Inte helt ovanligt när marknaden släpps ”fri” – att en part skaffar sig monopol. Så också inom arenorna nu alltså, när Swedbank har tillräckligt med kapital för att köpa upp sig på en tredje arena (efter Modos arena och nya Malmö Stadion).

Det svåra blir att lära gemene man att uttala ”Swedbank”. Inte ens Sune Reinhold, styrelseordförande i Ny Nationalarena i Solna AB, klarade av en hel presskonferens med rätt uttal. Som jag har förstått det uttalas det ”Swäddbank”. Inte ”Swedebank”.

Det finns så många människor jag inte tror existerar längre. Alla de där som jag en gång såg varje dag, som var en självklar del av min vardag och var med och formade mig till den jag är idag. De är en annan tid, ett helt annat liv som inte längre finns annat än i mitt minne. Jag vet inte om jag kanske vill att det ska fortsätta vara så.

Igår träffade jag två personer från den gamla världen. En av dem hade skägg och läste på KTH. Den andre hade klippt av sig den jättelånga lilla fläta han började odla någon gång på dagis och inte klippte av sig förrän i typ högstadiet (långt före Chippen, med andra ord). Det var en underlig känsla att sitta med dem på Medborgarplatsen och dricka öl efter matchen.
– Jag tror vi läste spanska ihop, sa skägget.
– Och vi gick på dagis tillsammans, sa jag till flätan.
Sen hängde vi och låtsades att vi var kompisar igen. Det var lite som att dricka öl med jultomten.

Kista kommer tillbaka på olika sätt. Jag har för första gången sedan jag bodde där (gymnasiet) fått en ny Kistavän, frikopplad från det gamla men ändå invävd i precis allt som varit min uppväxt. Det är märkligt. Vi delar så många minnen, trots att vi inte kände varandra. Vi har sett samma saker, men från olika håll. Och vi kan prata i timmar om allt som varit och hur det blivit.

Jag tycker om det.

Facebook är något annat konstigt. Där hittar jag dem allihopa, de som var som syskon för mig, som nästan såg mig mer än mina föräldrar under de där nio åren i grundskolan. De finns där, har en presentationsbild och en helt ny uppsättning av kompisar jag aldrig hört talas om, de har skapat ett liv och jag kan skriva till dem, fråga allt det där jag har undrat över när jag då och då tänkt på dem. De är samma personer som de var då! Det går så snabbt att upptäcka, att trots att det gått nio år är de desamma! Och jag med. Ingen blir förvånad när jag säger vad jag jobbar med. Jag känner mig som världens mest förutsägbara person.

Och så har jag hittat den här. En Kistablogg! Så nu kan jag hålla mig uppdaterad på ytterligare ett sätt.

Och MISSA INTE, för guds skull, att Macho kommit som magasin. Jag vet, jag är väl så jävig som det är möjligt att vara, jag var som sagt med i begynnelsen, jag har några väldigt fina vänner i den redaktionen, jag tycker de är sjukt smarta och roliga och gulliga och allt sånt där, men ÄNDÅ. Det här är bra.

Alltså, om Anja Pärson vet jag inte riktigt vad jag ska säga längre. Men hon har ett rätt fint i dagens tidning: ”All den där galna lyckan tog slut i tisdags, då var det så mycket som släppte. Självklart är det här stort, men trots allt mer normalt.” Just det. Back to normal, Anja är bäst igen. Guld imorgon igen? Inte omöjligt.

Det blev ganska kallt på Heleneholm också idag. Men det gjorde inte så mycket, försäsong är härligt och nu är den igång! Övertygade mest: Ola Toivonen, Anders Andersson, Junior. Fick inte visa vad vi ville se och var därför svåra att bedöma: Jimmy Dixon och Daniel Theorin. Stora frågestecknet: Håkan Svensson. Han kunde ju knappt röra sig i sidled. Men egentligen är det för tidigt att ens dra några slutsatser, och det var inte direkt så att de som övertygade mest utförde några stordåd. De såg mest förvånansvärt pigga ut med tanke på att det är den 10 februari.

Jag har druckit tre koppar te (mest för att tina) och har mysbyxor på mig. Tulpanerna blommar i fönstret, jag har tänt ljus och lyssnar på Estrella Morente. Det är ganska mysigt att vara sportkrönikör.

Och nu är det lördagkväll, och jag är ledig imorgon, och jag ska ha riktigt kul ikväll.

Dagens chock 1: Varmvattenberedaren i min stuga fungerar inte. Iskall dusch. Underbar start på dagen.

Dagens chock 2: Huttrande, insvept i en handduk, slår jag på Åre-TV och ser att herrarnas Super G är inställd eftersom det blåser för mycket.

Jahaja. Vad ska jag ta mig till idag då?

Mail om Zlatans nej till landslaget som kom häromdagen:

”Goddag Anja.

Igår tackade Zlatan Ibrahimovic nej till spel i den kommande träningslandskampen mot Egypten. Jag såg på Sporten tv 4 hur bl.a Pontus Kåmark kritiserade Zlatan för hans beslut då det enligt hans mening, är en ”plikt att ställa upp i landslaget”. Idag läste jag på första sidan av Metro att ”Zlatan vänder ryggen åt Sverige”. Jag blir förbannad. Zlatan är just nu, enligt min mening, en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Han är definitivt en av Sveriges största och mest meriterade fotbollsspelare genom tiderna då han varit med och vunnit ligatitlar i Ajax, Juventus och nu är på väg mot en ny även i Inter. Detta trots sin unga ålder.

Jag är trött på hur Zlatan ständigt kritiseras och t.o.m ibland hånas i svensk media. Fokus ligger på hans relation till Lars Lagerbäck och hans liv utanför planen, istället för hans fantastiska prestationer i Inter. Igår (30/1-07) läste jag i Italiens största sporttidning ”La gazzetta dello sport” hur Italiens guldtränare Lippi beskrev Zlatan som den italienska ligans bästa spelare och den största kandidaten till att vinna guldbollen i år.

Jag vet hur det är. Zlatan är rubrikernas man och svensk media är beroende av honom. När Zlatan väljer att bojkotta svensk media blir journalisterna bittra och i ren avundsjuka och bitterhet så skriver de ner honom. Jag kan hålla med om att Zlatan gjorde fel som bröt mot utegångsförbudet på senaste landslagssamlingen, men hans Nej till landslagsspel har fått alldeles för mycket kritik. Om jag minns rätt så hyllades Daniel Andersson som en ”revolutionerande sportpappa” när han tackade nej till landslagsturnéen i Syd-Amerika, eftersom han föredrog att vara hemma med sina barn. Kanske vill Zlatan också vara hemma med sin son? Men Zlatan blir utmålad som landsförrädare och inte revolutionerande sportpappa.

Jag tycker Zlatan gör helt rätt som tackar nej. Han har mycket viktigare matcher framför sig i Champions leagues slutspel än en träningslandskamp på en uttorkad gräsplan i Kairo. Kanske är det så enkelt att Zlatan precis som Italiens kanske bästa spelare, Francesco Totti, befinner sig i ett stadie i sin karriär där han föredrar att prioritera sitt klubblag framför landslaget? Och det måste väl vara okej? Vad jag i alla fall säkert vet är att Totti hyllas som en gud i Italien, medans Zlatan fortfarande får ta emot dynga av svensk media.

Landslaget behöver Zlatan och svensk media ännu mer. Vilken journalist hade orkat skriva helsidor ifall exempelvis Anders Svensson tackat nej till landslagsspel?

MVH/ Alexander Olofsson”

Svar: Att Zlatans beslut att inte vara med i landslaget väcker uppståndelse är inte konstigt just eftersom han, som du skriver, är Sveriges bäste fotbollsspelare just nu. Anders Svensson håller inte riktigt samma nivå. Ett svenskt landslag behöver Zlatan Ibrahimovis, det är jag övertygad om och jag tror att många håller med mig där, därför reagerar vi när han av någon anledning inte vill vara med.

Jag har inte målat ut Zlatan varken som revolutionerande sportpappa eller landsförrädare. Jag vet nämligen inte vilka hans motiv till att tacka nej är, eftersom han inte velat kommentera sitt beslut. Då är det svårt att kalla honom både det ena och det andra. Men det är också då spekulationerna blir som värst.

Jag tror att hela den här situationen i första hand är en fråga om dåligt ledarskap. Lars Lagerbäck och Roland Andersson har inte lyckats skapa en grupp där de är tydliga auktoriteter. Gruppen respekterar och följer inte deras regler, vilket vi bland annat såg inför EM-kvalet mot Lichtenstein. Att de nu bara konstaterar att Zlatan inte är med och att de inte riktigt vet varför signalerar att något är riktigt tokigt. Några olika alternativa förklaringar till frånvaron finns:

1) Zlatan vill koncentrera sig på klubblaget i första hand och tycker inte att det är värt energin som krävs för att spela träningslandskamper.
2) Zlatan vill lägga mer tid på sin familj.
3) Zlatan är sur och vill inte vara med.

Är något av de två första alternativen rätt anledning kan jag verkligen både förstå och respektera hans besult. I så fall är det mycket märkligt att han inte på något sätt kan få fram sitt budskap. Kommunikationskanaler saknas inte direkt. Och i så fall är det svagt av förbundskaptenerna att bara säga ”jaha, nähä” när Zlatan säger nej istället för att kräva honom på en förklaring och förklara vikten av att den förklaringen blir offentlig. Som det är nu tar diskussionen och spekulationerna om Zlatan allt fokus från övriga truppen och själva matchen mot Egypten.

Stämmer det tredje alternativet tycker jag att även det i första hand är en ledarmiss. Förbundskaptenerna har inte ens träffat Zlatan för att prata om det som hänt mellan dem. Hur angelägna är de egentligen om att ha med Sveriges bästa fotbollsspelare i landslaget? Det måste vara ledarnas uppgift att se till att gruppen funkar. Att sträcka ut en hand och be om försoning innebär inte att auktoriteten försvagas.

Jag har full respekt för Lars Lagerbäck som taktiker och analytiker, men den sociala delen av att leda ett landslag klarar han inte. Tillsammans med Tommy Söderberg räckte hans sociala kompetens, de två kompletterade varandra bra men Roland Andersson räcker uppenbarligen inte till. Det har märkts tidigare under deras år som landslagsledare att de inte har full kontroll över situationen och det är synd. Fotboll – och all annan idrott också för den delen – handlar om så mycket mer än bara taktik. Det märks extra tydligt i såna här fall.