När vädret slog om någon gång efter lunch tänkte jag i mitt stilla sinne att det var oflyt för de spelare som gick ut sent i Challengetourtävlingen The Princess på PGA National. Men det var inte alla som delade den uppfattningen, framför allt inte italienaren Alessandro Tadini.

Tadini öppnade med fem raka birdies och det lade grunden till hans inledande 66-runda på Lakes Course.

Med det var han bäst av alla, även om scorerna genomgående var låga. Förutsättningarna var såklart bra, framför allt på morgonen, men det känns ändå som att Lakes Course – för spelare på den här nivån – är mindre utmanande än Links Course.

De skånska färgerna försvarades bäst av Steven Jeppesen, som öppnade med 69 slag.

På Europatourerna öppnade Caroline Hedwall med en 69-runda, –2, i Finland och det skulle vara förvånande om hon slutar utanför topp 10. Peter Hansons 70 slag i Frankrike kändes som en gedigen start, även om han tappade två slag i slutet av rundan.

The Princess blir den hittills största tävlingen som avverkats på PGA National. Efter två svenska tourtävlingar drar Challengetouren igång på torsdagen och det kan mycket väl bli mer framöver, även om anläggningens vd Ove Sellberg vill ta en sak i taget.

– Nu ska vi klara av det här först och främst, säger han.

Både damernas och herrarnas Europatour finns med i framtidsvisionerna, men det är mycket som ska stämma. Spelschema och ekonomi framför allt. Det samarbete kring en skånsk LET-tävling som det talades om i samband med PGA Nationals invigning – där anläggningen skulle samarbeta med Barsebäck och Vasatorp – ser nu ut att bli en angelägenhet enbart för Helsingborgsklubben.

– Helsingborg är den kommun som visat ett intresse för det, säger Ove Sellberg.

Inga avtal är skrivna, men det mesta tyder på att damernas Europatour besöker Vasatorps TC-bana de kommande tre åren.

Hur tävlingsframtiden ser ut på PGA National vet inte ens Ove Sellberg. Han vet inte heller om det är Lakes- eller linksbanan som gäller.

– Links har vi ju haft tävlingar på, så den vet vi att den håller. Lakes vet vi inte än, det får se den här veckan. Sedan beror det lite på vad det är för typ av tävling. Links kan kanske ta 25 000 åskådare medan Lakes kan ta 50 000 eller mer än det.

Det som såg ut att kunna bli en ganska trevlig skånsk golfdag i Europa blev något helt annat. Mycket av de positiva känslorna försvann i ett vattenhinder utanför München – för det var där som Henrik Stenson skickade ner två bollar i rad på det elfte hålet med en kvadrupelbogey som följd. Oundvikligen ett tack och hej till tätstriden – eller?

Nja, kanske ändå inte.

För Stenson kom tillbaka och avslutade med tre raka birdies och det om något tycker jag tyder på att han är på rätt väg. Han har under vintern och våren levererat ett antal höga scorer och så hade det mycket väl kunnat sluta på lördagen också.

Han hade spelat helt okej golf, haft några bra birdielägen utan att få utdelning, och efter tio raka par kom raset på elvan. Då var det upplagt för en genomklappning. Istället gjorde Stenson tvärtom och tog sig tillbaka in i tävlingen.

Han kommer förmodligen inte att vinna i München, men det viktigaste nu är att Henrik Stenson börjar göra stabila insatser i närheten av toppen igen.

På Challengetouren i Skottland hade Björn Åkesson lagt grunden för en stabil tävling när han drog till med en 76:a på lördagen. Om han håller sin sedvanliga tävlingsrutin lär han klättra igen på söndagen, men problemet kvarstår: Åkesson lyckas inte hålla ihop spelet under fyra dagar. Den dag han gör det slåss han garanterat om segern.

Det känns alltid lite jobbigt att komma igen efter en intensiv majorhelg, om än bara framför tv och dator. I synnerhet när det finns skånska intressen med i toppen, då kan man liksom inte riktigt slappna av och följa underhållningen eftersom man (jag, alltså) tenderar att se allting med yrkesögon. Oavsett om man är ledig eller inte.

Nåväl, US Open är över och den här veckan väntar nya tävlingar – och en ny major. Här följer en snabb genomgång av de lokala intressena på de större tourerna:

LPGA-touren, LPGA-mästerskapen: Både Louise Stahle och Louise Friberg finns med i startfältet i årets andra major på damsidan. Och tänk att Viasat golf faktiskt sänder direkt fyra dagar i rad.

Europatouren, BMW International Open: Henrik Stenson har tagit flyget över Atlanten och peggar upp i Tyskland i väntan på nästa veckas engagemang i Bara.

Challengetouren, Scottish Challenge: Björn Åkesson spelar. Däremot vilar Martin Erlandsson, som för tillfället innehar den viktiga tjugondeplatsen på Challengetourrankingen.

Senior Tour, Van Lanschot Senior Open: Peter Dahlberg deltar. Det gör också Anders Forsbrand, som i det sammanhanget får anses vara intressant även om han inte är särskilt lokal.

När Graeme McDowell vann US Open på Pebble Beach bröt han en 40-årig europeisk segertorka i amerikanernas eget mästerskap. Nu har en irländare – eller nordirländare, om man vill vara petig – följt en annan. Rory McIlroys fyradagarsuppvisning på Congressional var inget annat än magnifik och en mer överlägsen majorsegrare har inte setts sedan Tiger Woods krossade både motstånd och banor under US Open och British Open 2000.

Efter genomklappningen i Masters, där Rory McIlroy spelade bort segern långt inne bland träden på Augusta Nationals tionde hål, var det många som tvivlade på om han hade det rätta psyket för de stora sammanhangen.

Möjligen var det befogat, men mer sannolikt helt uppåt väggarna.

Vi talar här om en spelare som nyss har fyllt 22 år, så förmodligen handlade det mer om orutin än något annat. Hur stark Rory McIlroy är mentalt gick inte riktigt att utläsa under US Open, däremot fick man veta att han är fantastiskt bra på att försvara en ledning och spela i en klass för sig själv.

Om inte McIlroy fortsätter att vara en av världens ledande spelare i 15–20 år till vore det högst förvånande.

Ledartavlan i US Open blev en flaggfest och ännu ett bevis på att USA har tappat sin suveräna ställning inom herrgolfen. Svenskarna gjorde sitt till för att sätta färg på tävlingen och flera har all anledning att vara nöjda med sina insatser.

• Peter Hanson tog ytterligare ett steg mot toppen. Ett par trista bunkerlägen mot slutet petade ner honom från kampen om att vara näst bäst, men i alla fall en plats i topp tio för första gången i en major.
• Henrik Stenson fick det han ville ha – en väl genomförd tävling – i tre och ett halvt varv. Ett mindre ras sista nio kostade en hel del, men nog verkar han vara på väg tillbaka.
• Fredrik Jacobson och Johan Edfors blandade och gav, men det positiva vägde över och varje spelare som slutar under par i US Open har gjort en bra tävling.

Henrik Stenson, Johan Edfors och Fredrik Jacobson gick ut tillsammans på den första rundan av US Open. De spelar såklart tillsammans under fredagen också – med både Stenson och Edfors bra med långt framme i fältet – och det är en rätt ovanlig situation för alla tre.

USGA har naturligtvis gjort ett medvetet val när de satt tre svenska tillsammans, på eftermiddagen spelade ju en helitaliensk boll med Matteo Manassero och bröderna Molinari,  men det amerikanska förbundet visste nog inte hur rätt de träffade. Barsebäcks-Stenson lämnade ju Göteborg i tonåren och känner de båda Kungsbackaspelarna sedan gammalt.

– Lite konstigt var det, tyckte Henrik Stenson. Jag träffade Johan och Fidde [Fredrik Jacobson] på ett talangläger i Göteborgs golfdistrikt i slutet på 80-talet. Lite kul att det gamla junisgänget från Göteborg går ut och spelar treboll i US Open…

Stenson gick runt på ett under par, mer än godkänt. Peter Hanson i skrivande stund ett över efter femton, också helt okej.

Men vad ska man då säga om Rory McIlroy? Sex under par efter femton hål i US Open. Frågan är väl om det går att spela bättre golf än så.

När lottningen för de två första dagarna av US Open på Torrey Pines 2009 offentliggjordes gjordes ett stort nummer av att världens tre högst rankade spelare skulle gå tillsammans. 2011 på Congressional är lottningen densamma, uppmärksamheten något mindre. Det KAN ha något att göra med namnen i bollarna. Antar att amerikanerna tyckte det var något mer upphetsande med Tiger Woods, Phil Mickelson och Adam Scott än trion Luke Donald–Lee Westwood–Martin Kaymer.

Ändå känns det inte som ett långskott att segraren skulle bli någon ur den trebollen.

Donald har definitivt det raka spel som krävs för US Open, men saknar längden. Det kommer nog att bli lite för många långa järn mot små greener för att Donald ska nå ända fram.

Kaymer vet hur man vinner en major. Men frågan är om hans ballstriking är tillräckligt mångsidig, han har ju tidigare erkänt sina svåra problem att hantera Augusta på grund av kraven på att kunna slå en draw. Det är inte lika uttalat på Congressional, men tillräckligt för att det ska kunna ställa till med en del problem.

Westwood, slutligen, är overdo för en majorseger. Han har alla delar i spelet och ett helt gäng nästan-vinster, inte minst i US Open. Peter hanson tillhör dem som har engelsmannen som favorit och bloggen är beredd att skriva under på det tipset.

Svenskarna då?

Alex Norén är kanske mest formstark, har haft ett par lysande veckor med segern i Wales som kronan på verket. Men US Open är något annat, som man brukar säga.

Robert Karlsson har bevisligen också formen, men spred bollarna lite väl mycket under slutet av tävlingen i Memphis för att det ska kännas helt bekvämt.

Peter Hanson är kanske den av svenskarna som har det mest passande spelet. Kan han dessutom komma ett steg vidare med sin puttning – han höll en lång utläggning på Sturup där kontentan var bättre greenläsning, mer känsla och mindre mekanik – så kan han vara ett namn för topp tio.

Henrik Stenson är omöjlig att förutsäga för tillfället. Tror i och för sig inte att han har några långtgående tankar på segerstrid, men: Stenson brukar bli bättre i takt med att förutsättningarna försvåras.

Carl Pettersson levererar säkert gediget, gissningsvis 20:e–30:e plats.

Fredrik Jacobson och Johan Edfors kan väldigt mycket i sina bästa stunder, men som regel är de alldeles för ojämna för att det ska hålla på en bana som Congressional.

Slutet på världens bästa femdagarsturné kom till slut. Formby blev en i vanlig ordning passande avslutning, efter de brutala smällarna både jag och resesällskapet råkat ut för på sina ställen på både Birkdale och Liverpool kändes trippen in bland träden i den minst sagt välbärgade Liverpoolförorten välkommen.

Det är alltid en stor glädje att komma till Formby. Träden runt banan ger en känsla av skydd och trygghet, utan att för den sakens skull ta bort linkskänslan.

Banans öppning, tre hål längs järnvägen, är kanske inte den mest spektakulära, men sedan tar det fart. 5 och 6 är lysande och även om inte alla är helt förtjusta är 7 och 8 åtminstone väldigt intressanta hål. Och de sju hål som följer därefter är en ren njutning.

Sällskapet är det aldrig något fel på heller. Mr Martin Lawrence var sitt vanliga välkomnande jag på ett klassiskt engelskt sätt – det vill säga återhållsamt men fullt tillräckligt.

Spelmässigt får det nog sägas vara den genomgående bästa dagen. Brorsan vann såklart igen – stryk fem dagar i rad är en besk medicin – men den här gången var det åtminstone jämnt. Och jag kunde i alla fall glädja mig att vara på par efter tio hål. Spelet var lite upp och ner, hade noterat fyra birdies och lika många bogeys vid det laget. Resten av rundan var väl inte vidare bra, men segern i birdieligan var i alla fall helt ohotad.

Så hur ska man sammanfatta två dagar i Wales och tre i Liverpool/Southport/Formby? Jo, med ett ord: fantasiskt. Ett stort tack till resesällskapet, brorsan och VV, och våra värdar.

Och slutligen några ord till de som är sugna på att åka över: Gör det! Banornas greenfee år visserligen i saftigaste laget – i England, definitivt inte i väldigt prisvärda Wales – men pundet står så lågt att övriga kostnader är klart överkomliga.

Precis som Royal Birkdale och Royal Liverpool en Open-bana – 2014 kommer världens bästa till Hoylake nästa gång – och precis som Birkdale kan den vara förbaskat svår att ta sig runt. Men där upphör också likheterna, för det är svårt att hitta två linksbanor som har mindre gemensamt.

Där Birkdale är storslagen och dramatisk med höga sanddyner och hål som slingrar sig fram däremellan, är Liverpool platt, svårdefinierad och nästan helt utan höjdskillnader.

Birkdale är en bana som inte går att motstå, Liverpool är mer vad engelsmännen kallar ”an acquired taste”.

Visst, det finns hål som sticker ut från början. Hålen längs havet (9–12), med signaturhålet 11 som pärlan och sin vansinnigt djupa greenbunker (bilden ovan), fastnar i minnet. Men annars är det svårt att hitta hål som sticker ut efter ett besök.

Men nu, när jag har vandrat över fairways och genom ruff tre gånger, är det en annan sak. Jag börjar bli oerhört förtjust i Royal Liverpool av just den anledningen – det är en bana som kräver både kännedom, tankearbete och finess.

Hur man än bär sig åt rinner det iväg någonstans. Drivern får ofta stanna i bagen, för det finns alternativ. För den som har koll på sina långa järn är Royal Liverpool en ren njutning.

Spelmässigt var det, återigen, brorsan som drog längsta strået. Tolv slags ledning efter fyra dagar kändes rätt säkert. Men som tur är fanns det andra saker att luta sig emot – närmare bestämt birdieligan. Ett litet ryck tack vare sällsynt pricksäkert spel på par 5-hålen säkrade ett miniryck – tre birdies upp inför avslutningen.

Till sist: VV och undertecknad hade den stora glädjen att spela hem bästbollen, tack vare sjysst varannanhålsspel sista nio, och motta ödmjuka gratulationer från brorsan och vår värd för dagen, Mr Peter Frasier.

###

…och så var det verkligheten. Jens Dantorp höll undan för Peter Hanson på Sturup Park, det trodde jag verkligen inte. Om ni vill veta vad vinnaren tyckte om dagen så finns det att läsa här.

Låt mig bara slå fast det med en gång: Royal Birkdale är en fantastisk bana, den särklassigt bästa jag har spelat. Men den är vansinnigt svår och någon lättnad verkar inte vara nära förestående. Tvärtom. Det här var bloggens tredje besök på Birkdale och det blir bara tuffare och tuffare för varje gång.

Anledningen till det är såklart Birkdales status som Open-bana. The R&A dikterar villkoren och betalar för ändringarna och för den klubb som vill finnas kvar i golfvärldens mest prestigefyllda tävlingsrotation är det bara att rätta in sig i ledet.

För varje besök på banan tycks bunkrarna bli mindre och mindre, djupare och djupare. Men uppsamlingsytorna runtom har inte blivit mindre, vilket får till följd att i princip alla bunkerlägen handlar om slag i sidled och/eller en fot utanför bunkern.

Spelar man dessutom banan från vit tee med två och en halv klubbors vind – på den här typen av bana är det så mycket att det inte är någon större fördel ens med vinden ryggen, eftersom det är svårt att få stopp på bollen – blir det en saftig uppgift. Alldeles för saftig för undertecknad den här gången. Delade dock andraplatsen med VV – blixtförälskad vid sitt första besök på Englands bästa bana – medan brorsan var klart bäst och närmade sig en ointaglig sammanlagd ledning.

I birdiejakten syntes dock en ljusning. Återtagen ledning efter två fåglar.

Men åter till banan. Royal Birkdale rymmer ett helt gäng fullständigt fantastiska golfhål och efter varje besök är det egentligen bara ett – det fjärde – som inte håller måttet. Fyran är undantaget som bekräftar regeln, inte minst eftersom banans övriga par 3-hål (7, 12, 14) är löjligt bra.

Royal Birkdale är en majestätisk bana – på bilden drar brorsan till på tvåan – och om man har turen att få sällskap av en medlem ökar det alltid välbefinnandet. Den här gången var det Mr Fred Wilson, en 74-årig gentleman som redan spelat 18 hål på morgonen och som inledde vår eftermiddagsrunda med att dominera första nio och lägga grunden för seger i bästbollen tillsammans med VV.

###

Fredagens verklighetsdos: det spelar ingen roll om man laddar för US Open, är överlägset högst rankad i ett startfält och spelar riktigt bra. Någon annan är förmodligen bättre för dagen.

Fråga bara Peter Hanson, vars 67-runda toppades av Jens Dantorps 66:a på Sturup Park. Fast sett till helgen ska man nog satsa pengarna på Hanson, trots allt.

På Challengetouren i Bretagne klättrade Steven Jeppesen till delad andraplats, medan Martin Erlandsson tappade. Och på seniortouren långt uppe i norra England räckte inte Peter Dahlbergs score till för att klara kvalgränsen.