2010. Visst ligger det något speciellt bara i själva sifferkombinationen? Visst är det en vacker siffra? Jag firade in det nya året stående på en balkonguteservering ovanför Long Street, Kapstadens stora bar- och restauranggata, skålande i något bubbel i vanliga dricksglas eftersom de höga champagneglasen var slut. Jag hade några av mina bästa vänner med mig, vi tillbringade nio intensiva dagar i en fantastisk stad, vi grillade i vår trädgård, hyrde bil och körde Goda Hopps-udden runt (jag körde! på vänster sida!), provade viner och ostar i vinlandskapen kring Stellenbosch och hängde på alla stränder vi kunde.

Och hela tiden påmindes vi om det som komma skall. Fotbolls-VM. R som har varit i Kapstaden sedan augusti och gjort sin socionompraktik i Kayelitscha, en av Sydafrikas största kåkstäder, säger att 2010 betyder något särskilt för sydafrikanerna. Nytt decennium med en ny president och – fotbolls-VM. Världens blickar mot Sydafrika. Och för en gångs skull är det inte på grund av politik. 2010 ska det bli fest i Sydafrika, fotbollsfest.

Just nu är dock omvärldens fokus något annat, allt på grund av händelserna i Angola där Togos landslag utsattes för en blodig attack. Vissa röster höjs om att VM aldrig skulle förlagts i Sydafrika från början, Marcus Birro skriver till exempel att det är ”ett livsfarligt land i en livsfarlig kontinent”. Och visst finns det gator där man inte kan gå ens när det är ljust. Det finns det i vissa städer i USA också. Och det finns definitivt kvarter i Napoli jag skulle akta mig för att gå genom. Men det är inte en anledning till att vägra sätta sin fot i Sydafrika.

Visst är det farligt i Sydafrika. Det går inte att snacka bort. Men det gäller att hålla isär sakerna här. Sydafrika är ingen krigszon. Det är däremot, vad jag förstår, Cabindaprovinsen i Angola. Att från allra första början förlägga matcher där är vansinne. Att nu fortsätta spela fotboll där är fruktansvärt oansvarigt och jag önskar att det Afrikanska Fotbollförbundet Caf kunde svälja sin stolthet och helt enkelt flytta de matcherna till ett säkrare område. Risken för nya attentat är överhängande. En gerillarörelse ser en plötslig chans till internationellt genomslag för sina idéer och krav. Fotbollen hamnar i kläm och låter sig utnyttjas.

Men som sagt, att dra paralleller till VM i Sydafrika? Jag kan till viss del förstå att de görs, för säkerheten är en orosfaktor inför VM. Jag är själv övertygad om att det kommer att bli en hel del personrån och mindre roliga incidenter under VM. Men Sydafrika är ingen krigszon. Det går inte att jämföra Sydafrika med Cabinda rakt av.

För några år sedan kuskade jag land och rike runt i nästan tre månader i Brasilien, ett annat av världens farliga och våldsamma länder som har väldigt många likheter med Sydafrika och som också jobbar med säkerheten inför VM och OS, fullpackad med datorer och kameror och helt övertygad om att vi skulle bli av med allt någon gång. Det blev vi inte. Vi tänkte efter före. Det måste man göra. Det går inte att lalla runt, springa i öde parker på nätterna, hänga på stränder efter mörkrets inbrott, vara lite för full på fel ställen och så vidare. Det gäller att vara smart och inse att man inte är hemma.

Jag har varit i olika länder på alla kontinenter utom Oceanien men de enda (få) gånger det hänt mig något (rån, överfall, fickstölder) har varit i Europa. Därmed inte sagt att det är farligare i Europa än på andra ställen. Kanske har det skett just där för att jag känner mig mer hemma och trygg i Europa, och därför sänker säkerhetstänket. Eller också är det en olycklig slump.

Upplevde vi några hotfulla situationer på våra nio dagar? Ja, eventuellt. Två killar påstod att det var något med vår bils ena bakdäck. Det var bara vi och dem där just då, på en väg vid kusten ute på udden, vi kollade snabbt, inga problem, körde därifrån. Kanske var de snälla och trodde på riktigt det var något problem. Kanske hade de dunkla avsikter. Det får vi aldrig veta. Tyvärr föder vetskapen om att ett samhälle är våldsamt en misstänksamhet mot okända människor. Jag hatar den misstänksamheten för jag vill kunna lita på mina medmänniskor, men den är ett sätt att hantera potentiellt farliga situationer, att undvika dem innan de blir farliga.

R har varje dag sedan augusti suttit på lokalbussen till Kayelitscha. Hon har stuckit ut ordentligt på den bussen med sitt långa blonda hårsvall. Inte en enda gång har hon känt sig hotad. Tvärtom har människor tagit hand om henne och sett till att hon kommit rätt varje dag. Samtidigt har hennes övre medelklassvänner råkat ut för brutala väpnade överfall på väg till sina respektive bilar i det exklusiva område de bor i.

Säkerhetsfrågan är ständigt omdiskuterad i Sydafrika. Tor Billgren, frilansjournalist bosatt i Kapstaden, skrev väldigt bra om det i början av november: ”Sydafrika blir ett tråkigare land”. På sin blogg skriver han mer om det han kallar säkerhetsparanoian. Jag tycker ni ska läsa båda texterna. Och sedan boka en resa till Sydafrika.