Vaknade imorse först av att de borrade i golvet två våningar upp, och sedan, några timmar senare, med en post-VM-kval-trötthet hängande över mig och en förkylning i annalkande. Eller är det…? Det är den frågan man alltid ställer sig nuförtiden när någon klagar på en förkylning.

Eftersom min love varit så snäll och fyllt kylskåpet med allehanda godsaker (varmrökt lax, rökt makrill, gubbröra och rabarberkaka) lagom till att jag kom hem skjutsade jag honom till jobbet. Okej, det var inte bara för att vara snäll. Jag har saknat min bil. Jag älskar att köra bil. Hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle tycka så mycket om det, innan jag tog körkort. Sen åkte jag till Plantagen bara för att köra lite till. Köpte en rätt vissen chili och en ros till balkongen. Åkte hem och kokade vaniljsås på stång till rabarberkakan. Lagade svampsoppa. Följer min mammas huskur. Har ätit både det ena och det andra och det trejde nu, i soffan framför den moraliska EM-finalen. Tycker fortfarande att det är konstigt att Norge och Tyskland kan mötas i en semi (efter att ha slagit ut Sverige) samtidigt som England och Holland möts i den andra.

Inka Grings är ett väldigt tufft namn. Och en bra fotbollsspelare. Har nog aldrig sett tyskorna jubla så mycket över ett mål som efter 1-1. Säger en del om hur bra Norge faktiskt varit i den här semifinalen. De gör en Italien, Norge. Herr-Italien alltså. Rätt usla i gruppspelet men när det väl gäller, när slutspelet börjar, då är de bra. Nu är det slut dock, Tyskland-England i final på torsdag, England borde vara en munsbit för Tyskland. Eller? Tyskorna har haft sina problem i slutspelet.

Rålambshovsparken är överfull av företagsbrännboll och studenthäng, gymnasieflickorna är überfixade, cyklarna är livsfarliga när de svischar fram. Och Stockholm är sådär rasande sommarvackert som bara Stockholm kan vara.

Såhär såg det ut från Västerbron när jag promenerade tillbaka till Fridhemsplan efter middagen vid Hornstull.

G säger: ”Du tittar så mycket på fotboll.”

Jo. Här sitter jag för fjärde kvällen i rad med ett öga på Stockholmsderbyt samtidigt som jag fixar lite grejer.

G säger också: ”Är det alltid bortalaget som byter färg på tröjorna?”

Jag säger: ”Ja. När färgerna liknar varandra.”

Han säger: ”Men klacken då, byter inte de färg?”

Det är roligt att titta på fotboll med någon som inte är så intresserad av det. Han ger helt nya infallsvinklar, det kan jag lova. Frågar om det bara är målvakten som får ta bollen. ”Ja”, svarar jag, ”men bara i straffområdet.” ”Närsomhelst?” frågar han och jag förklarar regeln med bakåtspel.

För några år sedan läste jag ”Fotbollen i samhället” på Malmö Högskola, jag läste redan 150 procent då så jag skrev aldrig någon tenta men gick på föreläsningarna bara för att det var kul. De flesta som gick där var intresserade av fotboll av en eller annan anledning, men det fanns en kille som vid presentationen förklarade att han aldrig klarade sportfrågorna på TP och kände sig socialt handikappad i andra sammanhang, eftersom han aldrig hängde med i fotbollsdiskussionerna.

”Nu vill jag förstå grejen med fotboll”, sa han och förväntade sig att han skulle veta det efter fem poäng på högskolan. Jag vet inte om kursen uppfyllde hans förväntningar, men han antecknade flitigt varje föreläsning.

G tycker om att titta på Champions League med mig, då studerar han tränarnas kläder, spelarnas målgester och tjusas av de spektakulära målen men i måndags var han nära att somna när MFF mötte IFK Göteborg.

”Är din syster lika intresserad av att titta på fotboll som att spela?” undrade han när matchen nästan var slut.

”Ja,” sa jag och tänkte efter: ”fast hon är mer intresserad av internationell fotboll än allsvenskan.”

”Jag förstår henne”, sa G. Och plockade fram sin dator.

Dagens krönika om gårdagens match mellan Elfsborg och MFF hittar ni här.

Jag sitter i mitt kök och har inget vatten. Sjukt törstig. Ringde föreningens vaktmästare som pratar den grövsta malmöitiska jag någonsin hört och är jättesnäll och frågade vad som står på. Lika intresserad som jag var av att få veta när vattnet kommer tillbaka var han av att får höra hur det hade gått för MFF (han brukar lusläsa tidningen i vanliga fall), och varför.

– De förlorade med 1–0, Elfsborg var bättre, sa jag.

– Det har börjat läcka i en ledning så vi var tvungna att stänga av vattnet, det är tillbaka klockan tio, sa han.

Och så tackade vi varandra för informationen och la på.

Calle Palmér skulle kunna skriva både MFF-legendar och Sydsvenskan-legendar på sitt visitkort, och när han nu fyllt 80 ville vi fira honom. Calle är här varje onsdag morgon för att tippa men den här morgonen blev det inte mycket tippa av innan Max drog med honom upp på 15:e våningen, vår representationsvåning, där vi andra väntade med blommor, tårta och sång. Även tidningens gamla administrativa redaktionschef Ingrid Karlsson dök upp och när hon och Calle satte igång att dra skrönor var det bara att lyssna och häpna över hur det kunnat fungera en gång i tiden.

– Det värsta, eller bästa, är att allt är helt sant, väste Max till mig när Ingrid var i full färd att berätta om den gången en reporter stannade kvar på Danmarksbåten istället för att åka över till Köpenhamn och se Danmark-Sverige. Matchreferat lämnade han ändå, som kom in i tidningen. Problemet var bara att matchen aldrig spelades eftersom det var för dimmigt. Och så gick historierna vidare…

Nu har jag ovanpå tårtan tryckt i mig lite lunch och ska kasta mig på cykeln och ta mig till Borgarskolan där Mårten Svedberg spelar sin föreställning Fotbollsbögen för idrottseleverna idag. Jag har blivit inbjuden att vara med och diskutera efter pjäsen, ska bli jättespännande.

Och sen väntar Elfsborg-MFF ikväll.

Jag har varit ledig idag. Sjukt lyxigt att vara ledig mitt i veckan, så går det när man jobbar lite för många dagar i veckan då och då. Har ränt runt hela stan på jakt efter 1) fina saker till G:s hem och 2) frön som jag ska odla på inglasade balkongen. Det resulterade i att jag hittade fina koppar till mig själv och ett bord som jag ville ha som jag kanske kan pracka på G. Vi får se. Åt lunch med R i solen på Basement och hon konstaterade att jag gör helt rätt såhär i kristider som shoppar.

– Du räddar ekonomin på det sättet, sa R.

– Mmm, men jag vet inte hur bra det är för min privatekonomi, sa jag.

– Nej, men ibland får man faktiskt göra en insats för andra och hela samhället! sa R och jag kände mig genast duktig som köpt fyra fina koppar jag egentligen inte alls behövde. En samhällsinsats, helt enkelt.

Sen hittade jag fröerna på Weibulls, såklart. Efter att ha letat i alla matbutiker och blomsterhandlare som finns. Varför skulle det enkla vara så svårt? Nu ska jag laga risotto. Imorgon är jag tillbaka i jobbartagen.

Jag är inne på sista jobbpasset för dagen: med japanmix och jordgubbsjuice sitter jag i soffan och skriver på min tredje krönika. Fast en var ganska liten förstås. 

Jag har faktiskt inte så mycket att säga mer än så. Måste spara orden till pappret idag.

Och så måste jag packa! Imorgon åker jag till Lissabon och vad ska jag ha med mig dit egentligen?

Det är inte varje tisdagskväll jag tillbringar på Filosoficirkeln i Lund. Men det gör en del andra: det var säkert femtio pers där igår, för att lyssna när jag pratade om Idrott och bildning och hur de eventuellt (jodå) hänger ihop. Vilken nytta två samhällsinstitutioner kan ha av varandra.

Den som brukar läsa det jag skriver anar här att jag argumenterade för ett närmande mellan idrotten och bildningen, och naturligtvis var det så. Det är ju ett ganska ansträngt förhållande dem emellan, som verkar grunda sig i ömsesidig misstänksamhet. När jag kallade paneldeltagarna vid Malmö Högskolas debatt om Israelmatchen för ”så kallade intellektuella” fick jag genast en arg kommentar om detta från signaturen Johnny:

Herregud, hur kan du skilja mellan idrottsaktiva och intellektuella? Menar du att idrottare inte kan vara intellektuella samtidigt? Jag är övertygad om att väldigt många idrottare kan ha (har) en politisk uppfattning, men det är inte där skon kämmer. De borde inte behöva ge uttryck för sina politiska åsikter i samband med ett idrottsevenemang så länge som det inte finns några politiska sanktioner från högre ort och evenemanget egentligen inte ska behöva bli omtvistat.

 

Det är lustigt, för jag har i hela mitt liv hävdat att intellektualitet och bildning inte behöver ha något samband, det finns gott om människor på universiteten som inte är intellektuella, och några av mina mest intellektuella vänner har inte ens gått ut gymnasiet. Men de har ett särskilt förhållningssätt till omvärlden, en förmåga att utifrån självständiga tankegångar kritiskt betrakta sin omvärld och formulera egna slutsatser om den. För att klara det krävs egentligen inga akademiska poäng. Naturligtvis kan idrottare vara intellektuella. Men idrottsrörelsen ser ofta med en viss skepsis på akademien, som tittar tillbaka med samma misstro.

Det finns forskare som suttit för länge på sina kammare och formulerat en världsbild och slutsatser som sällan stämmer med hur den stora massan upplever det, men det finns andra som faktiskt är ute i verkligheten och definitivt har något att tillföra idrottsrörelsen.

Och idrotten kan i sin tur säga en hel del om vår samtid, om vi bara studerar den med samma allvar som vi studerar andra samhällsfenomen. Den får ofta skäll och beskylls för att vara både konservativ och konserverande, men jag tror att den snarare belyser sådant som är jobbigt för oss att se och konfronteras med i vårt samarbete. Det är inte upplyftande att se ishockeyspelare slåss på det sätt som när Rögle mötte Leksand i söndags. Men var slåss män inte? Män – inte alla, naturligtvis, men en hel del trots allt – slåss i hemmet, på gatorna, på krogen, på fotbollsläktare och i ishockeyrinken. Skillnaden mellan att slåss hemma och i rinken är att i ishockeysammanhang sker det inför publik och utan att skämmas. 

Det här gick filosofiälskarna igång på och en timmes frågestund fick avbrytas kl 21.40 med att moderatorn för dagen sa ”alla matcher tar slut, så också den här diskussionen”. Det var kul, många annorlunda frågor som till exempel

Blir människor lyckliga av idrott?

Blir man en bättre golfare av att vara bildad?

Kan en idrottspublik som inte håller på lag så passionerat som idag överhuvudtaget existera?

Borde idrotten få bekosta rehabiliteringen av sina skador själv?

Existerar någon diskussion inom idrottsvärlden kring det moraliskt riktiga i de löner och övergångssummor som finns inom exempelvis fotbollen?

Ökar våldsamheterna inom damidrotten?

Många intressanta diskussioner, alltså, och inte riktigt det jag brukar fundera på en tisdagskväll i mars, även om jag har snuddat vid många av frågorna förut utan att formulera dem riktigt på det sättet. Det är alltid inspirerande att vara ute och prata bland folk, det ger alltid så många nya infallsvinklar oavsett vart jag kommer.

Sen tog jag mig raskt till På besök där G väntade med min pappa, han är på snabbvisit och det blev en mysig öl innan det var dags att vandra hem genom ett blåsigt Malmö.

– Jag som tyckte det verkade så härligt med sex grader varmt och sol, sa pappa och drog rocken om sig.

G och jag skrattade gott. Den som inte vandrat Nobelvägen fram en sen tisdagkväll i marsvindar har inte upplevt Malmö. Så det var ju tur att min käre far fick se stadens rätta sida.

Imorse åt jag mammas hembakta surdegsbröd. Inte mycket slår det brödet.

Jag skriver föredrag nämligen. Imorgon ska jag prata en timme under rubriken ”Behöver idrotten bildning? Och behöver de bildade idrotten?” på Lunds Filosoficirkel. Temat för våren är ”Vad är bildning och vad har vi för nytta av den?” och imorgon ska vi alltså snacka sport. Kom och lyssna, det är kl 19.30 i Palaestras konferenssal. Plus akademisk kvart, såklart.

Nu ska jag fortsätta, det är inte det lättaste det här. Och sen ska jag ut och springa, hade jag tänkt.

I väntan på kvällens matcher gick jag ut och sprang. Javisst, det är sant! Jag är periodare vad gäller träning och nu testar jag det nya konceptet Vardagsträning som går ut på att jag lägger in fler korta träningsmoment i vardagen. Jag gillar egentligen att styrketräna men varje tillfälle blir ett sånt jätteprojekt där en hel kväll försvinner. I perioder är jag bra på att ge det tid, men det har jag inte varit på ett tag nu. Så nu ska jag lära mig springa igen.

Jag har aldrig gillat det men gjorde det ändå en gång i tiden, när jag spelade fotboll. Jag vill tycka om det. Jag vill vara en av de där som njuter av en löprunda och tänker att det måste handla om att få upp teknik och vana. Så nu ska jag följa ett sånt där program som är löjligt enkelt i början men som gör att man typ tre månader kan springa en mil. Okej, sen finns det såna där man kan lära sig springa ett maraton också. Men dem överlåter jag till Eskil.

Så det var inte ett särskilt tungt pass, men väl en halvtimme, och hemma värmde jag potatissoppa med parmesanost från igår. Till fotbollen sen tar jag fram mina styrkegummiband och drar i. Olika övningar för rygg, mage och armar framför TV:n. Perfekt! Jag har ju lite svårt att se på TV också, är egentligen alldeles för rastlös. Tycker bättre om att lyssna på radio och göra något annat samtidigt.

Får se hur länge det här håller. Mina träningsryck brukar vara i två-tre månader, sen kommer oftast ett mästerskap och förstör alla rutiner. Men om jag nu har outat det här borde det väl vara lättare att hålla?