En märklig dag
Adam Scott var inte den förste att klappa igenom under sista dagen av en major och han blir inte den siste. Men sättet han gjorde det på var lite nytt.
De som tidigare har spelat bort titeln i The Open Championship har gjort det på ett tidigare stadium på sista rundan. Greg Norman (ett antal gånger), Ian Baker-Finch, Michael Campbell för att bara nämna några med geografisk anknytning till Scott.
Det är Jean van de Velde som ligger närmast tillhands, även om fransmannens totala mentala kollaps på sista hålet på Carnoustie var mer dramatisk och ögonblicklig än Scotts fyra hål långa antiuppvisning.
Australiensaren gick på autopilot i fjorton hål, såg ut att ha både spel, nerver och motståndare under kontroll. Men så: en miss på femtonde, ett riktigt dåligt genomfört sextonde, nya missar på sjutton och arton och plötsligt var han passerad av Ernie Els.
Förstå mig rätt: Els avslutning var fantastisk. Han gick de sista nio hålen av mästerskapet på Lytham & St Anne’s fyra under par, och det på en dag när ingen annan var i närheten av den scoren. Det var dessutom en runda med mersmak, hade Els putter varit lite hetare hade segermarginalen kunnat bli stor.
Men sydafrikanen var också den ende som orkade stå emot de yttre och inre föhållandena, den ende som förmådde utmana Scott. I tur och ordning föll Graeme McDowell, Tiger Woods och Brandt Snedeker ifrån. Kanske var det just det som invaggade Scott i en falsk säkerhet, det defensiva spel han presterade på de sista fyra hålen var väldigt långt från Adam Scotts normala standard.
Apropå Woods så var det här den tredje majorn på kort tid där han har haft chansen långt in i tävlingen för att sedan falla ifrån. Den gamla vinnarskallen är inte lika stark längre och frågan är väl om han kommer att vinna någon mer major eller stanna på fjorton.
Som jag ser det finns det två secnarier. Antingen blir det inte fler vinster i de stora mästerskapen, eller så lyckas han vinna i år (PGA-mästerkapen) eller 2013, får en ketchupeffekt och går så småningom förbi Jack Nicklaus notering på arton.
Svenskarna då? Ungefär som väntat.
Det har varit bra vibbar inför de flesta majors på senare år, dock inte den här gången. Ingen av svenskarna kändes riktigt heta, framför allt inte för den här typen av golf. Alex Noréns delade niondeplats var en bonus och Peter Hanson gjorde trots allt sin bästa Open-insats någonsin.
Det kommer nya, och bättre, chanser.
