Han hinner säga många ord på tjugo minuter, Erik Hamrén. Blev vi så mycket klokare för det? Det vete tusan. Snarare blev det fler frågetecken, åtminstone vad gäller startelvan. Såhär:

- Johan Elmander är fortfarande osäker för start. Han körde hela träningen idag, till synes för hundra procent, men de väntar tills imorgon innan de avgör om han kan spela eller inte, beroende på om det blir någon reaktion efter träningen.

- Högerbackspositionen står mellan Sebastian Larsson och Mikael Lustig. Lustig är något av Hamréns kille men Larsson känns stabilare.

- Kim Källström har ju blivit inblandad i en ny duellartad situation. Men nu är det inte Anders vs Kim utan Pontus vs Kim istället.

Det är de uppenbara frågetecken jag hittar i startelvan. Men Hamrén avslutade presskonferensen med att säga: ”Utöver Johan kommer jag att fundera över ytterligare tre positioner när jag går och lägger mig ikväll.”

Tre? Vilket är den tredje? Är inte vänsterkanten – som jag älskar – i form av Behrang Safari/Emir Bajrami så given som jag har trott? Det är den enda position jag kan tänka mig som det kan finnas minsta frågetecken kring. Men hur tänker då Hamrén? Alternativen kan ju bara vara:

1) Tobias Hysén,

2) Christian Wilhelmsson och

3) Emir Bajrami.

Jag föredrar Bajrami, helt klart. Men har ännu inte lärt mig läsa Erik Hamrén och hur han resonerar, på det sätt som Lars Lagerbäck blev som en rätt förutsägbar bok efter några år.

Den stora nyheten är för övrigt att Hamrén släpper startelvan till medierna samtidigt som han ger den till spelarna, vid tolvtiden imorgon, vilket gör att kvällstidningarnas nationalsport ”få tag på startelvan” går om intet. Vad ska de nu hitta på?

Det sägs att det här är den kallaste landskampen på år och dagar. Till viss del håller jag med – det regnar från en grå Stockholmshimmel, termometern visar på elva grader och jag är beredd på att frysa rätt ordentligt under träningen på Råsunda.

Matchen mot Bosnien på lördag är naturligtvis ointressant ur ett strikt resultatmässigt perspektiv. Men: vi har en ny förbundskapten, och jag är på väg till den första träning jag ser honom hålla. Hur lägger han upp den, vad utstrålar han på planen, hur ger han instruktioner till spelarna? Och sen, i ett något längre perspektiv: hur tänker han sig att det här laget ska formeras? 4-5-1? Blir det lyckat? Finns det en chans att det tar oss till Polen och Ukraina 2012?

Åh, jag ser fram emot den här träningen som ett barn inför julafton. Bara jag inte fryser ihjäl. Blir nog tjocka jackan, trots allt.

Dagen efter sin första presskonferens och första presenterade spelartrupp vaknade Erik Hamrén upp till den hårda verklighet som nu är hans vardag och som heter: svensk media och Zlatan Ibrahimovic. Och hur man som svensk förbundskapten gör för att balansera mellan dessa två på smidigast sätt. 

Det är inte första gången Zlatan Ibrahimovic tackar nej till en träningslandskamp. Jag hade snarare blivit förvånad om han hade funnits med bland de 24 namn som Erik Hamrén presenterade.Det hade inte varit svårt att motivera varför han inte skulle vara med. Han är lite skadad, har ett tufft program just nu och behöver de dagars extra vila han kan få. Nu var han som vi alla vet inte med, men det som kom som en chock var det meddelande Hamrén hade. Det är inte säkert att Zlatan Ibrahimovic kommer tillbaka till landslaget.

Varför detta utspel? Är Erik Hamrén helt enkelt så ärlig och frispråkig – naiv? – som Lars Lagerbäck aldrig var? Eller ligger något annat bakom? Hur ser Zlatans agenda ut?

Jag tror att han kommer tillbaka. När beskedet kom igår uppfattade jag det aldrig som så definitivt, och jag vet inte vad som är Zlatans egna ord och mening modifierade i andra (Erik Hamrén, Mino Raiola – som dessutom går emot varandra i sin uppfattning om Zlatan och vad han vill) och tredje (medierna) hand.

Men jag tror som sagt att han kommer tillbaka. Och jag hoppas det, verkligen. Jag vill se Zlatan i det nya landslaget, i det lag som Rasmus Elm bara börjat växa in i och som Kim Källström efter många år hittat sin roll i. Jag vill se de tre spelarna utveckla sitt samarbete och jag vill se en satsning på Marcus Berg som Zlatan Ibrahimovics anfallspartner.

Vintern är lång, den är full av viktiga matcher med Barcelona och innehåller en hel del mindre viktiga matcher med landslaget. Kanske får vi se en tid utan Zlatan Ibrahimovic i landslaget. Jag är i så fall den första att beklaga, jag ser som sagt en ny epok börja i landslaget och jag tycker att Ibrahimovic är en självklar och viktig del av den epoken, och att han bör finnas med från början. Men finns inte Zlatan med när EM-kvalet drar igång i höst – då blir jag mycket förvånad.

Erik Hamrén blir inte svensk förbundskapten och Lars-Åke Lagrell sitter i precis den sits han alltid sagt att han inte vill hamna i: alla vet vem han egentligen ville ha. Alla vet att den det blir inte var förstahandsvalet.

Sven-Göran Eriksson var aldrig riktigt aktuell och Hasse Backe hann inte ens få frågan förrän han sållat sig till Svennis gäng än en gång – men att Erik Hamrén var den kandidat förbundet verkligen ville ha rådde det inte några tvivel om. Går man så långt som till förhandlingar med klubben handlar det inte längre om intresseförfrågningar.

Rosenborgs envishet i förhandlingarna säger en del om hur högt de värderar sin tränare. Jag tror att Erik Hamrén hade kunnat tillföra det svenska landslaget mycket, men det är ointressant att spekulera i nu – just eftersom det inte blir annat än hypotetiska spekulationer

Och nu då? Av de ursprungliga fem som jag såg som realistiska alternativ återstår bara ett (Roland Andersson var det minst realistiska alternativet, och han har gjort klart att det inte blir något mer förbundskaptensjobb i Sverige just nu). Jörgen Lennartsson.

Eller har förbundet en joker i rockärmen? En helt oväntad kandidat? Plötsligt tar den affär som de senaste dagarna känts som i princip uppgjord en helt ny vändning. Och hur den slutar känns inte längre alls lika uppenbart.

Det damp ner ett pressmeddelande från Svenska Fotbollförbundet idag. En av punkterna: ”Förbundsordförande Lars-Åke Lagrell berättar om aktuella SvFF-frågor.” Hmm. Onekligen misstänksamt. Men kan de verkligen vänta en vecka med att tillkännage att Erik Hamrén blir ny svensk förbundskapten? Eller räknar de med att det tar så lång tid? Eller ska Lagrell berätta om andra aktuella frågor då, och räknar med att utlysa en annan presskonferens för att presentera förbundskaptenen?

Mest intressant med kommentarerna till det här blogginlägget är att en enda person överhuvudtaget nämner Johan Esk (och han hyllar Esks förslag). Jag har aldrig lanserat Pia Sundhage som förbundskapten. Det har Johan Esk gjort. Ändå är det min kompetens som ifrågasätts, för att jag tar upp debatten förslaget vållar. Och Pia Sundhages, som vänligt men bestämt förklarat att hon inte är intresserad av jobbet i dagsläget. Inte Johan Esks, som lanserar förslaget.

Det kan ni ju fundera över, ni som är intresserade av män, kvinnor, sport och strukturer.

De flesta namn verkar kunna föras upp som tänkbara förbundskaptenskandidater just nu. De flesta lyfts upp, diskuteras och förs sedan vidare eller avfärdas med ett relevant argument för eller emot. Utom Pia Sundhage.

Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk lanserade igår sin idé om att anställa Sven-Göran Eriksson som förbundskapten och Pia Sundhage som assisterande. Två internationellt meriterade tränare, som är vana vid att hantera stjärnor och som i Sundhages fall även är van vid att själv vara den klart lysande stjärnan. Sundhage skulle dessutom klara av att stå fast vid sina åsikter bredvid den starke Svennis, argumenterar Esk vidare. Jag behöver inte dra hela krönikan, men han fortsätter argumentera för varför ha tycker det vore det utlimata radarparet.

Det är intressant, men det mest intressanta är kommentarerna från olika fotbollspersonligheter som publiceras intill. Sören Åkeby säger:

– Jag hoppas att han skojar. All heder åt det hon gjort i USA – det är en annan sak att träna herrlandslaget.

Tobias Hysén:

– Det är lite för tidigt för kvinnliga tränare på herrsidan. Tyvärr. Det finns fortfarande för mycket fördomar.

Han får sedan frågan om hur han själv skulle reagera om han fick henne som tränare och svarar:

– Det är klart att man skulle gå in i det med viss skepsis och tycka att det vore lite konstigt.

Alltså, jag fattar faktiskt inte. Vad skulle vara ”lite konstigt”? Att instruktionerna kom från en kvinna? Jag kan bättre förstå dem som hävdar att hon inte är van vid herrfotbollen. Inte för att det är särskilt stor skillnad på herr- och damfotboll annat än en nivåskillnad – i så fall skulle ju inga division två-tränare kunna få jobb i allsvenskan, eller någon som tränat Häcken kunna träna landslaget, för att ta ett aktuellt exempel – utan möjligtvis för att hon inte har så bra kolla på herrfotbollen som hon har på damfotbollen.

Samtidigt har Pia Sundhage aldrig varit rädd för nya miljöer utan åkte som tränare först till den nystartade proffsligan i USA och sedan till Kina för att bli assisterande förbundskapten till Marika Domanski Lyfors. Och nu är hon förbundskapten för USA och tog alltså OS-guld förra året, trots stora skadeproblem i truppen och skyhöga förväntningar hemifrån.

Det är i såna här lägen jag skulle vilja byta ut ”kvinna” mot ”jude”, ”zigenare”, ”norrlänning” eller vad som helst för att det skulle bli tydligt hur absurd debatten är.

Eller är det så som Hysén säger? Är manliga fotbollsspelare fostrade på ett sätt som gör det omöjligt för dem att ta emot instruktioner från en kvinna? I så fall skulle jag som styrelseledamot i Svenska Fotbollförbundet se till att få in kvinnliga ledare i varenda lag i Sverige.

Åsa Linderborg lanserar också Sundhage på Aftonbladets Kulturblogg och det mest intressanta är även där att läsa kommentarerna. Där hävdar folk på största allvar att det inte går att träna damlag först och sedan herrlag, titta bara på André Jeglertz. Ursäkta, men jag tror att det är en viss skillnad att gå från att ha tillgång till några av världens bästa spelare i ett av världens bästa lag – Umeå – till att plötsligt försöka göra något vettigt av Djurgårdens spelartrupp.

Sedan finns det många anledningar till att Pia Sundhage inte blir svensk förbundskapten: hon har tre år kvar på kontraktet, säger själv att hon har världens bästa jobb i USA, hon har efter sina år utomlands inte den kollen på svensk fotboll som Lagrell värderar så högt, hon är en vildhjärna och frispråkig på samma sätt som Svennis vilket jag tror diskvalificerar dem båda. Men det argument som förs fram mot henne är att hon är kvinna och har ägnat sig åt damfotboll. Som om hon var från en annan planet och ägnat sig åt en helt annan sport.

I såna lägen tycker jag lite synd om de här killarna. Vad trist det måste vara att utesluta halva befolkningen hela tiden – och vad mycket kompetens man riskerar att missa om man resonerar på det sättet.

En annorlunda presskonferens, idag igen. Den föregicks av en träning på Råsunda som var precis som träningarna på Råsunda alltid är. Det var svinkallt (enda arenan i Sverige där man behöver mössa i juni, ni kan tänka er hur det är där nu), Roland Andersson plockade fram sin basstämma och vrålade ut instruktioner varvade med pepprop, Lars Lagerbäck intog sin tillbakadragna ställning och iakttog från avstånd och de svenska spelarna hade förtvivlat svårt att göra mål i tvåmålsspelet.

Men sedan blev det annorlunda. Nitton spelare i mixad zon – vi kom fram till att senast det hänt något liknande var under landslagets öppna hus i Portugal 2004 då alla spelarna fanns tillgängliga åtminstone några minuter. Sedan var det på Tommy Svenssons tid, på det ljuva (nåja) nittiotalet.

Sällan har väl Mikael Lustig varit så populär på en presskonferens med landslaget. Men den spelare som just nu har en av toppkandidaterna till det nya förbundskaptensjobbet blir naturlig mittpunkt. Lustig hade bara gott att säga om Erik Hamrén, men var klok nog att tillägga att han själv inte varit i någon svacka under Hamréns tid i Rosenborg ”och det är ju då man oftast ser en tränares dåliga sidor”. Han hade ingenting emot kombinationen Hamrén/Lennartsson:

– Nä, då får jag väl garanterat spela i alla fall, sa han och skrattade.

Annars lanserades en del egna förslag från spelarna. Mikael Nilsson deklarerade klart och tydligt att han ville ha ordentlig förändring, helst ett nytt spelsystem och därmed försvann också alla huvudkandidaterna eftersom han ser dem som utpräglade 4-4-2-tränare.

Istället ville han se – Henrik Larsson. När han blev pressad på exakt när detta skulle ske svävade han lite målet: kanske var det inte optimalt att ta över två matcher efter att man själv slutat som spelare.

– Men tillräckligt stor auktoritet har han redan nu, det skulle inte vara några problem, sa Mikael Nilsson som framförde Henrik Larssons spelsinne och fotbollsintelligens som en viktig kvalitet.

För mig känns det lite väl tidigt att gå direkt från spelare till förbundskapten. En bra spelare ger inte automatiskt en bra tränare, men jag imponeras av Henrik Larssons beslutsamhet och målmedvetenhet vad gäller tränarfrågan. Han verkade igår inte alls osugen på att ta över HIF redan till våren, och landslaget ser han som en ambition på sikt. Målmedvetenheten är naturligtvis ingen garanti för succé, men jag har svårt att se Henrik Larsson göra något som han inte känner att han skulle ha stor möjlighet att lyckas.

Först: en pudel. Jag hade inte räknat med en så dramatisk presskonferens. Jag stod i radio en timme innan presskonferensen började och konstaterade att Lars Lagerbäck inte är den dramatiska personlighet som avgår bara sådär, några dagar innan ett VM-kvalspel är avslutat. Jag hade fel.

När han väl satt där framme på podiet var det med samlad min och utan några intentioner att dra ut på något. Och plötsligt kändes det vemodigt. Den här mannen som vi levt med så länge, ett fotbollsintresserat folk, som vi älskar att kritisera och haft svårt att erkänna faktiskt har gjort ett bra jobb. Fem mästerskap i rad snackar ingen bort. Både 2002 och 2004 var landslaget dessutom väldigt nära att gå vidare längre än till första rundan efter gruppspelet. De berömda marginalerna var på fel sida, både mot Holland och Senegal. Det kommer inte synas i historieböckerna, utan Lars Lagerbäck kommer bli mannen som tog Sverige till mästerskap men inte förmådde ta nästa steg.

Det är svårt att sluta i tid och jag har aldrig stuckit under stol med att jag tycker att Lars Lagerbäck skulle ha avgått efter EM 2008. Det kändes som att han då hade uppnått max med det här laget och den känslan har bekräftats under det pågående VM-kvalspelet. Sverige har gång på gång blåst liv i en VM-dröm som sett död ut många gånger, men VM har aldrig känts riktigt nära.

Den som inte lyckas välja i tid riskerar alltid att bli ihågkommen för sina misstag snarare än sina lyckade resultat, men jag tror att vi med lite perspektiv – och framförallt om inte nästa förbundskapten blir lika skicklig på att föra laget till slutspel – kommer att inse och värdera det Lars Lagerbäck gjort för svensk fotboll.

Nu aviserar Lars Lagerbäck sitt avsked redan innan kvalspelet är slut, högst oväntat. Han ville slippa spekulationerna, som nu istället kommer att riktas mot ett annat håll: vem som ska bli nästa förbundskapten. Det är den diskussionen vi kommer att få leva med den här hösten.