Som vanligt när det handlar om män och kvinnor och sport blir det mycket reaktioner och det finns en del intressant i kommentarerna till inlägget om Svenska Fans-omröstningen. Gustaf skriver:

De flesta tjejer du nämner som du vill ha med i omröstningen har jag aldrig ens hört talas om. Jag följer i princip all sport, alla sportsidor och är jämt uppdaterad om vad som händer inom ”sportvärlden”. Jag tror många känner precis som jag att dem inte har någon aning om många du nämner, så varför ska de då vara på listan?

Och sätter lite huvudet på spiken (även om jag är lite tveksam till det här med Gustaf verkligen följer ”alla sportsidor”, flera av de journalister jag nämner har jobbat länge inom branschen och syns så gott som dagligen på sina respektive mediers hemsidor om man läser vilka som skriver artiklarna), precis som Johanna påpekar sen:

En duktig sportjournalist likställs med att vara en stor profil – vilket inte är så konstigt eftersom läsarna väldigt sällan har en aning om hur jobbet ser ut bakom kulisserna. Det enda som syns är åsikter, utspel eller bra programlederi. Inget av det behöver man egentligen vara en duktig journalist för att göra på ett bra sätt.

Vilket var en del av det jag ville komma till i intervjun med Dagens Media. Bra journalistik innebär inte automatiskt hög profilering, och vice versa. Jag respekterar naturligtvis Svenska fans läsares åsikt men tar inte omröstningen som ett kvitto på vem som är ”Sveriges bästa sportjournalist”. Sorry. Mest populära bland Svenska fans läsare däremot – inget snack, hur skulle jag kunna opponera mig mot det? Klart att det är ett fint pris att få.

Johanna påpekar också att det inte självklart är så att män läser män och kvinnor läser kvinnor och jag håller med, några av mina favoritskribenter och författare är män. Men jag tror inte heller att man ska underskatta det som på kultursidorna häromdagen rubricerades ”Könslåsning i läsningen”. In och läs, det är intressant. Visst handlar det om skönlitteratur och inte sportjournalistik – men jag tror helt klart det finns gemensamma tendenser.

Mest intressant med kommentarerna till det här blogginlägget är att en enda person överhuvudtaget nämner Johan Esk (och han hyllar Esks förslag). Jag har aldrig lanserat Pia Sundhage som förbundskapten. Det har Johan Esk gjort. Ändå är det min kompetens som ifrågasätts, för att jag tar upp debatten förslaget vållar. Och Pia Sundhages, som vänligt men bestämt förklarat att hon inte är intresserad av jobbet i dagsläget. Inte Johan Esks, som lanserar förslaget.

Det kan ni ju fundera över, ni som är intresserade av män, kvinnor, sport och strukturer.