Det slog mig när vi stod där inne under Stadions läktare, ett trettiotal journalister och spelarna i det svenska a-landslaget som just idag var Ola Toivonen, Marcus Berg, Rasmus Elm, Mikael Lustig och Behrang Safari: the best is yet to come.

I ett hörn stod Olof Mellberg också men det var ingen vidare trängsel kring honom – tiden då han satt på podiet under presskonferenserna känns avlägsen - och Olof Mellberg har gjort mycket bra för svensk fotboll genom åren men vi ska knappast inbilla oss annat än att vi har upplevt de bästa stunderna med just honom redan. Jag ska inte säga annat än att han fortfarande platsar i startelvan, men det är en spelare på väg nerför i sin karriär.

Så vände jag blicken mot de andra, de som nu stod där så naturligt och nästan världsvant, och berättade om ligastarter och förväntningar. Och jag tänkte: ”Vad kommer vi uppleva tillsammans med de här killarna? Hur långt kan de gå? Vart kan de ta svensk fotboll? Det svindlade en smula, det ska jag erkänna, speciellt när jag tänkte på U21-festen i somras.

Rasmus Elm var en av de mest populära, Ola Toivonen likaså.

Elm hade skorna i handen.

Och han trivs i Alkmaar, berättade han.

”Det är som ett stort Kalmar, ungefär. Det är den känsla jag får när jag kommer dig. Så där kommer jag nog att trivas.”

Bra det. Det är viktigt för svensk fotbolls framtid att Rasmus Elm trivs.

Dagens stora fråga inför träningen på Stockholms Stadion var: tränar Zlatan? Svar kom snabbt. Nej. Han rehabtränade. ”Rehab schmehab” tänkte jag och såg framför mig hur han satt där i poolen som Fredrik Ljungberg lämnade tom efter sig. Nu verkar det ju vara lite allvarligare än så, men hur allvarligt? Det vet ingen, inte ens landslagsläkaren, om man får tro Lars Lagerbäck.

Han blev rätt hårt pressad på detaljerna kring Zlatans skada på presskonferenserna, vilket inte gav så mycket i och med att han antingen verkligen inte har någon koll på detaljerna eftersom det inte finns så många fler detaljer att hålla koll på annat än att Zlatan fick en smäll och har ont (ungefär samma läge som för Therese Sjögran, antar jag, men hon väntas ju kunna spela på fredag) eller mörkar totalt. Jag tror faktiskt att läget är ovisst.

Som vanligt lär en hel del politik vara inblandad. Barcelona är väl inte annorlunda någon annan storklubb, som vet att deras nyligen inköpta stjärna har spelat rätt mycket på kort tid efter att ha haft en väldigt kort försäsong. Nu vill de ha tillbaka honom fräsch lagom till att ligan är igång och Champions League startar, bäst alltså att verkligen poängtera för den svenska landslagsledningen att Zlatan minsann inte ska köras för hårt.

Jag skulle inte bli förvånad om Zlatan vilar även morgondagens träning, men kör på fredag (då de brukar köra lätt, kvällen före match) och sedan spelar på lördag. Vilken form han kommer vara i då? Inte lysande, direkt. Inte med tanke på att han bara spelat en hel match på flera månader och som sagt haft en strulig försäsong.

Rätt eller fel att ändå starta med honom? Svaret på den frågan är inte given. Jag lär återkomma till den.

Dagens stora frågetecken – näst efter om Zlatan kan spela eller inte – är vilka som spelar till vänster på lördag.

PS: Efter att jag spelade in det här fick jag veta att det var lite värre ställt med Zlatan än att han ville mysa i bubbelpoolen. Mer om det i ett annat inlägg.

…för övrigt var alla tillfrågade spelare ”förvånade” över att Chippen inte finns med i den här landslagstruppen. Det är inte jag. Det var väl rätt givet att han valde miljonerna framför landslaget i det ögonblick han skrev på för Al-Hilal? När sortin skulle ske var bara en tidsfråga, och jag kommer ärligt talat inte sakna honom. När Christian Wilhelmsson varit bra har han varit riktigt bra – men de stunderna har kommit för sällan och för oregelbundet.

– Vi har aldrig stått med ryggen mot väggen på det sätt som vi nu gör, sa Lars Lagerbäck, mannen som aldrig talar i rubriker. Det sögs upp av den närvarande skaran journalister, som tittade på varandra och nickade allvarligt, antecknade i sina block och tog citatet vidare till de spelare som såsmåningom dök upp för att intervjuas.

Ryggen mot väggen. Visst. Det är ju så vi tänker på det, vi som står utanför, men jag har sällan hört Lars Lagerbäck uttrycka sig så dramatiskt. Och spelarna vill fortfarande inte gå med på att de tänker på tabelläget.

– Vi har ju såna fantastiska människor som ni som upplyser oss då och då, så vi vet ju om att vi måste vinna, sa Anders Svensson.

– Men det är ingenting jag tänker på när jag går ut på planen på lördag, sa Mikael Nilsson.

Första träningen i en sådan här landslagssamling brukar vara ganska loj, de flesta har ofta spelat match i helgen så Lagerbäck och Andersson kör inte särskilt hårt och det brukar märkas. Den här gången var det också en lugn träning, men jag tyckte det fanns ett större fokus än vanligtvis. Inte lika mycket ploj och flams som det kan vara.

Inte så konstigt. Klart att alla är medvetna om allvaret – något annat vore konstigt. Kanske ägnar sig inte spelarna åt samma ”vad händer om X slår Y och Z spelar oavgjort mot K?” som vi vid sidan av gör, men det är klart att de vet om att de står med ryggen mot väggen. Som Lars Lagerbäck skulle ha uttryckt det.

Vaknade precis upp på tåget. 06.14-tåget mot Stockholm – det är vad som krävs för att jag ska sova gott. Var helt stirrig när jag kröp till kojs igår kväll, klockan hade hunnit bli två när jag hade packat klart (planen för min resa är Stockholm-Budapest-Helsingfors), det var tre timmar kvar innan jag skulle gå upp igen och jag var fortfarande yr och stirrig efter den intensiva dagen.

Först: en halvlek av Sverige-England på en dator i pressrummet i Swedbank Stadion. England var det klart bästa laget Sverige har mött i EM såhär långt och fick det tuffare än väntat. Men det kan vara bra med en väckarklocka inför kvartsfinalen mot Norge, som inte får bli en upprepning av genrepet. Norge är en blek kopia av sitt forna jag och ska inte vålla några större problem för Sverige. 

Sen: derby. MFF-HIF. Blå ballonger och ”Hata Helsingborg” (fast var det inte ovanligt lite hata-ramsor den här gången?). Ett HIF som var så sargat som ett lag kan bli och fortfarande ha något att ställa på banan, och ett MFF som faktiskt där under en tjugominuters-period i första halvlek såg ut att lyckas med 4-4-2 experimentet. Mer folk i straffområdet – men lika få mål som förr.

Den vilja som så totalt uteblev mot Örgryte fanns där igen, och det var härligt att se Guillermo Molins och Agon Mehmeti så fulla av revanschlusta. De måste få starta nästa match.

Roland Nilsson lät som en papegoja som härmade sig själv när han skulle beskriva matchbilden. ”Tuff match, skapade mycket, hyfsat spel, inga mål”. Men det fanns en stor skillnad jämfört med hur han betett sig efter tidigare matcher: den här gången skrattade han. Flera gånger till och med. Inte så konstigt kanske. Jag var inte den enda som trodde att han skulle få gå om MFF hade förlorat den här matchen.

Och sen, sist av allt: ila hem på cykeln genom mörka Malmö, hem till tv:n där plötsligt Zlatan Ibrahimovic sprang runt i blåröd tröja. Stort. Även om han är en bra bit ifrån den nivå han kan komma upp i den dag han lärt sig systemet och exakt vad som förväntas av honom i alla lägen.

Men ändå: rubrikerna innehåller ord som ”dröm” och ”succé” idag och det finns en enkel förklaring till det. Målet. Det 3-0 som Zlatan gjorde, som egentligen inte betydde särskilt mycket för matchen, inte kommer betyda något alls för serien i det långa loppet men som kommer att eliminera frågorna om när Zlatan ska göra mål i sin nya klubb. Nu slipper han dem. Nu får han andrum, tid att fokusera på det som egentligen är viktigare än att göra mål – att komma in i spelet.

Och nu kommer det heta som det alltid gjort om Zlatan Ibrahimovic. Succé direkt, vart han än kommer.