Wambach gör en Ljungberg

Abby Wambach spelar inte mot Sverige? Nja. Riktigt så enkelt verkar det inte vara. Wambach har inte tränat på två dagar nu men på frågan om huruvida hon spelar mot Sverige kom svaret blixtsnabbt:

– Absolutely.

Det är ett ständigt bekymmer med hälen hon har och själv beskriver hon det som att hon måste hoppa över de träningar hon kan i början av turneringen för att orka spela de sista matcherna. En Fredrik Ljungberg, med andra ord.

Pia Sundhage låter väldigt mycket mer tveksam – men där kan det vara taktik att inte avslöja hur USA kommer att ställa upp. Jag skulle i alla fall sätta en slant på att Abby Wambach spelar imorgon. Tyvärr för Sverige.

Från det ena till det andra: i pressrummet här på arenan i Wolfsburg visar de just nu bilder från Martashowen när Brasilien spelade ut USA i semifinalen 2007. Herregud alltså. Trots att jag har sett bilderna många gånger förr slutar jag aldrig förundras.

Skriv en kommentar »

Bland bondgårdar på tyska vischan

Äntligen i Tyskland! Äntligen på plats där det händer just nu – fotbolls-VM. Efter en kaosmorgon på Kastrup (har aldrig sett så många människor där, baggage drop-kön fortsatte halvvägs till Terminal 2), försenat flyg och typ omöjligt att ta sig FRÅN Tegel i Berlin (varifrån kommer tyskarnas organisationsrykte? varje gång jag är i det här landet stör jag mig på hur mycket som är dåligt organiserat) på grund av miljoner människor även där, fullbokat tåg, några timmars väntan i Berlin, tågresa – ja ni fattar. Men jag kom fram. Fyrtio minuter innan pressträffen på Konstmuséet skulle börja klev jag av tåget i Wolfsburg.

Konstmuséet, ja. Svenska ambassaden ingick i arrangemanget på något sätt, så det var mingel med olika ambassadpersoner också. Själv tyckte jag det var skönt att bara glida runt och lyssna på stämningen i laget – det går inte att få riktigt samma känsla genom att följa ett mästerskap hemifrån. Och jag slogs stenhårt av en sak: den positiva stämningen. Den totala harmonin. Allra tydligast personifierad av Lotta Schelin, som liksom strålade på ett sätt jag aldrig sett förut. En av de två tyska journalisterna snodde henne direkt och sen snackade de hur länge som helst. Den andra tyska journalisten pratade i hundra år med Jessica Landström.

Den enda som möjligtvis inte strålade lika starkt var Nilla Fischer. Otursförföljda Nilla, som alltid har det tungt i mästerskapen. Nu kan hon få chansen mot USA men även om Thomas Dennerby pratar om henne på ett sådant sätt att hela pressgänget är helt övertygat om att hon ersätter Caroline Seger verkar hon inte våga tro på det själv.

Och klart hon är lite nedslagen – även om hon gläder sig för laget kan det inte vara lätt att se att innermittfältet funkar så bra som det gör. Lisa Dahlqvists match mot Nordkorea gör henne tämligen ohotad.

Själv är jag tveksam till om Nilla Fischer hänger med mot USA. Jag skulle fortfarande hellre se Therese Sjögran kliva in i en central position, men det verkar inte Dennerby intresserad av alls. Istället hyllade han hennes insatser på kanten med orden ”jag har nog aldrig sett en så bra yttermittfältare som Sjögran mot Nordkorea”.

Sen åkte vi två mil över åkrar där alla hus såg ut som den tyska gården gjorde i det som var mitt favoritspel ”Min Bondgård” när jag var liten. Ni vet det när man skulle ha en gård och sedan försöka få tag på en häst, en gris, en ko och så vidare. Tyckte alltid att den tyska korsvirkesgården såg så mysig ut. Och nu finns de här runt knuten.

Aja. Ni ser. Jag börjar känna av att jag varit uppe sen fem nu. Dags för mat, sen däcka.

1 Kommentar »

Ingen drömstart

Fick lite av en chock när jag körde över Hallandsåsen i eftermiddags. Det tunga molntäcket sprack upp och blottade en ljusblå himmel, snön låg som dun i vägrenen och träden var alldeles vita. Norr om Hallandsåsen är det vinter fortfarande. Riktig, vacker vinter. Och i Göteborg har handbollsfesten redan börjat. Om man nu kan kalla det vi såg ikväll för fest.

Först en jippomatch med stelbenta och i vissa fall lite runda gamla nittiotalshjältar som i början var lite småroligt men ju längre matchen gick desto tydligare blev min tanke: ”Vill vi verkligen se detta? Vill vi inte låta de gamla hjältarna stanna kvar i det gyllene skimmer de befann sig i då de var som bäst?” Det var lite plågsamt att se dem göra alla de klassiska koprmisstagen som bygger på att huvudet är kvar vid minnet av kroppens glansdagar men kroppen hänger inte längre med.

Nåja. Sedan matchen mot Chile. Sverige har svårt mot så aggressiva försvar, heter det, men Sverige ska nog klara av att dyrka upp ett chilenskt försvar hur aggressivt det än må vara, om det här laget ska klara sig någorlunda i detta VM.

Nej, det var ingen propagandahandoll, det här. Långtifrån. Utvecklar tankarna i morgondagens papperstidning.

Skriv en kommentar »

Stoltheten vinner till slut

Så slutade det i depp. Men det var efter en imponerande första halvlek där Sverige faktiskt ledde över Norge inte bara en gång. Då var det läge att nypa sig i armen och fråga sig ”kan detta verkligen vara möjligt?”. Men det kunde det inte, inte på sikt. Det var bara att inse att den där utvisningen i slutet av första halvlek blev alldeles för tung för svenskorna, och efter paus hade norskorna skruvat upp tempot rejält. Sverige orkade inte hänga med längre.

Norge är fortfarande ett nummer för stort för Sverige. Men det här vara bara början på något som kan bli stort.

Norskorna jublade, svenskorna samlades i en ring för att deppa tillsammans.

Men jag tror att de kommer att känna glädje väldigt snart. Förhoppningsvis kan de släppa fram den där bubblande glädjen som de visade igår efter semifinalen. Prestationen att ha gått till final blir inte mindre för att finalen förloras. Speciellt inte när den förloras på det här sättet. Sverige är fortfarande det enda lag som slog Norge det här mästerskapet. Och det enda lag som förlorade med mindre än tio mål (!).

Och Johanna Wiberg uttryckte det bra:

– Stoltheten börjar komma ikapp. Och den kommer att vinna till slut.

Förbundskaptenen Per Johansson konstaterade att det existerade flera olika känslor på olika platser i kroppen samtidigt.

– Vi måste få vara ledsna över att vi förlorade guldet. Men i mitt hjärta är jag glad, och i mitt huvud är jag klarare än jag var igår.

Han såg lite medtagen ut, den svenske förbundskaptenen. Han har haft ett tufft mästerskap, och jag hoppas att han tillåter sig lite vila innan han börjar ladda inför VM i Brasilien nästa år. För det finns mycket kvar att jobba med. Försvarsspelet är en bra grund, men det finns mycket att utveckla i offensiven. Utvecklar resonemanget kring det i min krönika i morgondagens tidning.

Nu ska vi köra hem till Malmö. 35 mil och jag hoppas att det är bra väglag och inga snöstormar på vägen hem. Att det går snabbare att ta sig hem än det gjorde att ta sig hit. Då tog det sex timmar.

Det är lite sorgligt att åka hem. Konstigt att det är över nu, det här mästerskapet som liksom bara växt från match till match. Och att det dröjer ett helt år innan vi får se det här landslaget i ett mästerskap igen. Jag längtar redan.

Taggar: besvikelse, final, förlust, stolthet
Skriv en kommentar »

Handbollsfest i Herning

På plats i Boxen, som den heter, handbollsarenan i Herning. Det är ett rätt passande namn på en sån där typisk nybyggd arena som är en stor fyrkantig plastlåda utslängd i utkanten av ett mässområde. Ganska ful och trist, alltså. Utanpå. Inuti är den en kokande gryta med 12000 handbollsfantaster – den väldigt stora majoriteten danskar – som ALLA deltar i läktarvrål, konstant.

Det är handbollsfest i Herning och jag vill aldrig åka hem.

Men om bara två timmar är det de svenska spelarna som står härnere på botten av grytan. Klockan 17 spelar de sitt livs match, den allra svåraste och viktigaste match de någonsin spelat.

Vinner de den är det en av största sensationerna i svensk idrott på mycket, mycket länge. Nu tror jag inte att de gör det, jag tror att det tar stopp idag. Norge av idag kommer att vara ett helt annat Norge än det var för en vecka sedan. Igår körde de fullständigt över Danmark med en imponerande slagstyrka och effektivitet. De har inte längre kvar ett uns av underskattning av Sverige och de har fått tillbaka Heidi Løke. Och det är EM-final, inte första omgången i en mellanrunda som enbart ses som en transportsträcka av ett Norge som vunnit de senaste tre EM-finalerna.

Samtidigt: Sverige är det enda lag som Norge inte har lyckats utklassa, övriga matcher har de vunnit med 10-20 mål. Och Sverige vann faktiskt sin klaraste seger över Norge – de andra svenska matcherna har varit betydligt jämnare. Men trots det tror jag att det blir ett silver för Sverige, även om jag gärna blir motbevisad. Och den fanatiska publiken, de kommer heja på Sverige. Det gjorde de redan i semin och jag tror inte stödet minskar när svenskorna ställs mot ärkerivalen Norge.

Klockan 17, TV4 – slå på. Jag tror inte ni kommer ångra er.

Taggar: arena, danskar, fest, final
Skriv en kommentar »

Vem var gladast – Alice eller Sabina?

Dagens första ord: snökaos. Dagens andra: EM-final! Och sedan fick det inte plats så mycket mer, inte den här dagen.

Fast snökaos var kanske att ta i. Det var magiskt att köra genom ett snötäckt och öde Malmö imorse, och känna hur bilen slirade i varje sväng. ”Vi tar oss aldrig till Herning”, tänkte jag, ”inte före halv tre i alla fall.”

Men på något konstigt sätt gjorde vi det. Vi kröp över Bron och i många mil efter det, när snön var så tät att vi inte såg många meter framför oss. Drygt sex timmar tog det att köra 35 mil men vi hann, och det var vi glada för. EM-final! Och jag har äntligen lärt mig säga 27 på danska. Har aldrig fått grepp om det där med tjugo förut, men idag hörde jag speakern säga ”Sabina Jacobsen, 27″ så många gånger att jag nog aldrig kommer glömma det igen.

Och på läktaren satt mamma Alice, utan något tvivel om vem hon hejade på. (Även om de danska journalisterna förhoppningsfullt frågade Sabina om inte mamma höll på Danmark, efter att de förundrat frågat ut henne kring varför hon inte spelar i det danska landslaget.)

Svårt att säga vem som var gladast, Alice eller Sabina Jacobsen. Och foten, den är inlindad i ett gigantiskt bandage. Men det var ingenting som bekymrade Sabina Jacobsen särskilt mycket.

– Nähä, jag känner inte av den. Det är något jag får ta tag i på måndag, skrattade hon.

Jamina Roberts tittar fram genom en skog av fötter, intill Jacobsens bandagerade fot. Spelarna fotades i en gruppbild några timmar efter matchen, och Jamina Roberts tyckte att någon skulle ligga under bordet också. Lagom kaotiskt var det. Men väldigt glatt och uppsluppet.

Vilken söndag det blir nu. Sverige har fortfarande allt att vinna, och svävar fortfarande omkring på sin framgångsvåg. De vill fortfarande ”flyga iväg”, som de själva säger. Och Norge underskattar knappast Sverige igen. Inte heller är de störda av magsjuka. Och de var ruskigt bra mot Danmark, det lilla jag såg av den matchen (var tvungen att sitta i pressrummet och skriva).

Men nu jobba lite till. Sen sova. Kommer sova mycket gott, kan jag säga. Någonstans mitt på Jylland, i en liten håla som heter Vildbjerg.

Taggar: bandage, final, skräll
Skriv en kommentar »

Stafettkillarna förtjänar bragdguldet

Egentligen stod Anja Pärson för årets bragd. Det finns inget ord som bättre beskriver det hon åstadkom när hon kraschade i backen och mindre än ett dygn senare stod på benen igen, bokstavligt talat slagen blå och gul, och tog VM-brons i samma svåra backe. Det är en bragd i min värld. Men när det inte längre går att ge henne priset – efter att hon fick det två år i rad bestämdes det att ingen idrottare kan få det mer än två gånger – var det helt rätt att ge stafettkillarna bragdguldet.

Jag satt i radio två gånger imorse. Båda gångerna propagerade jag för en sak: att stafettlaget skulle få bragdguldet. Tillsammans stod de egentligen för två av OS största prestationer: Marcus Hellners guld i skiathlon var lika mycket en laginsats som stafetten. Det var svensk lagåkning på hög nivå och frågan är hur bra det hade gått för Hellner utan Johan Olssons och Anders Södergrens hjälp. Det var ytterligare en anledning att ge guldet till stafettlaget – eftersom de låg bakom skiathlonguldet också.

Snor i skägget, OS-guld, klassisk svensk TV-sport, Norge slagna – viktiga kriterier för bragdjuryn. Och samtliga uppfylldes av stafettlaget i Whistler.

Taggar: bragdguld, favoriter, stafett
Det finns 2 Kommentarer »

Peta Safari – det enda rätta

När startelvan kom skulle jag precis till att skriva ett blogginlägg om Erik Hamréns svåra läge med backlinjen – där Oscar Wendt borde vara det självklara valet med tanke på den form han har just nu, men då Behrang Safari riskerar att ses som ännu mer uthängd och ansvarig för debaclet mot Holland. Det handlar förstås om grundproblematiken med att han bytte ut Safari redan i paus mot Holland och lassade över skulden på vänsterbacken, vilket jag skrev om då. Ett lite smidigare agerande då hade gjort dagens petning lättare.

För Behrang Safari är petad, Oscar Wendt spelar från start och det är egentligen det enda rätta. Landslagsfotboll är ingen social verksamhet och det rätt opsykologiska felet begicks av Erik Hamrén för längesen.

Inatt drömde jag förresten att jag gick in på mittfältet istället för Wernbloom och mitt stora problem förutom att jag var liiite för långsam var hur tusan jag skulle lyckas lämna en krönika på slutsignalen om jag var på planen? Jag hoppades på att bli utbytt i typ 70:e minuten. Hann aldrig spela klart matchen innan jag vaknade men vi höll nollan i fyrtio minuter i alla fall. Får se om landslaget lyckas lika bra ikväll.

Taggar: Drömmar, petning, psykologi
Skriv en kommentar »

Galakvällen i bilder

Puh, vilken kväll! Jag har alltid svårt att ha någon uppfattning om hur galan var på tv, om den var rolig eller tråkig, om det var bra tempo osv – men jag hade trevligt i alla fall. Det är svårt när man sitter på golvet och äter middag, allt blir lite splittrat men jag tycker att bara att få chansen att få klä sig riktigt snygg och bli stylad av proffs en gång om året är roligt. Det är ju inte sådär överdrivet mycket glamour i det här jobbet till vardags… Och det är häftigt att se hur man kan gå från att vara sitt vanliga november-måndags-morgon-trötta jag till att få känna sig riktigt lyxig.

Är det här samma tjej, liksom?

Hur ser då hollywoodkändisarna ut till vardags, utan sina tjocka lager smink? Och hur orkar de upprätthålla det där? Kul en gång om året, som sagt – men inte skulle jag orka lägga så mycket tid på att vara snygg. Två timmar hos frisören, en bra stund i sminket. Nej, det får räcka med en gång om året. (Fast jag har en del vågor kvar i håret fortfarande.)

Magdalena fönade och fönade, i minst en timme.

…och resultatet blev alltså dessa vågor:

Och så lite löshår, för att få till den puffiga knuten…

Färdigt resultat, tillsammans med min prisutdelarkollega Pernilla Wiberg, som var superproffs inte bara på skidor utan även som utdelare. Avslappnad och spontan med ett ton karisma. Och en jäkel på att springa snabbt i skyhöga klackar! (Skillnad på hudfärg förresten, syns det vem som bor i Malmö och vem som bor i Monaco? Fast till just den här looken passade mitt bleka ansikte rätt bra, trots allt.)

Det fanns en kör som sjöng kända fotbollslåtar (”När vi gräver guld i USA”, Elias Zlatan-låt etc) när gästerna kom för att vandra den gröna mattan ner.

Heidi intervjuade prominenta gäster på löpande band, här Jiloan Hamad.

Pokalen var på plats vid MFF-bordet, lagkapten Daniel Andersson höll hårt i den.

Vi satt en bit från scenen, precis intill en liten rundel där Peter Jihde dök upp då och då. Här med Agon Mehmeti, till exempel.

Här stod även Manon Melis när hon i sina högklackade skor skulle sparka ut en boll till publiken. Då var jag lite rädd för snedträff, faktiskt, och var tvungen att huka. Men Melis hade en imponerande träff med pumpsen på så jag hade aldrig behövt vara orolig.

Sen kom jag av mig lite med fotandet, blev uppdragen på scen och delade ut Sydsvenskans och Fotbollförbundets Diamantboll till Therese Sjögran som inte bara är årets bästa spelare utan även höll det bästa tacktalet och var snyggast på galan med sin byxdress och skyhöga klackar. Det regnade konfetti, det blev fotografering, lämning av krönika och sen en stunds eftermingel på Arenan. Inget Skeppsbron för mig – jag är inte mycket för det här med att festa med dem jag bevakar. Den festen får de ha för sig själva, fotbollsfolket.

Taggar: frisyr, Gala, mingel, prisutdelning
Skriv en kommentar »

Typisk Zlatankväll

Det viktigaste för galaarrangörerna: Zlatan skadades inte, han blir inte tvungen att undersökas eller rehaba eller av annan anledning bli kvar i Milano. Med största sannolikhet kommer Zlatan till Fotbollsgalan till Malmö, och nog måste det väl vara för att ta emot Guldbollen? Vilken annan svensk spelare har varit i närheten av att avgöra ett Milanoderby i Serie A? Eller en kvartsfinal i champions league, för den delen?

Det viktigaste för Zlatan Ibrahimovic: han lyckades än en gång omvända hat och misstro som riktas mot honom till något positivt, till en egen glöd som tänder honom ytterligare och gör att han avgör matchen redan i den fjärde minuten. Det är fascinerande att se Zlatan kvällar som dessa. Han är aldrig så bra som när det finns något extra att bevisa. Typ vem som är bäst i Milano.

Det viktigaste för oss: att Janne Jönsson fick hem en text. Det visade sig nämligen att det inte finns någon nätuppkoppling på San Siro, vilket försvårar hela proceduren med att skicka text om en match som slutar cirka sju minuter innan sidorna ska skickas till tryck. Eller nu ljuger jag lite. Det finns nät på San Siro. Men inte som pressen får använda. Smart.

Men han fick hem text ändå och nu är alla glada och nöjda. Utom möjligen Marco Materazzi. Det såg riktigt obehagligt ut när han bars ut från San Siro på bår. Att Zlatan var skyldig fanns ingen tvekan om – han kom in i den situationen alldeles för sent och med alldeles för mycket kraft. Att det skulle vara med uppsåt tror jag däremot inte, även om han missbedömer situationen totalt ser det ut som om han försöker mildra smällen. Men han ska nog vara glad att han kom undan med gult kort där.

Och nu laddar vi för Fotbollsgalan. Jag delar ut Diamantbollen strax efter 21.30 som vanligt och kommer att twittra mig igenom morgondagen, så det är bara att hänga på! Klockan 11 sätter jag mig i frisörstolen. Sen ska jag bli sjukt snygg, genrepa, gästa Heidi Silvander i vår direktsändning från gröna mattan (börjar klockan 16.45) och så småningom äta middag, titta på gala och slutligen dela ut Diamantbollen. Lång och rolig dag.

Taggar: Gala, milanoderby, viktiga saker
Skriv en kommentar »