Historiska trippelmästarna Frankrike är så överlägsna att man kan driva med den övriga handbollsvärlden.

Till och med i EM-finalen kostade förbundskapten Claude Onesta på sig lyxen att inte börja med bästa manskapet och låta världsstjärnan Daniel Narcisse sitta på bänken.

Det dröjde 22 minuter, underläge 7-9, innan Narcisse kom in på banan och ytterligare fem minuter, underläge 9-12, tills Jerome Fernandez-Nikola Karabatic-Daniel Narcisse matchades samtidigt.

På tre röda minuter kvitterade Karbatic, två gånger och Narcisse Kroatiens ledning. Efter pausvilan blev det ett nytt ryck till 17-13. Finalen var avgjord.

Hemligheten med de tre musketörerna är att alla både kan skjuta och styra spelet. Motståndarna vet inte vem de skall bevaka. Frankrikes supertrio bjöd på rena underhållningen i skön handbollskonst.

***

Spänstfenomenet Luc Abalo bjöd på en individuell uppvisning i cirkusnummer. Ingen annan spelare i världen har Luc Abalos förmåga att likt en guttaperkaboll studsa rakt upp i luften, hänga kvar över försvarsmuren och vänta ut målvakten innan han avslutar.

Som första nation någonsin har Frankrike nu tagit guld i OS, VM och EM i obruten följd. Tidernas mest kompletta och effektiva handbollslag är ingen överdrift.

Kroatien hade bara två spelare som kunde mäta sig med fransmännen. Långe och reflexsnabbe Mirko Alilovic överglänste faktiskt Thierry Omeyer mellan stolparna och framåt styrde handbollsgeniet Ivano Balic ensam upp anfallen. Jag nöjt framför Tv:n när magiske Balic attackerade, växlade tempo och släppte bollen i exakt rätt ögonblick till lagkamraterna.

Men två man räckte inte när Frankrike tryckte gasen i botten och i andra halvlek tröt orken hos kroaterna.

***

Island krönte en fint genomförd turnering med att ta landets första EM-medalj. Kul att en liten nation med bara 330 000 invånare kan slå sig in bland handbollens stormakter.

Kvar på näthinnan från bronsmatchen finns Alexander Peterssons uppoffrande vilja att springa ikapp, kasta sig och slå undan bollen för en kontrande och fri polack i slutskedet.

Det är skillnad att sluta trea och fyra i ett mästerskap. Islänningarna hade den glöd som polackerna saknade. Avslutningens tre raka förluster drar ner helhetsbetyget av Polens starka inledning på EM.

EM-finalen i Wien, Frankrike-Kroatien, blir en ren repris på förra årets VM-final i Zagreb.

Då vann Frankrike, 24-19 på kroaternas egen hemmaplan.

* Nu jagar Kroatien revansch för två raka finalförluster. Det blev även torsk i kampen om EM-titeln mot Danmark 2008.

* Samtidigt är regerande olympia- och världsmästarna Frankrike ute efter en unik trippel. OS-, VM- och EM-guld inom loppet av sexton månader. Det mäktade inte ens Sverige med under storhetsperioden på 90-talet.

***

EM-finalisterna är världens klart främsta handbollsnationer. Inte bara sen 2008, utan under en lång följd av år. Räknat från 2004 har Frankrike nått minst semifinal i alla mästerskapen. Och 2005 var Kroatien i VM-final.

De flesta av de båda lagens spelare är dessutom vana vid hetluft från sina klubblag i Champions League. Planens aktörer kommer garanterat att palla trycket.

I förra årets final bars Kroatien fram av fanatiska och galna supportrar. Det var en mäktig prestation av Frankrike att vinna i lejonets egen kula, vilket jag inte trodde var möjligt. Eftersom Kroatien föll trots favören av hemmaplan har jag svårt att tänka mig att de skall lyckas söndag eftermiddag.

Något som talar för Kroatien är förstås att bollartisten Ivano Balic kan gå för fullt. Och det betyder mycket, eftersom superstjärnan styr det mesta i anfallen. För ett år sen besvärades han av ryggproblem och kunde inte göra sig själv rättvisa.

***

Nu ställs dock Ivano Balic inte bara mot världens främsta och fysiskt starkaste försvar. Kroatien måste även stoppa EM-turneringens mest kompletta anfall. Det har inget lag klarat när Frankrike tryckt gasen i botten.

I lördagens semifinal förmådde Island bara hålla jämna steg så länge världsspelaren Daniel Narcisse satt bänkad. Då inledningens fruktade sparkapital kom in på banan blev det en uppvisning i effektiv anfallshandboll.

Nikola Karabatic är den givne härföraren på nio meter och oersättlig. Nio mål på nio skott, 100-procentig utdelning mot de stackars islänningarna, säger allt. Vid Karabatics sida har Frankrike dubbla vapen i varje position. Bredden är fantastisk, olika spelare turas om att stiga fram.

Michael Guigou, Karabatics klubbkamrat i Montpellier, låg bakom rycket i slutet av första halvlek och förutom stegisättningarna var det en fröjd att se Luc Abalos mästerliga kantknorr, där bollen gick som en bumerang runt isländske målvakten Björgvin Gústavson och i mål vid bortre stolpen.

Nej, det krävs nog att Kroatiens Mirko Alilovic åter överträffar sig själv mellan stolparna och presterar lika fenomenala takter som mot Danmark i torsdags för att det skall bli något annat än fransk vinst i EM-finalen.

Sommaren 2008 vann Island den avgörande OS-kvalmatchen mot Sverige i polska Wroclaw och gick två månader senare högst sensationellt till final i Peking.

Nu gör den lilla vulkanön succé i ett nytt mästerskap. Island är semifinalklart efter 35-34 mot Norge. Ingen är längre överraskad.

Det visar sig nämligen att OS-silvret inte var någon tillfällighet, utan början i en långsiktig satsning för att närma sig världstoppen. I ruset över OS-kvalificeringen missade visserligen Island att ta sig till VM 2009. Men i Österrike är Ólafur Stefánsson och hans lagkamrater tillbaka bland de etablerade länderna.

I helgen ställs det nordiska EM-hoppet till Island.

Hemma gläds hela den handbollstokiga nationen över det folkkära lagets framgångar. På lördag kommer 80 procent av befolkningen att bänka sig framför Tv-apparaterna. Handboll är kultur och den stora nationalsporten på Island.

***

Laget lever högt på tunnhårige veteranen Ólafur Stefánsson. 36 år gammal är han fortfarande still going strong och landets i särklass mest populäre idrottsman.

Den vänsterhänte skytten måste vara en av turneringens smartaste lirare. Jonas Källmans tidigare klubbkamrat i spanska Ciudad Real kan både avsluta, spela in på linjen och slå perfekta diagonalpass till sylvassa kontringar.

När det norska försvaret gick ut och närmarkerade Stefánsson tog Arnór Atlason över huvudrollen, dominerade andra halvlek och sköt sammanlagt tio mål.

I Sverige växer inte skyttar på trän. På karga trädfattiga Island finns skyttarna i överflöd.

***

På lördag får Island möjlighet att ta revansch på Frankrike för nederlaget i OS-finalen i Peking. Tyvärr tror jag inte Island räcker till mot de tunga favoriterna.

Island är sårbart, Frankrike komplett. Men jag håller tummarna för att det i alla fall skall bli en ny mästerskapsmedalj i matchen om bronset.

***

Regerande Europamästarna Danmark kommer inte att kunna försvara sin titel. Kroatien vann mellanrundans avgörande drabbning i Wiener Sporthalle som var en repris på EM-finalen i Lillehammer 2008.

Superstjärnan Ivano Balic styrde och ställde som han ville hos segrarna, backade upp hårdskjutande Denis Buntic i plötsliga tempoväxlingar och hade ett effektivt samarbete med tvåmetersmannen Igor Vori på linjen. En annan av de kroatiska hjältarna fanns mellan stolparna. Målvakten Mirko Alilovic växte ut till rena spöket för danskarna.

Kroatien möter Polen i den andra semifinalen.

Danmark körde fast mot Kroatiens 6-0 försvar. Anfallen kom inte igång förrän Mikkel Hansen började hitta rätt under slutkvarten. Då var det för sent.

37-årige veteranen Lars Christiansen fick inget lyckat jubileum i sin 300:e landskamp. Nu slutar en av världshandbollens mest färgstarka profiler. Lars Christiansen hade varit värd ett roligare avsked.

Sverige har rest hem från EM, utslaget från gruppspelet i ett mästerskap för första gången på 36 år. I Österrike fortsätter festen mellan Europas främsta nationer – där Norden, i form av Danmark, Island och Robert Hedin-tränade Norge gör upp om en semifinalplats.

Ur led är tiden.

När man följer mellanrundan i teve är det emellertid lätt att konstatera varför Sverige tappat mark till konkurrenterna och vad som krävs för att om möjligt vara tillbaka i världstoppen när VM arrangeras på hemmaplan i januari 2011.

* Målvaktsspelet.

Under storhetsperioden 1990-2002 levde Sverige högt på tre världsmålvakter – Mats Olsson, Tomas Svensson och Peter Gentzel – som nästan alltid var bättre än sina kollegor mellan stolparna. Skillnaden mellan insläppta och räddade bollar var i praktiken värda två mål, tack vare styrkan på kontringar.

Idag har de andra lagen anammat den svenska målvaktsutbildningen. Vårt gamla försprång på målvaktssidan kommer aldrig tillbaka, flera konkurrenter har till och med bättre sista utpost. Polske Slawomir Szmal är turneringens stora utropstecken, Thierry Omeyer och Kasper Hvidt har länge varit Frankrike och Danmarks nyckelmän.

* Ledar- och vinnartyper.

Sverige saknar en riktig lagpappa, som de andra spelarna kan lita på även i motgångens stund, och tävlingsglöden att hata förlora. Stefan Lövgren stod pall i alla blåsväder och i jämna slutskeden var det aldrig aktuellt att killar som Magnus Andersson, Staffan Olsson och Magnus Wislander vek ner sig.

Kim Andersson är inte tillräckligt mentalt stark för lagkaptensrollen och man undrar varför de andra inte har mer jävlar anamma.

Se och lär av ledaregenskaperna hos Frankrikes Nikola Karabatic och killerinstinkten hos Ivano Balic i Kroatien.

* Bredden och skyttet.

Svenska EM-truppen, årgång 2010, har aldrig tidigare varit så ihålig. Nu finns på sin höjd en duglig förstauppställning och i de bästa stunderna en toppskytt, men inte två man på varje plats och definitivt inga riktiga skyttekomplement.

Vilken kontrast till Frankrike, där Luc Abalo, Guillaume Gille och Daniel Narcisse kan sitta på bänken utan att slagstyrkan försämras, och Polen, som har fyra skyttar av samma kaliber som Karol Bielecki. Någon motsvarighet till Islands Olafur Stefansson går heller inte att hitta i svensk handboll.

Främsta framtidshoppet får ställas till Kim Ekdahl Du Rietz. Helt återställd i sin skottarm känns Lugilöftet som självskriven vänsternia i VM om ett år. Martin Boquist skall inte övertalas att göra come back.

* Fysiken.

De svenska spelarna är inte färdigutvecklade muskulärt, väger i snitt tio kilo mindre än sina motståndare – och är dessutom tio centimeter kortare. Inget annat lag har lika småväxta mittnior som Dalibor Doder och Lukas Karlsson. Knattar bör inte styra anfallen.

På linjen behövs också mer tyngd, typ Kroatiens tvåmetersbjässe Igor Vori eller danske Michael Knudsens kraft att slita sig loss i närkamperna.

Ryske chefstränaren Jevtuschenko uttryckte på 80-talet sin filosofi med orden att det är lättare att lära en stor man spela handboll än att få en liten god man att växa. Fast i Sverige är det svårt att trolla och plocka fram atleter. Vi får leva med den fysiska underlägsenheten och försöka överrumpla motståndarna på andra sätt. En modell, som den danska, med spelmetodik, finess och variation.

Till VM 2011 måste sen Ola Lindgren och Staffan Olsson göra allt för att få Kiels duktige tvåvägsspelare Marcus Ahlm att ställa upp.

* Internationella rutinen.

Det är förstås rätt att bygga på Kim Andersson och Jonas Källman, till vardags i toppklubbarna THW Kiel och Ciudad Real. Men det räcker inte att ha enstaka spelare med erfarenhet av riktig hetluft. Pressen och bevakningen på de nämnda utländska klubbstjärnorna har ju visat sig vara så hård att de sällan levererar på samma sätt i landslaget.

Fler hemmaspelare måste ut och härdas i de tuffaste proffsligorna i Europa och helst tillhöra klubblag som regelbundet spelar i Champions League. Jag förstår att pengar lockar elitseriens affischnamn till Danmark. För utvecklingen hade det varit betydlig bättre att hoppa över mellanstationen och gå direkt till Bundesliga eller Spanien.

Om ett år arrangerar Sverige VM i handboll. Då är det meningen att vårt historiskt så framgångsrika och folkkära landslag skall vara tillbaka i världstoppen och slåss om medaljerna. De största optimisterna drömmer rent av om final i Malmö arena den sista januarisöndagen 2011.

Utan att måla f-n på väggen känns inte den målsättningen realistisk. Idag har Sverige inte tillräckligt många spelare av internationell toppklass.

Som svensk handbollsvän smärtar det att behöva vara negativ efter den underhållande krafturladdningen mot Tyskland. Insatsen blev Sveriges hittills bästa i turneringen. Men i kokande Olympiahalle var det endast tack vare glödhete Kim Andersson och ett fåtal spelare matchen hölls jämn.

Det visade sig ännu en gång att Sverige är alltför ihåligt som lag och summeringen talar klarspråk.

På fyra dagar har det blivit tre raka förluster med samma genomgående tendens. Enstaka nyckelmän matchas alltför hårt och orkar inte prestera max i sextio minuter.

***

EM i Österrike är första gången på 36 år som Sverige missar att ta sig vidare från gruppspelet i ett mästerskap. Senast det inträffade var vid VM i gamla DDR 1974. Då tvingades hårt kritiserade Roland Mattsson avgå.

Sluta skall inte Ola Lindgren och Staffan Olsson göra. De välmeriterade förbundskaptenerna är rätt herrar att fortsätta – eller renovera – lagbygget mot hemma-VM.

Efter en djup svacka i mitten av 2000-talet har Sverige haft en uppåtgående trend i Norge-EM 2008 och Kroatien-VM 2009. Då såg det ut som om Sverige kommit närmare världens toppnationer.

Men nu pekar det dessvärre neråt och på den aktuella rankingen tillhör vi inte Europas tolv främsta.

Jag tänker inte sälla mig till gamla journalistkollegor och skriva att Sverige är tillbaka på bakgården. Fiasko, ett annat populärt ord, är också överdrivet. Nyanserade bedömare vet att marginalerna är ytterst små i handboll och att det kan svänga snabbare än man anar.

***

Oroväckande är dock att flera i den generation som tog över efter Bengt Johansson-epoken verkar ha de bästa åren bakom sig. Utan att nämna enskilda namn lär en handfull personer få svårt att platsa i VM-truppen 2011. Och Spanienproffset Jonas Källman, som är så duktig i Ciudad Real, verkar inte bli den centralgestalt vi hoppats på.

Sverige saknar världsstjärnor som inte bara är framträdande i sina klubblag. Fram till igår hade Kim Andersson sällan hållt samma klass i blågult som han gör i Kiel. Mot sina Bundesligakompisar var Kävlingesonen äntligen på bettet och visade att han är en tillgång.

Då kom chockbeskedet att lagkaptenen kanske gjort sin sista landskamp. Vi får hoppas att det uttalandet bara var en följd av stundens besvikelse att Sverige blivit utslaget och bitterhet över folk och mediernas tidigare missnöje.

Kim Andersson måste helt enkelt fortsätta över VM. Ola och Staffan får ta som närmaste uppgift att försöka få den vänsterhänte skytten på andra tankar.

Operation övertalning bör också sättas in på skånske klubbkamraten Marcus Ahlm. Sverige skriker inte bara efter bombare, utan även tvåvägsspelare som duger både i mittförsvaret och på linjen. Mot Tyskland läckte defensiven som ett såll.

Fast nästa säsong kommer i alla fall långtidsskadade Jonas Larholm att göra välkommen come back.

***

Glädjande nog finns talangfulla ersättare för de spelare som skall bytas ut. Storväxte Lugiskytten Kim Ekdahl Du Rietz, bollbegåvade Ystadsönerna Niclas Ekberg och Fredrik Petersen, är alla framtidsmän värda att satsa på.

Med förbundskaptenernas fulla förtroende kan de här ungdomarna bli landslagets trumfkort på sikt. Frågan är bara om de hinner växa in i den internationella kostymen på ett år.

De orutinerade killarna saknar kyla. De behöver många täta matcher, som den mot Tyskland, för att skaffa sig erfarenhet. Därför var det ett avbräck i utvecklingen att inte få ytterligare tre genomkörare i EM-handbollens mellanrunda.

Oscar Carlén och Dalibor Doder blandar och ger och måste bli jämnare. Med hemmapublikens stöd i ryggen kommer kanske stabiliteten att prestera match efter match.

Tyvärr gjorde Sverige ingen bra reklam för sitt egna VM nere i Österrike. Fast det kanske även passar handbollens bollandslag bättre att slippa skyhöga förväntningar och få slå ur underläge.

Det hjälpte inte att Ola Lindgren och Staffan Olsson hade lärt av misstagen från premiären mot Slovenien och gick runt på mer folk i andra EM-matchen.

I långa loppet kunde inte Sverige stå emot det tunga polska skyttet. Efter upphämtningen från fyramålsunderläge till 22-22 tröt orken i slutskedet.

***

Som jag såg Tv-matchen var det i första hand tre saker som fällde de tappert kämpande svenskarna.

1) Målvaktskampen.

Polske Slawomir Szmal, bittert nog tränad av Ola Lindgren i Rhein-Neckar Löwen, gjorde mer än dubbelt så många räddningar som de svenska kollegorna Mattias Andersson och Dan Beutler, 23-11.

2) Alla missade frilägen.

Normalt säkre världsstjärnan Jonas Källman brände tre kontringar i psykologiska lägen i andra halvlek och det har man inte råd att kosta på sig.

3) Utvisningarna.

Det fula svenska försvarsspelet kostade sexton minuter på syndabänken och mot åtta utvisningar hade polackerna bara tre.

***

Fem raka utvisningar i början av andra halvlek blev direkt ödesdigra. Visserligen höll Sverige jämna steg i de numerära underlägena, men det tog så hårt på krafterna att spela fem mot sex att trötta svenskar tappade både aggressivitet och koncentration de sista tio minuterna.

Trots allt har Sverige heder av matchen. Insaten var överlag en klar uppryckning jämfört med bottennappet i tisdags.

Mot Polens nergrupperade försvar tog Kim Andersson äntligen avslut, satte förvisso bara fyra av elva skott, men var hela tiden ett hot som banade väg för lagkamraterna.

Sverige hade hela elva målskyttar, men tyvärr ingen som kunde mäta sig med Jurecki och de andra polska kanoniärerna.

***

Roligast att se var Kim Ekdahl Du Rietz. Lugis 20-åring imponerade i sin mästerskapsdebut och bidrog till fyra av fullträffarna med fina stegisättningar.

Trollgubben Fredrik Petersén inledde som rena virvelvinden, hade gjort tre fräcka mål till svensk ledning 8-4, men ersattes tyvärr av olycklige Jonas Källman i andra halvlek.

Jonas Källman skulle främst matchas som etta i ett 5-1 försvar. Den ändringen kom inte förrän det återstod sju minuter, vid underläge 22-25, och då var det för sent.

***

Två raka förluster betyder inte att Sverige är ute ur EM. Chansen finns fortfarande att gå vidare. Gruppavslutningen mot Tyskland på fredag blir helt avgörande, seger krävs för avanemang.

Fast i mellanrundan måste Sverige i så fall räkna de två nederlagen mot Slovenien och Polen. Noll poäng betyder att drömmarna om EM-medaljer är helt borta.

Succémålvakten Dan Beutler petas i kvällens match mot Polen.

Rapporter från Sveriges förmiddagsträning i Innsbruck berättar att Ola Lindgren och Staffan Olsson väljer att satsa på Mattias Andersson mellan stolparna från start – och att Johan Sjöstrand blir andremålvakt.

Många förvånas säkert över den uttagningen. Dan Beutler var ju vår bäste spelare i fiaskopremiären mot Slovenien och verkar vara den ende som är i toppslag.

Men i svensk handboll är det tradition att skifta målvakter under turneringarnas gång.

* Minns hur det var på Peter Gentzel och Tomas Svenssons tid. Herrarna turades alltid om att vakta buren varannan match och ibland bytte de till och med av varandra i halvlek.

* I förra årets VM i Kroatien matchade förbundskaptenerna inte mindre än tre man. Per Sandström, Andreas Palicka och Johan Sjöstrand tackade hela tiden med att storspela när de fick förtroendet.

Coachningen att gå runt på flera målvakter kan förklaras med att det kräver oerhört mycket energi att stå och att det för en och samme man är svårt att ladda om till ny match inom loppet av 24 timmar.

Ola och Staffans enda fingertoppskänsla i premiärens laguttagning var att de på träningarna hade sett att Dan Beutler var hetast och att den tänkte förstekeepern Mattias Andersson då ställdes åt sidan. Bara att hoppas att det blir samma lyckade val mot polackerna, för om Sverige skall ha minsta chans att vinna krävs det en sista utpost som spikar igen.

Oavsett utgången mot Polen – och hur det går i matchen Tyskland-Slovenien – kan Sverige inte vara utslaget ur EM ikväll. Gruppavslutningen mot Tyskland blir under alla omständigheter helt avgörande för möjligheterna att gå vidare.

Pinsamt Sverige. 

På fredag kan EM vara slut.

Redan efter tunga premiärförlusten mot Slovenien känns det faktiskt som godnatt.

Hur skall ett lag utan anfall kunna resa sig och störa Polen och Tyskland i resten av gruppspelet?

Jag har inget svar.

***

Pausledningen på 13-7 borde gett seger. Det trodde nog även svenskarna, som jublade över Jonas Källmans mål på ett direktfrikast i sista sekunden som om tvåpoängaren var i hamn. Men efter att onödigt ha bjudit in Slovenien i matchen blev Sverige mer och mer skärrat och i andra halvlek havererade hela offensiven.

Det var längsen jag såg en så bedrövlig anfallsinsats. Borta var den rörelse och det passningstempo som gav luckor de första trettio minuterna. Efter sidbytet blev alla stillastående och handlingsförlamade, spelarna hjälpte inte varandra och med enbart individuella prestationer på ett fåtal händer var det dömt att misslyckas.

Slovenien praktiserade ett utgrupperat försvar, modell 5-1 och plockade bort Kim Andersson. Normalt brukar Sverige ha motdrag med snabba och irrationella lirare som springer i luckorna och avslutar från halvdistans. Lukas Karlsson försökte förvisso så gott han kunde och Dalibor Doder blixtrade till med två mål i slutskedet. Men då var det för sent.

Största felet var ändå att våra spelmotorer inte hade någon assistans på nio meter och saknade en spelbar gubbe på linjen. Försöken att få igång kombinationerna körde fast. Sista tjugo minuterna fanns varken rytm eller metodik.

***

Kim Andersson borde i rollen som etablerad storskytt och lagkapten tagit ett större ansvar att avsluta. Nu gick han i fällan att bara passa bollen vidare och gjorde inte sitt första mål förrän efter 53 minuter. Kim var lika blek som i flera matcher i Kroatien-VM förra året och ägnade sig mest åt att gnälla på domarna.

Det hjälpte inte Sverige att förre Ystadmålvakten Dan Beutler storspelade mellan stolparna och med ett antal fantomräddningar ensam höll Slovenien på avstånd fram till slutskedet. Han hade varit värd att få vinna, men så fort lagkamraterna fick bollen var de flesta paralyserade och gjorde rena nybörjarfel.

Niclas Ekberg tillhörde undantagen. Ystadgrabben gjorde en hyfsad mästerskapsdebut. Tyvärr brände han två kantlägen i andra halvlek.

***

Lyckligtvis spelar Polen och Tyskland en annan typ av försvar. För att luckra upp traditionella 6-0 på linje krävs emellertid skytte och det finns inte i Sverige.

Enda hoppet får nu ställas till att Kim Andersson brinner av revanschlusta och att det kanske kan bli bingo att kasta in Lugis Kim Ekdahl Du Rietz. Ola Lindgren och Staffan Olsson har i alla fall inget att förlora på att chansa.

Tillåt mig ändå att tvivla.

Den här svenska EM-upplagan är alltför ihålig framåt.

En av de troliga medaljnationerna i Österrike-EM har presenterat sig.

Polen imponerade stort i premiären mot Tyskland, som var repris på VM-finalen 2007.

I det här mästerskapet kan silvermedaljörerna för tre år sen mycket väl nå ända fram. Sverige får bereda sig på en oerhört svår uppgift i sin andra EM-match onsdag kväll.

I segermatchen mot Tyskland, 27-25, visade polackerna upp ett spel av högsta världsklass. Laget hade allt.

* En suverän målvakt i Sawomir Szmal.

* En bombare på nio meter i långe skytten Karol Bielecki.

* Ett tuft och ytterst svårforcerat försvar.

* Stor bredd på nio meter.

När tyskarna fått stopp på Bielecki och de andra stjärnorna Krzysztof och Marcin Lijewski gick två andra spelare in och avgjorde i slutskedet. Tomas Rosinski och Michal Jurecki sköt de fyra avslutande målen från 23-21.

Sverige har visserligen hävdat sig bra mot Polen de senaste åren. Det blev seger i OS-kvalet i Lund och avgjort borta.

Men inför onsdagens möte har Polen två timmars längre vila än Sverige och det är en klar fördel när matcherna kommer inom loppet av ett dygn.

Vadå gammal?

Finns bara rutinen att mota bollar spelar det ingen roll vad det står i prästbetyget.

I väntan på att Guif skall förstärka truppen med en ny målvakt ryckte snart 43-årige veteranen Jan Ekman in mellan stolparna i träningsmatchen mot Lindesberg. Och gjorde det bra. Lokaltidningen i Eskilstuna rapporterar om tretton räddningar.

Till vardags är Jan Ekman assisterande tränare hos ”smederna”. Under sin rekordlånga aktiva karriär – debut 1986 – blev Jan Ekman historisk som tidernas meste spelare i elitserien. Han vaktade buren i 522 matcher för Cliff, Guif, Irsta och Hammarby.

Till våren kan det bli ännu fler.

Jan Ekman förklarar visserligen att han bara är en nödlösning tills Guif hittat en ersättare för Sebastian Bryngelsson, som hoppade av före jul. Men om värvningen drar ut på tiden finns ett utmärkt komplement till förstekeepern Daniel Johansson på nära håll.

Skulle Jan Ekman göra tävlingscomeback är 40-årige H43-nestorn Tomas Axnér inte längre äldst i elitserien.

I jakten på en yngre förmåga har spelaragenten Åke Unger tipsat Guif om två lediga utlänningar. Det ryktas också att Redbergslids målvakt Petter Hansson kan vara aktuell för en övergång.

Skuldsatta RIK behöver ständigt pengar för att klara elitlicensen. Blir det affär är det inte första gången Guif vänder sig till en elitseriekonkurrent med ansträngd ekonomi. Minns att Patrik ”Pava” Johanson köptes loss från Hammarby i december.

Inför elitseriens omstart tappar Guif också folk. Mikael Johansson tyckte att han fick för lite speltid i höstas och har skrivit på för norska Bodå.

Apropå målvakter är Drotts Robert Bladh tillbaka i träning efter sin korsbandsskada och sugen på att ta upp kampen med Stephen Nielsen om en ordinarie plats i Halmstadlaget.