyllene generation.

Här finns dagens krönika om matchen, den som skrevs igår alltså.

Efter grill blev det tennis och även om det var en rätt bra match var Robin Söderling chanslös mot Roger Federer. Synd för Söderling – men han och svensk tennis går ändå ur den här turneringen som vinnare. Mer om detta i pappret imorgon.

Nu blir det valvaka.

Som sagt, Mats Wilander har en del att prata om med sina tennisspelare.

Söndagmorgon i Malmö: ett långsamt och ihållande regn från en gråtung himmel. Det är öde runt Baltiskan. Öde inne i Baltiskan. Bara poliser, en massa poliser, som står utposterade runt hallen precis som de andra dagarna. Men idag finns verkligen inte minsta tillstymmelse till protester.

- Får vi se på din väska, Anja, säger en av arrangörerna när jag passerar den så kallade säkerhetskontrollen som går ut på att man visar upp sin ackreditering.

Han tycker att jag är fånig, har han berättat dagen innan, och det gäller inte bara han utan ”många som jobbar med det här tycker det var tråkigt skrivet”. Jaha. Jag tycker fortfarande att det är märkligt att man med tanke på den hotbild som målats upp den senaste tiden och den enorma polisstyrka som satts in inte bryr sig om att kolla de 400 personer som ser matcherna.

– Det handlar om förtroende, vi litar på dem som kommer in, säger mannen och fortsätter: när vi kollade journalisterna häromdagen blev de jättesura över att det tog så lång tid.

Men är det journalisternas bekvämlighet som ska avgöra säkerhetsnivån? Eller är det den eventuella hotbilden? Nej, ju längre tiden går här blir jag alltmer övertygad om att hotbilden inte alls var sådan som malmöpolitikerna beskrev den.

Jag pratade med en kompis igår, som gått demonstrationen och varit en av dem som buade ut våldsverkarna. Hon tyckte det var fegt av Malmöpolitikerna att inte våga stå för att det är de som inte vill att matchen ska spela, utan istället skylla på några otydliga demoniserade vänstergrupper. Måla upp en hotbild som bygger på extremt våldsamma vänstergrupper – som uppenbarligen inte existerar. Åtminstone inte med den styrka att de förmår stoppa en tennismatch.

Nog ligger det något i hennes resonemang. Det är i alla fall tydligt att Malmöpolitikerna använt den här tennismatchen för att ta sig ett mandat de inte har – för att kunna uttrycka sina utrikespolitiska åsikter, och dessutom se till att låta dem ge effekt.

Och matchen? Tomas Johansson spelar stabilt och fokuserat, men när Dudi Sela blixtrar till får Johansson det väldigt svårt. Och det israeliska stödet på läktaren är starkare än någonsin. 

Malmö har aldrig varit staden som gjort sig till och smörat. Inte heller den här morgonen, när jag efter ett dygns resa hade sovit en natt i min egen säng och drog för gardinerna för att titta ut på en jämngrå, lågt hängande malmöitisk himmel. Sex grader varmt och den där cykelturen längs med Lundavägen som jag saknat så mycket.

Malmö slickar ingens röv och det är en del av charmen.

På jobbet var det svårt att få en lugn stund, alla for runt som yra höns, jag hade fått ett nytt skrivbord, försökte ta mig igenom senaste veckans tidningar och de viktigaste mailen. Men det är mysigt att vara tillbaka, hur roligt det än är att resa är det alltid något speciellt med att komma hem.

Tog en liten sväng på stan, hämtade indisk mat och satte mig i J:s nya lägenhet och tittade på när hon målade väggarna. På Möllan var det lugnt, bara gröna klistermärken med texten ”Stoppa matchen” vittnade om att det var något särskilt på gång just idag.

Nu är jag på plats i Baltiskans innandömen, det är väldigt lugnt här utanför. Åtminstone var det så när jag kom för en knapp timme sedan. Ett trettiotal demonstranter och nästan lika många som med kameror, mikrofoner och block rapporterade för omvärlden om dem. Polisbilar överallt runt Baltiskan, de har cirkulerat i stan hela dagen, och en polishelikopter som surrade över området. Hur det ser ut därute nu vet jag inte riktigt. Härinne är det ödsligt. Gott om journalister i pressrummet naturligtvis, men inte alls det massiva internationella uppbådet som det har talats om. Långtifrån en vanlig fotbollskvalmatch, till exempel.

Nu väntar vi på att matchen ska börja. Och jag, jag väntar dessutom på att jetlaggen ska kicka in och slå till ordentligt.

När blev matchen mellan Sverige och Israel politik? Var det när Ilmar Reepalu uttalade sina personliga åsikter istället för att företräda Malmö Stad?

Nej. Reepalu trampade väldigt snett den gången, liksom han gjorde när han försökte upprepa den mening som hans meningsmotståndare yttrat som ett mantra de senaste veckorna: ”Idrott och politik ska inte blandas ihop.”

Problemet är att det är omöjligt. Det är inte Ilmar Reepalu som gör matchen mellan Sverige och Israel till politik – det har den alltid varit. Den som försöker blunda för det är inte bara naiv utan förnekar också idrotten dess styrka.
Läs vidare »

Hörrni, ni som inte prenumererar på Sydsvenskan! Ge er ut och köp tidningen nu, annars missar ni Kents reportage om sjuttiotalets tenniskonflikter. Mycket bra läsning.

Egentligen är det enkelt: antingen tror man på att idrotten skapar möten och då tar man konsekvenserna för de mötena. Då accepterar man att människor är olika, har olika åsikter om saker och ting och har rätt att uttrycka dem.

Eller så tycker man inte att det är positivt med mänskliga möten genom idrott och då använder man sig av bojkott istället. Då tror man på isolering istället för integration, tystnad istället för samtal, polarisering istället för möten.

Det går inte att gå någon mellanväg, går inte att hävda att idrotten för människor närmare för att sedan hindra samma människor från dialog och framföra sina åsikter. Jag kan förstå att Malmö Stad oroas över säkerhetsläget för Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel den 6 mars, men den som en gång tagit på sig att arrangera matchen får stå sitt kast.

Att stänga biljettförsäljningen till matchen är att ge upp för dem som inte tänker respektera ordning och demokrati. De enda som skadas av detta är alla de som fredligt tänker uttrycka sina åsikter, samt de som sett framemot en bra tennismatch.

Världen är stor och idrotten är en del av den. Det går inte att blunda för den och tro att det är möjligt att ställa världskonflikterna utanför den. I så fall får vi nöja oss med att arrangera svenska mästerskap.

Tack gud för att du inte gjorde mig så snygg. Livet hade varit så mycket jobbigare då. Det finns en föreställning som säger att snygga tjejer har det så mycket lättare än alla andra i det här samhället. Att de kan få vad de vill, allt de pekar på och aldrig behöver anstränga sig för att få ett jobb eller något annat.
Vad snygga tjejer alltid får slåss mot är omgivningens utgångspunkt att de bara fått det de åstadkommit på grund av sitt utseende. Speciellt om de befinner sig i en del av världen där det oftast och av tradition brukar vara mest män. Sportvärlden, till exempel.

Som tjej inom ett mansdominerat område får du ständigt höra misstankarna om att du bara är inkvoterad för att väga upp en skev könsbalans. Är du dessutom snygg är det den enda förklaringen till att du fått jobbet.

Det senaste och ständigt aktuella exemplet är Jessica Almenäs. Fyra år i rad har hon lett Fotbollsgalan och varje år har blivit någon form av debatt kring henne och, mer eller mindre uttalat, hennes utseende. Fortfarande är det ytterst få som talar om vilket bra jobb hon gör på galorna. Hon är ju blond och gillar klänningar.
Läs vidare »

Wolfgang Pichler grät, Björn Ferry såg nervös ut och Anna-Carin Olofsson åkte stabilt. Guld till Sverige i skidskytte-VM och så långt var allt ungefär som det brukar vara. Det som inte var som det brukar var att de åkte tillsammans, Ferry och ACO, i en stafett där halva lagen var män och halva kvinnor.
Läs vidare »