Temat för jubileumstifot börjar kännas rätt givet nu: genom ett tifo varje match går MFF-supportrarna igenom MFF:s historia. Idag täcktes ståplatsläktaren av ”1931 – året då allsvenskan färgades himmelsblått”. Jag gillar det. Snyggt, stilrent, genomtänkt. Blir spännande att följa fortsättningen.

Vilket derby det blir på tisdag nu! HIF-MFF, seriefinal – mellan allsvenskans två just nu bästa lag? Kul blir det.

Vem kommer på tanken att göra en stor tatuering med SM-guld och årtal – två dagar före seriefinalen? Martin Mutumba, bara Martin Mutumba. ”AIK GULD 2lax9″ står det på Mutumbas mage sedan några dagar. Inte konstigt att han var så bra i andra halvlek. Hade varit lite jobbigt att komma hem med den tatueringen men utan SM-guld.

– Alla snackar om att vi bara snackar, sa han och satte onekligen fingret på något där

AIK:arna snackar. Mycket. Men idag visade de att det ligger något bakom snacket också och det blev en klassisk seriefinal, en match där Göteborg om inte dominerade så åtminstone hade övertaget i den första halvleken men inte alls klarade av att ställa om i den andra, när AIK reducerade och pumpade vidare.

AIK är värdiga svenska mästare. Det går inte att säga så mycket annat. Går liksom inte att snacka bort att de ledde serien inför sista omgången, mötte sina toppkonkurrenter och slog som enda lag Göteborg på Gamla Ullevi. Någonsin, sedan nya Gamla Ullevi byggdes. När seriens två bästa lag möttes var AIK bäst. Ibland är fotboll precis så enkelt.

(Nu sticker jag till Berlin på novemberlov. Hoppas hitta min röst snart igen bara, den försvann under redaktionsfesten i fredags.)

En kvart kvar till årets match. Eller århundradets match? Det finns de som vill ha det till det. Men så är ju inte århundradet så gammalt heller, så jag kan nog gå med på det.

En sak är i alla fall klar: seriens två bästa lag möts. De två som har spelat bäst sett över hela säsongen och som har prickat sina formkurvor perfekt. För några veckor sedan hade jag satt en peng på AIK. Idag känns allt helt öppet. Det här kan sluta hur som helst.

Från Malmö var vägen tom och öde, men att döma av färgerna på läktaren lär trafiken på Stockholmsvägen ha varit tätare. 3000-4000 AIK:are beräknas vara här och de är lika röststarka som alltid. Göteborgsfansen är många fler och de har sjungit länge. Gamla Ullevi är tät och jag kan förstå de som undrar varför inte matchen flyttats till Nya Ullevi så att fler skulle kunna se den, men Gamla Ullevi (som ju är den nybyggda) är så mycket tätare, behåller stämningen så mycket bättre.

Ute på stan står poliser i varje hörn. Förhoppningsvis får de en lugn kväll. Men, som sagt: det här kan sluta hur som helst.