Alltid när jag cyklar över Möllevångstorget en kväll när det blivit såpass mycket sommar att uteserveringarna öppnat tänker jag på samma sak. Hur det var då. Hur det var att vara nästan 20, ha flyttat till Malmö utan att känna en kotte och om kvällarna gå över torget på väg hem från jobbet, titta på människorna som fyllde uteserveringarna med sina kroppar och hela torget med sitt sorl och tänka: ”Malmö verkar ändå vara en väldigt trevlig stad. För den som har kompisar.”

Det var inte särskilt synd om mig för det ingick liksom i planen, det här med att flytta till en stad helt ensam, utan att känna någon. Hade jag velat ha det tryggt och säkert hade jag stannat i Stockholm, jag hade erbjudanden om jobb som var likvärdiga med Sydsvenskanviket. Men jag ville flytta någonstans helt själv. Och fick sukta lite i början, innan jag hade lärt känna någon som jag kunde sätta mig på uteservering med.

Så småningom fick jag kompisar, och ännu mer så småningom blev Malmö nästan lite väl trevligt. Vi har haft våra kriser, Malmö och jag. Som den gången när K och jag satt på Nyhavn och konstaterade att ”Malmö är den ungdomliga dekadensens högborg”. Vi kände oss tvungna att lämna den för att få något vettigt gjort. Han drog till Göteborg. Jag drog till Stockholm. Men jag kunde inte hålla mig borta för länge, Malmö lockade och drog mig tillbaka när det dök upp ett fast jobb – världens roligaste dessutom – och med det: en egen lägenhet, här.

Malmö är nog fortfarande den ungdomliga dekadensens högborg. Men det går att leva i den utan att vara en del av den. Och det är sådant jag tänker på, när jag cyklar på väg från en allsvensk fotbollsmatch genom en kväll som inte riktigt är en sommarkväll men som ändå påminner om hur det var då. Sommaren 2002, min första Malmösommar.

Men vad gör Klas och Janne J egentligen? Spelar spel på arbetstid?

Äh, förbereder morgondagens tidning bara.

Alltså: det här med att det är okej att renovera och borra klockan sju på morgonen – när bestämdes det? Och av vem? Vem representerade den här personen? Och framförallt: när ska bestämmelsen omprövas? För då vill jag vara med och säga mitt. Jag gissar att några till med udda arbetstider skulle vara intresserade.

När jag vaknade imorse var jag övertygad om att jag hade druckit sprit dagen innan. Huvudet var så tungt. Grannen har en bebis som kommit in i en arg period och därför skriker och skriker, helt rasande. Grannen har även en hund, som visserligen har lugnat ner sig lite sedan barnet föddes, men fortfarande skäller. Dessutom pågår en renovering i huset. Och jag var på Skånederby igår, ett Skånederby som höll mig vaken flera timmar efter att det tagit slut. Lägg därtill pollenhelvetet som traditionsenligt såhär framåt vårkanten gör att jag vaknar med mörka påsar under ögonen varje morgon, så har ni en bra bild av hur fantastiskt fresh jag känner mig.

Derbyt? Mina tankar om det hittar ni här.

Alltid lika kul att slänga ut frågor på twitter. Häromdagen nämnde jag att vi diskuterade huruvida det heter en daim eller ett daim på redaktionen – det visade sig gå en skarp skiljelinje mellan skåningar och icke-skåningar i det här fallet. Och reaktionerna bara rasade in på twitter. Det är sånt twitter går igång på. Idag slängde jag ut frågan vad jag ska skriva lördagskrönika om den här veckan. Min hjärna är så upptagen med att lära sig vara chef (så galet mycket nya saker att tänka på så ni anar inte) att den inte alls är lika bra som tidigare på att komma på roliga krönikeämnen. Tre svar fick jag:

@merachtsakis kan du inte skriva lite om hur det gått för harbuzi efter mff, hur allt löste sig och blev bättre

@studiomannen om varför Skåne är så bra i handboll. Och fråga sig varför det mest gäller herrhandboll kanske?

@evalenajansson varför heter det sportblad/sportnytt när det nästan bara är mäns prestationer som redovisas?

Tre rätt skilda svar, alltså. Men ämnet daim engagerade mycket mer, kan jag ju lugnt konstatera. Kanske ett bättre ämne för lördagskrönika?

Hört på Brogatan i fredags, runt tvåsnåret:

Tjej 1 (förväntansfullt): Nu messar Anders Svensson!

Tjej 2: Oj, vad vill han?

Tjej 1: Äh, han säger att han stannar hemma och äter tacos.

Tjejerna utbyter menande blickar, Tjej 1 stoppar ner mobilen igen och de försvinner i vimlet.

Kvar blev jag med många frågor:

1. Var det fotbollsspelaren Anders Svensson?

2. Om det inte var det (troligast inte) – var han verkligen hemma och åt tacos eller skämtade han bara? Var det i så fall med hänvisning till fotbollsspelarens allmänt kända intresse för tacos?

3. Hyser människor med namnet Anders Svensson en extra förkärlek för tacos?

Detta gjorde mig också sugen på tacos, eller åtminstone burritos, och O och jag bestämde oss på stört för att laga det dagen därpå. Det gjorde vi inte, vi kom på under dagen vilka pretton vi är så vi gjorde pizza med trattkantareller, ruccola, getost och parmesan istället och kollade spansk fotboll hela kvällen. Till efterrätt drack vi chokladglögg – den är så extremt mycket godare än clementinglöggen.

Kvällens höjdpunkt (utöver chokladglöggen) var Cristiano Ronaldos 5-0 (5.20 in i klippet).

Alltså, jag är ledsen. Jag är världens tråkigaste bloggare. Men jag hinner inte. Jag ska på semester på fredag och beklagar mig inte över det men det enda dåliga med att ha semester är att man måste jobba typ trippelt sista veckan för att göra allt som man normalt sett skulle gjort under själva semesterperioden. Så nu sitter jag här och planerar mellandagar och nyårskrönika och allt vi ska göra i januari samtidigt som jag försöker skriva miljarder texter som ska in vid olika tillfällen i december. En utav dem redan imorgon.

Och på detta en novembertrötthet som inte är nådig.

Tur att jag snart är i Karibien. Att jag kom ihåg från förra året vilken period på året det är bäst att bara radera.

Jag är sjuk. Det är inte alls bra. Inte det minsta. Imorgon är det Fotbollsgala, jag ska dela ut Diamantbollen och dagen är full av förberedelser av olika slag och här ligger jag i soffan och vill helst aldrig gå upp igen. Nej, det är nog inte svininfluensan, det är det jag gläder mig åt just nu. Jag har nämligen ingen feber.

Jag dricker té. Och varm mjölk med honung i (för jag har torrhosta, då är det bra med mjölk. No further comments). Funderar på att göra som i Berlin: fixa varm mjölkchoklad med Baileys i. I bakgrunden står Djurgården-Assyriska på och jag fixar med grejer inför galan imorgon, för då är jag ju frisk, eller hur?

Om jag bara ligger raklång så länge det går.

PS. Kanske är det bara jag som är skadad efter några dagar i Berlin och SVT:s helkväll om muren igår (jag som aldrig klarar av att se på film utan att bli rastlös satt klistrad i fem timmar, det ni) – men låter inte Jörgen Petersson lite som en gammal östromantiker? Mindre pengar men större hjärta, det var då det.

På måndag är det tjugo år sedan lärarinnan – jag gick i andra klass – sa att ”inatt har ett land försvunnit” och sedan förklarade vidare att Öst- och Västtyskland förenats. Under de sekunder som gick mellan att hon sa att ett land försvunnit till att hon förklarat hur det gick till hann jag få upp märkliga bilder i huvudet på hur ett helt land bara sjönk ner i havet och försvann från jordens yta. Sen förstod jag att det var något bra, och historiskt, som hade hänt.

I veckan var det alldeles ljuvligt att äta alldeles för stora brunchtallrikar i Prenzlauer Berg, sitta kvar på kaféerna och titta på regnet, äta fantastiskt god mat från olika asiatiska restauranger och gå på museum efter museum, åka fel på tunnelbanan och göra allt sånt som det går att skratta åt när man har semester och inte bråttom någonstans.

Lilla bästa gatan var precis som under friidrotts-VM, med den skillnaden att temperaturen höll sig precis över noll istället för några grader under trettio, och att jag den här gången hade tid att njuta på riktigt och se sådär ledig ut som alla de som nu hastade hemåt i mörkret gjorde då.

Varför brunchtallrikarna är alldeles för stora? Man blir ju aldrig hungrig igen. Och i Berlin finns det extremt mycket gott att äta, så man vill vara hungrig. Jämt.

Nu har jag ägnat dagen åt att försöka förstå vad som hänt under de fyra dagarna som jag befann mig i den semesterbubblan och drack varm choklad med sprit i till frukost (för det kan man i Tyskland, och det får man när man har semester). Resultatet av det ser ni i morgondagens tidning. Jag ska cykla hemåt genom mörkret mot vinden. Brutalt nedsläppt i verkligheten igen.

Ny dag, nya uppdrag. Idag är det upptaktsträff för handbollen, imorgon drar damernas elitserie igång och på söndag är det dags för herrarnas. Idag ska lagen presenteras för medier (och för varandra) i Malmö Arena och det blir säkert en intressant dag.

Ikväll vet ni ju vad som händer. Babyhawks ska visa sig flygfärdiga på egna starka vingar och möter tufft motstånd direkt. AIK blir ingen lätt match – men härligt med en riktig värdemätare direkt.

Och, sist men inte minst: Zlatan tillbaka i Milano. Eto’o och Guardiola ska se varandra i ögonen igen. Inter möter Barcelona i Champions Leagues första omgång och det känns nästan för bra för att vara sant.

Tydligt septembertecken, alltså: allt händer samtidigt.

Tillbaka på redaktionen och allt är som vanligt. Vi snackar om Bosse Larssons straff-skills (och den gången han missade, vilket nästa gång det blev straffläggning fick konsekvenser, need I say more än Staffan Tapper?), ältar VM-kvaltabellerna fram och tillbaka ur alla perspektiv och försöker reda ut hur vi ska se alla matcherna på onsdag kväll. Hur mysigt som helst.

Jag är peppad inför hösten. Blir alltid peppad inför hösten. Den lovar liksom ingenting, det finns inga förväntningar som kan bli grusade, inget hopp om sol och bad som kan gå om intet. Det kommer bli mörkare. Punkt. Och tills det blir mörkare är det rätt trevligt och väldigt vackert. Schysst att gå runt i nya kängor och okej att sitta inne och titta på Champions League hela kvällarna. Love.