De flesta namn verkar kunna föras upp som tänkbara förbundskaptenskandidater just nu. De flesta lyfts upp, diskuteras och förs sedan vidare eller avfärdas med ett relevant argument för eller emot. Utom Pia Sundhage.
Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk lanserade igår sin idé om att anställa Sven-Göran Eriksson som förbundskapten och Pia Sundhage som assisterande. Två internationellt meriterade tränare, som är vana vid att hantera stjärnor och som i Sundhages fall även är van vid att själv vara den klart lysande stjärnan. Sundhage skulle dessutom klara av att stå fast vid sina åsikter bredvid den starke Svennis, argumenterar Esk vidare. Jag behöver inte dra hela krönikan, men han fortsätter argumentera för varför ha tycker det vore det utlimata radarparet.
Det är intressant, men det mest intressanta är kommentarerna från olika fotbollspersonligheter som publiceras intill. Sören Åkeby säger:
– Jag hoppas att han skojar. All heder åt det hon gjort i USA – det är en annan sak att träna herrlandslaget.
Tobias Hysén:
– Det är lite för tidigt för kvinnliga tränare på herrsidan. Tyvärr. Det finns fortfarande för mycket fördomar.
Han får sedan frågan om hur han själv skulle reagera om han fick henne som tränare och svarar:
– Det är klart att man skulle gå in i det med viss skepsis och tycka att det vore lite konstigt.
Alltså, jag fattar faktiskt inte. Vad skulle vara ”lite konstigt”? Att instruktionerna kom från en kvinna? Jag kan bättre förstå dem som hävdar att hon inte är van vid herrfotbollen. Inte för att det är särskilt stor skillnad på herr- och damfotboll annat än en nivåskillnad – i så fall skulle ju inga division två-tränare kunna få jobb i allsvenskan, eller någon som tränat Häcken kunna träna landslaget, för att ta ett aktuellt exempel – utan möjligtvis för att hon inte har så bra kolla på herrfotbollen som hon har på damfotbollen.
Samtidigt har Pia Sundhage aldrig varit rädd för nya miljöer utan åkte som tränare först till den nystartade proffsligan i USA och sedan till Kina för att bli assisterande förbundskapten till Marika Domanski Lyfors. Och nu är hon förbundskapten för USA och tog alltså OS-guld förra året, trots stora skadeproblem i truppen och skyhöga förväntningar hemifrån.
Det är i såna här lägen jag skulle vilja byta ut ”kvinna” mot ”jude”, ”zigenare”, ”norrlänning” eller vad som helst för att det skulle bli tydligt hur absurd debatten är.
Eller är det så som Hysén säger? Är manliga fotbollsspelare fostrade på ett sätt som gör det omöjligt för dem att ta emot instruktioner från en kvinna? I så fall skulle jag som styrelseledamot i Svenska Fotbollförbundet se till att få in kvinnliga ledare i varenda lag i Sverige.
Åsa Linderborg lanserar också Sundhage på Aftonbladets Kulturblogg och det mest intressanta är även där att läsa kommentarerna. Där hävdar folk på största allvar att det inte går att träna damlag först och sedan herrlag, titta bara på André Jeglertz. Ursäkta, men jag tror att det är en viss skillnad att gå från att ha tillgång till några av världens bästa spelare i ett av världens bästa lag – Umeå – till att plötsligt försöka göra något vettigt av Djurgårdens spelartrupp.
Sedan finns det många anledningar till att Pia Sundhage inte blir svensk förbundskapten: hon har tre år kvar på kontraktet, säger själv att hon har världens bästa jobb i USA, hon har efter sina år utomlands inte den kollen på svensk fotboll som Lagrell värderar så högt, hon är en vildhjärna och frispråkig på samma sätt som Svennis vilket jag tror diskvalificerar dem båda. Men det argument som förs fram mot henne är att hon är kvinna och har ägnat sig åt damfotboll. Som om hon var från en annan planet och ägnat sig åt en helt annan sport.
I såna lägen tycker jag lite synd om de här killarna. Vad trist det måste vara att utesluta halva befolkningen hela tiden – och vad mycket kompetens man riskerar att missa om man resonerar på det sättet.
