Så är då den svenska toursäsongen igång till slut. Och efter första dagens spel av PGA Grand Opening på PGA National är det med visst nöje man kan konstatera att Skåne trots allt måste ligga lite före så här långt. Med undantag för ledarduon är det nämligen väldigt mycket Skåne i högst upp på ledartavlan.

En solig dag med ganska friska vindar gjorde att bara sju spelare tog sig runt över par. Fredrik Hammarberg, Hagge, och Alexander Björk, Växjö, lyckades bäst och kom in på tre under par.

Men på ett under och delad tredjeplats radar skåningarna upp sig: Martin Erlandsson och Lars Johansson (båda Ljunghusen), Niclas Johansson (Flommen), Steven Jeppesen (Vasatorp)… och strax därefter Falsterbos egen seniortourräv Peter Dahlberg och Barsebäcks Björn Åkesson.

Utan att ha järnkoll på vindriktningen idag gissar jag på nordlig. Den hypotesen stöds i alla fall av scorerna på de tre håll som spelas i nordlig riktning – 4, 9 och 18. Snudd på anmärkningsvärt höga hålsnitt där.

# # #

Apropå höga scorer: Peter Hanson har haft två atypiskt svängiga dagar i New Orleans. Fyra birdies per runda, men också två bogeys och en dubbel per runda. I skrivande stund ligger han ”på bubblan” – som de säger där borta – för att klara cutten.

Det hade nog inte varit fel med fyra varv efter förra veckans misslyckande.

I ett pressmeddelande från Nordea Tour talar sig PGA:s vd Mikael Sorling och Svenska golftourernas dito Louise Permelin sig varma för startfältet i PGA Grand Opening, startskottet för årets tour. Wilhelm Schauman och inte minst Martin Erlandsson ställer upp. Betvivlar inte att det stämmer, men det är inte särskilt lätt att få någon överblick på fältet eftersom man verkligen måste veta var man ska hitta informationen.

Så Bloggen rycker ut och postar länken här.

Många tunga namn, som synes. För den som inte orkar bläddra genom hela listan följer ett urval här och nu: Mattias Eliasson, Martin Erlandsson, Wilhelm Schauman, Fredrik Henge, Magnus Persson, Steven Jeppesen, Björn Åkesson, Jens Dantorp med flera.

Kan helt klart vara värt en tur till Bara.

Något längre är det till New Orleans, där Peter Hanson ställer upp för att snabbt skaka av sig misslyckandet på Harbour Town förra veckan. Henrik Stenson vilar däremot.

En av Bloggens grundförutsättningar är att ägna så lite utrymme som möjligt åt det egna spelet. Men ibland, som den här veckan, när det inte känns särskilt hett varken på tourerna i USA eller Europa – om vi bortser från den lilla detaljen att Luke Donald kan bli ny världsetta – kan det finnas läge.

I synnerhet när tourtorkan samverkar med sällsynta egna framgångar.

I 23 år har jag spelat golf, lika länge har jag väntat på det perfekta slaget.

Söndagen den 24 april, på Falsterbos andra hål, slog jag det. En järnsexa med alldeles lagom mycket draw, som flög 160 meter, följde greenens konturer lätt åt vänster, rullade sex meter och droppade i hål.

Hole-in-one. På tävling, dessutom.

Det känns rätt bra.

Man ska ha klart för sig att Harbour Town inte är en bana för alla. Men att det inte är en bana för skånska tourspelare var inget jag visste förrän idag, när både Henrik Stenson och Peter Hanson försvann all världens väg.

Det är trångt, trångt på Harbour Town. Träden verkar hänga in över fairway precis överallt och det har väl generellt inte varit Henrik Stensons typ av bana. Inte den här gången heller. 80 slag, efter ett helt gäng dubblar, gör att Stenson faktiskt är i riskzonen för att komma sist för andra tävlingen i rad.

Lite mer oväntat att Peter Hanson gick runt på 77. Han brukar kunna forma slagen rätt bra – men uppenbarligen inte på torsdagen.

Det ser ut som att Fredrik Jacobson är svensken att följa den här veckan också. Inget fel i det, han är också en sympatisk kille. Men särskilt skånsk är han ju inte.

Länge var det rätt svårt att inbilla sig att våren faktiskt skulle komma till slut, men nu värmer solen riktigt behagligt och nästa fredag är det faktiskt dags för svensk tourpremiär. Peab Grand Opening på PGA National har faktiskt Noredatourens största prissumma i år – en halv miljon kronor – och den 29 april slås det första slaget utanför Bara.

Tourprogrammet har ju varit känt ett bra tag, men om minnet är kort kommer en förteckningarna över tävlingarna på skånsk mark här:

29 april–1 maj: Peab Grand Opening, PGA National (herrar)

12–14 maj: Mölle Masters (damer)

18–20 maj: St Ibb Ladies Open

27–29 maj: Ljungbyhed Park Ladies Open

9–11 juni: Sturup Park Masters (herrar)

26–28 augusti: Landskrona Masters (herrar)

16–18 september: Helsingborg Ladies Open, Vasatorp

Tourhelgen då? Tja, Anna Nordqvist och Sophie Gustafson höll hela vägen i par-VM och även om jag skrev att de borde ta hem det så krävs alltid något speciellt för att vinna. Mästare två år i rad, starkt jobbat.

På PGA-touren tappar Fredrik Jacobson i skrivande stund på täten i Texas Open, men det lär väl i alla fall bli en hyfsad placering.

På Europatouren slutade Alex Norén fyra i Malaysia, där Rory McIlroy än en gång blev utan seger. Vinnare, för andra gången på ET: Matteo Manassero. 18 bast och dubbelvinnare, det känns rätt kompetent. Kan nog bli nåt av den killen så småningom. Han vann ju för övrigt British Amateur på Formby 2009 – men bloggen får anledning att återkomma till den banan och andra pärlor i Liverpooltrakten om sisådär en och en halv månad.

Måste erkänna att baksmällan efter Mastersdramat fortfarande sitter i lite grann, det känns inte helt lätt att engagera sig i vare sig Texas Open, Malysian Open eller par-VM i Alicante. Med det i åtanke måste jag säga att det är ruskigt imponerande att se flera av de spelare som slogs om den gröna kavajen vara med långt framme även den här veckan.

I Texas delar Geoff Ogilvy ledningen med sex andra spelare. Adam Scott är dessutom bara ett slag efter.

I Malaysia har Rory McIlroy tagit ledningen och det skulle vara en hyfsad revansch efter rabattdebaclet på Augusta Nationals tionde hål om han lyckades vinna en tävling som numera har ett riktigt högklassigt startfält med de tre senaste majorsegrarna bland andra. Och faktiskt är det så att Charl Schwartzel är på uppgång, även om det inte kommer att räcka till en ny seger.

Även om det skånska tourinslaget är minimalt den här veckan finns det lite andra svenskintressen att ta vara på. Alex Norén har fortfarande häng på McIlroy i Malaysia och det känns som att det är hög tid för en framgång för  stockholmaren.

Det regnade en hel del på lördagen, men det blev ändå lite spel till slut och Golfing Worlds sammandrag och höjdpunkter hittar ni i vanlig ordning här på Sydsvenskan.se

Slutligen har vi par-VM i Alicante, där Anna Nordqvist och Sophie Gustafson ser ut att gå mot seger och försvara sin titel från förra året. Ska man vara helt ärlig vore det snudd på ett misslyckande om det inte blev svensk seger. USA har visserligen Brittany Lincicome och Christina Kim på plats, men i övrigt avskräcker inte konkurrensen.

Å andra sidan: det är aldrig någonsin lätt att vinna.

På tisdagen presenterades nyheten om det som verkar bli en ny deltävling i World Golf Championships, åtminstone om man får tro Sunshine Tour i Sydafrika. Om planerna blir verklighet är det välkommet steg mot det som WGC är tänkt att vara – en världstour för de allra bästa.

Om tävlingen får WGC-status har serien på relativt kort tid gått från tre tävlingar på amerikansk mark till tre i USA, en i Kina och en i Sydafrika.

Men det finns alltid ett men. Planen är att Sydafrikas nya tävling, med en oöverträffad prispott på tio miljoner dollar, ska spelas första veckan i december. Då spelas traditionellt två riktigt tunga inbjudningstävlingar – Tiger Woods Chevron Challenge i Thousand Oaks, Kalifornien, och Nedbank Challenge i Sun City, Sydafrika.

– De får flytta på sig, säger Sunshinebossen Gareth Tindall.

Nedbank är nog inga problem, det kan bli värre med Chevron. Hur som helst är det bra att sydafrikanerna smider medan Mastersjärnet är varmt. WGC behöver fortsätta växa utanför USA.

Masters blev en tv-succé. Det kan jag säga utan att ha sett några som helst tv-siffror, men att döma av samtalen här på Sydsvenskan under måndagen är det tveklöst så. Medarbetarna på Sydsvenskans sportredaktion är av naturliga skäl storkonsumenter av sport på tv, men vi diskuterar sällan eller aldrig golf efter helgen – av den enkla anledningen att vi bara är ett fåtal som kan se Viasat golf.

Men nu, efter fyra dagar med Masters i SVT: Vilken skillnad!

Om golfen någonsin vill nå ut till fler och bli något som folk talar om precis som de talar om hockey-VM, skid-VM eller handbolls-EM – då måste fler tävlingar få den här exponeringen.

Om inte annat så borde golfförbundet och andra intressenter försöka övertala Viasat att sända åtminstone delar av de riktigt stora tävlingarna i kanaler som är tillgängliga för fler. TV3, TV8 eller TV10 till exempel. Det är ju inte så att de saknar kanaler.

Masters 2011 hade allt som Masters 2008 hade – fast mycket mer. Många inblandande i segerstriden, en länge oviss slutrunda och i slutändan en på stadigt uppåtgående, mycket kompetent men på något sätt ändå oväntad segrare från Sydafrika. 2008 hette han Trevor Immelman, 2011 Charl Schwartzel.

Men där 2008-upplagan bjöd på en oändligt långsam sistadag där ingen av alla de med segerchans spelade särskilt bra – ingen i topp sju gick under par –  innehöll 2011 års tävling allt och lite därtill.

• Den unge ledaren, Rory McIlroy, som efter tre dagar blev ikapphunnen av verkligheten och omsprungen av konkurrenterna.
• Den en gång suveräne, Tiger Woods, som visade att han ännu inte riktigt är vad han var men som möjligen är på väg att bli det igen.
• Den återuppståndne, Adam Scott, som varit så långt ner i källaren och letat efter sitt spel, hittat det och kom så snubblande nära en vinst.
• Den avslappnade, Angel Cabrera, som i vanlig ordning tog sig runt banan med händer av sammet men som inte fick bollarna att rulla i.
• Den rättmätige segraren, Charl Schwartzel, som rullade i fyra birdieputtar på de fyra sista hålen för att vinna med två slag före Scott.

Det var länge sedan jag satt så här klistrad framför en golftävling. Trodde först på Cabrera, sedan på Woods, länge på Scott och först efter sjuttonde hålet på Schwartzel.

Inte förrän sydafrikanens boll rullade i hål på artonde green var det klart och det kändes helt rätt att följa dramat Göran Zachrissons sällskap.

SVT har bevakat Masters på ett lysande sätt. Intervjuerna med svenskarna har tillfört något som Viasat aldrig kunnat erbjuda och Jonas Karlsson och Richard S Johnson har gjort ett väldigt bra jobb, men under sista dagen på en major känns det rätt tryggt att hålla Zacke i handen.

För Henrik Stenson tog det roliga slut efter tre hål. Eller rättare sagt: det hann aldrig börja. US Masters 2011 blev efter åtta slag i på första rundan fjärde hål en enda lång pina och sökandet efter form och självförtroende fortsätter. Till råga på allt med en vänstermenisk som har börjat krångla.

Men Henrik Stenson vore inte Henrik Stenson om han inte kunde se på det hela med ett visst mått av galghumor. Han fyllde 35 i veckan och sa i en direktintervju i Viasat att ”garantitiden har gått ut”.

Det är jag tämligen övertygad om att den inte har, inte vad gäller golfspelet. Fast det är kanske tveksamt om Henrik Stenson någonsin kommer att vara rankad fyra i världen igen.

Peter Hanson har fått sin första smak av Augusta National, efter många års väntan. Till golf.se sa han att han tyckte att banan var lätt i torsdags. Inte så på fredagen, det annars alltid stabila långa spelet var borta och med en puttning som fungerar väldigt illa fanns det ingen väg tillbaka.

Annars känns det som att fredagen bäddade för en riktigt spännande helg. Om det är någonstans Tiger Woods ska kunna göra sin återkomst i vinnarcirkeln så är det väl på Augusta och att döma av hans sista nio hål är ett sånt scenario högst tänkbart.

Med Lee Westwood på väg uppåt och Rory McIlroy och Jason Day längst fram är det verkligen spännande blandning. Dessutom kan det vara läge att hålla koll på Phil Mickelson. Om han ska ha nån chans på söndag lär det krävas sådär 65–66 slag på lördagen, så det kommer att bli full satsning från början.