Tjoff! Tjoff! Så lät det. Och så hade HIF tagit över initiativet i den här guldjakten och langat över all press på MFF. HIF: en match mer spelad, fyra mål mindre gjorda, tre poäng mer.

Kvällstidningarna hetsar om psykkrig mellan de två lagens spelare. Som om det behövdes. Hela allsvenskan just nu är ett enda långt pskykkrig, varenda minut som spelas påverkar det andra laget på något sätt.

Alexander Gerndt gör två snabba mål mot Åtvidaberg och det är det bästa inlägg i vilken psykdebatt som helst. HIF har inte svårt att föra en match. De är fast beslutsamma om att jaga MFF inpå mållinjen – och sätter nu pressen på MFF. Så är ordningen just nu: HIF kommer att ligga steget före ända fram till den sista omgången, då spelar äntligen båda lagen på samma dag igen.

Ända fram tills nu har jag hävdat att MFF tar SM-guldet, men efter att ha sett dagens match tvekar jag. HIF såg både starka och determinerade ut och Åtvidaberg var helt försvarslösa. Halmstad lär inte få det lättare på söndag.

Alexander Gerndt är uppe på nitton mål nu. Imponerande. Och även om frisparken var något av en bjudning från Åtvidaberg var det hög klass på båda målen.

Men publiken? Var är HIF-fansen? Guldet var tre matcher bort, tre poäng skulle bärgas och det skulle tas ett steg närmare guldet, det var söndagseftermiddag och Olympia var halvfullt. 9200 åskådare. Det borde vara fullsatt, eller åtminstone nästintill. När kommer Helsingborgspubliken om inte när HIF klackar sig mot guldet?

Jag hittar två intressanta citat på Fotbollskanalen, apropå hur mycket sanning det låg i vår artikel för drygt ett år sedan. Först ger Pelle Svensson sin bild av hur läget var vid den aktuella tidpunkten (då han för övrigt sa att ”Allting är taget ur luften” vilket hans eget uttalande nu rätt uppenbart visar att det inte var):

”- Vi hade en dialog med Patrik och det sade jag även då och det handlade om att hitta en roll till honom i föreningen. Tanken var att ta in honom som assistent till Hasse Borg och lära upp honom och så skulle han kunna ta över i framtiden om alla puckar hamnade i rätt kasse.”

Längre ner fortsätter artikeln:

”För ett år sedan fick Sydsvenskan mycket kritik efter att ha skrivit om planerna och då gick Pelle Svensson ut och dementerade. Men Malmös vd tycker inte att han gjort något fel:

- Det var ingen sanning i det, det stod att Hasse Borg skulle sluta och att Patrik Andersson skulle ta över. Det var helt fel.”

Och skillnaden mellan de två versionerna är? Tidsperspektivet – att vi skrev att Borg skulle sluta tidigare än vad Svensson planerade? Eller vad är det jag missar? Först säger han att tanken var att Patrik Andersson skulle ta över efter Hasse Borg. Sedan säger han att vi har skrivit samma sak men att det var helt fel.

Att Håkan Jeppsson säger att Patrik Andersson aldrig presenterats för styrelsen som sportchef betyder inte att det Patrik Andersson säger inte stämmer. Pelle Svensson kan ha gått långt i sina diskussioner med Andersson utan att det varit uppe för styrelsebeslut. Det är såvitt jag förstår inte heller styrelsen som utser sportchefen – det är vd:n.

Jag tror att Pelle Svensson och Patrik Andersson var överens om att Andersson skulle bli sportchef, på sikt. Något gjorde att affären inte gick i lås och det behöver inte bara ha berott på MFF – det kan lika gärna ha varit så att Patrik Andersson ställde omöjliga krav som Svensson inte kunde acceptera. Det är sällan ens fel när en affär inte går i hamn.

Vi har bra sidor idag. Jag kan inte säga annat. Eget och färskt snack med Zlatan om hur han ser på framtiden för MFF, könsöverskridarserien fortsätter med Helena Tolvheds intressanta historiska tillbakablick och så då, naturligtvis, Max Wimans intervju med Patrik Andersson.

Även om det tagit ett år är det skönt att nu få visa att det inte var några uppgifter gripna ur luften vi hade när vi strax före jul 2008 pekade ut Patrik Andersson som ny sportchef i MFF.

I ett avseende formulerade vi oss olyckligt, vi använde verbet ”blir” – istället skulle vi ha skrivit ”sannolikt blir”. Inga kontrakt var underskrivna och man ska akta sig för att slå fast att något är klart innan det är det. Uppenbart förändrades något efter vår publicering, det säger Andersson själv i dagens artikel, även om jag tycker det är omöjligt att säga hur stor roll publiceringen spelade för den fortsatta utvecklingen.

Men det är uppenbart att vi inte var de enda som missbedömde situationen och de uppgifter vi då hade. Patrik Andersson trodde själv att han var på väg att bli sportchef och kanske har han varit alltför naiv när han satsat allt på MFF i ett och ett halvt år, när de uppenbarligen inte har satsat lika mycket på honom.

Som ni kanske minns gav jag inte mycket för den så kallade dementi som MFF gick ut med – helt enkelt för att den inte dementerade särskilt mycket. Patrik Anderssons berättelse visar varför det var omöjligt för MFF att dementera historien då.

Sedan vi publicerade vår artikel strax före jul 2008 har Hasse Borg vägrat prata med Sydsvenskan eftersom han velat ha en ursäkt av oss. Frågan är vad vi skulle bett om ursäkt för? Att hans egen förening har förhandlat med möjliga ersättare till honom, utan att berätta det för honom?

Vad Patrik Andersson berättar är naturligtvis hans bild av vad som då skedde, och den ska vägas samman med de kommentarer som MFF väljer att ge. Vi har från första början gett MFF möjlighet att ge sin bild av vad som hänt, och det fortsätter vi naturligtvis med.

Vaknade precis upp på tåget. 06.14-tåget mot Stockholm – det är vad som krävs för att jag ska sova gott. Var helt stirrig när jag kröp till kojs igår kväll, klockan hade hunnit bli två när jag hade packat klart (planen för min resa är Stockholm-Budapest-Helsingfors), det var tre timmar kvar innan jag skulle gå upp igen och jag var fortfarande yr och stirrig efter den intensiva dagen.

Först: en halvlek av Sverige-England på en dator i pressrummet i Swedbank Stadion. England var det klart bästa laget Sverige har mött i EM såhär långt och fick det tuffare än väntat. Men det kan vara bra med en väckarklocka inför kvartsfinalen mot Norge, som inte får bli en upprepning av genrepet. Norge är en blek kopia av sitt forna jag och ska inte vålla några större problem för Sverige. 

Sen: derby. MFF-HIF. Blå ballonger och ”Hata Helsingborg” (fast var det inte ovanligt lite hata-ramsor den här gången?). Ett HIF som var så sargat som ett lag kan bli och fortfarande ha något att ställa på banan, och ett MFF som faktiskt där under en tjugominuters-period i första halvlek såg ut att lyckas med 4-4-2 experimentet. Mer folk i straffområdet – men lika få mål som förr.

Den vilja som så totalt uteblev mot Örgryte fanns där igen, och det var härligt att se Guillermo Molins och Agon Mehmeti så fulla av revanschlusta. De måste få starta nästa match.

Roland Nilsson lät som en papegoja som härmade sig själv när han skulle beskriva matchbilden. ”Tuff match, skapade mycket, hyfsat spel, inga mål”. Men det fanns en stor skillnad jämfört med hur han betett sig efter tidigare matcher: den här gången skrattade han. Flera gånger till och med. Inte så konstigt kanske. Jag var inte den enda som trodde att han skulle få gå om MFF hade förlorat den här matchen.

Och sen, sist av allt: ila hem på cykeln genom mörka Malmö, hem till tv:n där plötsligt Zlatan Ibrahimovic sprang runt i blåröd tröja. Stort. Även om han är en bra bit ifrån den nivå han kan komma upp i den dag han lärt sig systemet och exakt vad som förväntas av honom i alla lägen.

Men ändå: rubrikerna innehåller ord som ”dröm” och ”succé” idag och det finns en enkel förklaring till det. Målet. Det 3-0 som Zlatan gjorde, som egentligen inte betydde särskilt mycket för matchen, inte kommer betyda något alls för serien i det långa loppet men som kommer att eliminera frågorna om när Zlatan ska göra mål i sin nya klubb. Nu slipper han dem. Nu får han andrum, tid att fokusera på det som egentligen är viktigare än att göra mål – att komma in i spelet.

Och nu kommer det heta som det alltid gjort om Zlatan Ibrahimovic. Succé direkt, vart han än kommer.