Om jag skulle sammanfatta alla intryck från resan skulle det bli en längre roman. Men: Kuba var ett mycket intressant resmål. Kuba är svårt att beskriva kort och ytligt utan att riskera att trilla ner i missuppfattningar åt det ena eller det andra hållet, men jag kan säga så mycket som att vistelsen på ön la till ytterligare några nyanser på den palett jag målar världen med. Kuba är svårt. Världen är svår.

Jag har badat, solat, dansat salsa, druckit daiquiri (det är det de är bäst på där, inte mojitos) pratat politik (om än i dolda termer) och förstår ännu lite mindre av världen än jag gjorde innan jag åkte dit. En bra semester, med andra ord.

Och sen, efter arton dagar på den märkliga ön, landade vi i New York, ett blåsigt för jävla kallt New York som ändå var precis så bra som jag hade föreställt mig. Den totala kontrasten till Kuba, på alla plan. Jag hade kunnat stanna några veckor där också för att bara gå omkring. Jag vill gå på varje gata i den staden.

I New York dominerades medierna av Tiger Woods, Elin Nordegren och Barbro Holmberg. Efter drygt två veckors isolering hamnade vi alltså mitt i en galen mediekarusell som ni som varit här hemma hängt med i bättre än jag, så jag behöver inte berätta något för er direkt.

När vi landade på Kastrup möttes vi av den här reklamskylten:

Om det är svårt att se vad där står kan jag förtydliga: ”It´s what you do next that counts. We know what it takes to be a tiger. Talk to us to see how we can help you.” Företaget som ligger bakom kampanjen är ett av de som nu dragit sig ur sitt sponsoravtal. Trots att de lovat att hjälpa alla tigrar.

Jag måste återkomma till historien om Tiger Woods, den är intressant ur många aspekter. Under tiden kan ni läsa Anna Svensson om det här med att kvinnliga förövare ses som offer, trots att de misshandlat.

Nu måste jag gå på julfest med sporten. Såhär i kristider kör vi knytisvariant och jag har på känn att det kan bli tidernas bästa julfest. Återstarten efter semestern kunde ha börjat sämre.

Alltså, jag är ledsen. Jag är världens tråkigaste bloggare. Men jag hinner inte. Jag ska på semester på fredag och beklagar mig inte över det men det enda dåliga med att ha semester är att man måste jobba typ trippelt sista veckan för att göra allt som man normalt sett skulle gjort under själva semesterperioden. Så nu sitter jag här och planerar mellandagar och nyårskrönika och allt vi ska göra i januari samtidigt som jag försöker skriva miljarder texter som ska in vid olika tillfällen i december. En utav dem redan imorgon.

Och på detta en novembertrötthet som inte är nådig.

Tur att jag snart är i Karibien. Att jag kom ihåg från förra året vilken period på året det är bäst att bara radera.

På måndag är det tjugo år sedan lärarinnan – jag gick i andra klass – sa att ”inatt har ett land försvunnit” och sedan förklarade vidare att Öst- och Västtyskland förenats. Under de sekunder som gick mellan att hon sa att ett land försvunnit till att hon förklarat hur det gick till hann jag få upp märkliga bilder i huvudet på hur ett helt land bara sjönk ner i havet och försvann från jordens yta. Sen förstod jag att det var något bra, och historiskt, som hade hänt.

I veckan var det alldeles ljuvligt att äta alldeles för stora brunchtallrikar i Prenzlauer Berg, sitta kvar på kaféerna och titta på regnet, äta fantastiskt god mat från olika asiatiska restauranger och gå på museum efter museum, åka fel på tunnelbanan och göra allt sånt som det går att skratta åt när man har semester och inte bråttom någonstans.

Lilla bästa gatan var precis som under friidrotts-VM, med den skillnaden att temperaturen höll sig precis över noll istället för några grader under trettio, och att jag den här gången hade tid att njuta på riktigt och se sådär ledig ut som alla de som nu hastade hemåt i mörkret gjorde då.

Varför brunchtallrikarna är alldeles för stora? Man blir ju aldrig hungrig igen. Och i Berlin finns det extremt mycket gott att äta, så man vill vara hungrig. Jämt.

Nu har jag ägnat dagen åt att försöka förstå vad som hänt under de fyra dagarna som jag befann mig i den semesterbubblan och drack varm choklad med sprit i till frukost (för det kan man i Tyskland, och det får man när man har semester). Resultatet av det ser ni i morgondagens tidning. Jag ska cykla hemåt genom mörkret mot vinden. Brutalt nedsläppt i verkligheten igen.