Publicerad den 18 februari 2012 klockan 16:31 av Ida Skovmand
Foto: Alessandro Viero via Style.com.
Issey Miyake, vår/sommar 2012
* Får man kalla den kapade kappan i första bilden för poetisk? Om den får en att tänka på andra potentiella liv, drömma om sig själv i nya scenarion ––
…man är på en myllrande trottoar, på väg tillbaka till sitt kontor, ett soligt rum i ett högt hus i en stor stad, man har inte ens märkt att det håller på att bli vår, men plötsligt är den i ens ansikte, den nya årstiden, det är inte bara lunchkaffet som berusat en, solen skiner mot kinderna, knopparna brister, det gör allt annat än ont…
–– då är det väl ok att kalla en jacka för poetisk?
Taggar: issey miyake, v/s 12
Skriv en kommentar »
Publicerad den 18 februari 2012 klockan 12:33 av Ida Skovmand
Cindy Sherman, Utan titel (1975). Bild via Musée de l’Elysée.
Igår, på Musée de l’Elysée i Schweiz, öppnade en hel utställning tillägnad världens bästa självporträttsutrymme, passfotobåset. Det är inte bara Amélie Poulains hubby som vurmade för den, konstnärer som Cindy Sherman och Andy Warhol var också stora fans.
>BLIXT!<>BLIXT!<>BLIXT!<
25 år i Adrian Sakers liv via en fotoautomat. Bild via Photobooth.
Det är märkligt att desto mer digitala vi blir desto mer magiska framstår de analoga teknikerna. I alla fall när det kommer till foto. Jag äger personligen tre polaroidkameror, en Holga och en Diana. Min bror fotar med våra föräldrars tjugo år gamla kameror. En vän tjuter av eufori varje gång hon framkallat en rulle från sin Yashica.
Varför är vi experter på att romantisera det förflutna? Hur kan den gamla tekniken framstå så magisk i jämförelse med den digitala utvecklingens fantastiska fotomöjligheter?
Andy Warhol, Självporträtt i fotoautomat (1963). Bild via Metropolitan Museum of Art.
En teori skulle kunna vara att det handlar just om det förflutna: det analoga är exotiskt för att det är föråldrad fotoform. Det är kalenderkitsch. Vi gillar ju retro: våra telefoner bräker som de äldsta sladdtelefonerna, vi photoshoppar bilder för att de ska få en antik look och köper musik på vinyl.
Marc Bellini, Collage på vykort (2009). Bild via Photobooth.
Vi är också omringade av bilder och förväntas kunna fota själva. Ta bra bilder själva. På köpet med analoga fotografi med polaroid- eller leksakskameror kommer vissa ”fel”, som dubbel- och överexponeringar, fel som man lätt kan paketera som stil. I mitt eget fall är fotandet med gamla kameror definitivt ett substitut för en fotokurs.
Överflödet av bilder – via våra telefoner (Instagram, Hipstamatic) och datorer (Facebook, Twitter, Flickr) bland annat – har kanske som konsekvens att fotografiet börjat kännas lite billigt. Det finns ju så många. De är så lätta att ta. Den analoga tekniken framstår som lockande för att den ger bilderna ett värde, en tyngd. Bilderna kostar direkta pengar. Ett porträtt av lunchlatten måste plötsligt motiveras snarare än slentrianknäppas.
På Kastrup kan man ta 16 bilder för 40DKK.
Det kan också ha att göra med alla val vi ständigt konfronteras med. Den där klyschan av att vi står i Starbuckskassan och tvingas fatta sju beslut om latten, det har gjort oss matta och trängtande efter att slippa bestämma allt. Vi kanske tyr oss till minimalistiska skrivprogram till datorn där man inte ens kan välja typsnitt, helt enkelt för att inte behöva välja, för att slippa distraktioner. Kanske framstår en engångskamera som ett attraktivt val, inte bara som retroromantisk gimmick, men för att den bara har en enda knapp.
Regina Spektor, ”Live at Bull Moose” (2007). Bild via Yahoo Music.
Vadan fascinationen för att gå in i ett litet bås, justera stolen, slappna av i ansiktet och stirra rakt in i skärmen framför sig och sedan vänta några hjärtslitande minuter utanför på bildremsan med sitt ansikte förevigat fyra gånger?
För konstnärer tror jag att fotbåset lockar med sin fixerade form. Den begränsade tekniken, kameran som sitter fast i väggen, den orubbliga slutformen: fyra bestämda reklanglar i standardstorlek.
Tagna i Berlin.
Har ni någon relation till fotoautomatsbilder?
Kan vi inte fira helgen med att ta varsin bild i en fotoautomat?
(Trots att det numera kostar nästan hundra spänn och att man får samma bild fyra gånger, istället för fyra olika, i alla fall på mitt lokala bås. Nu, när vi ändå har röstläget inställt på nostalgi, är det kanske läge att slänga in ett ”Det var bättre förr”, även om fotoautomatens teknik? Eller så får vi dra till Berlin, fotoautomaterna ska vara bra där.)
Fyndig reklamposter via Photobooth.
Taggar: amelie, cindy sherman, film, fotografi
Skriv en kommentar »
Publicerad den 12 februari 2012 klockan 14:23 av Ida Skovmand
*) Ja, för det är som med andra outtömliga samtalsämnen – torrschampo och meningen med livet: man kan prata om det hur mycket som helst, tungan blir aldrig torr.
Venedigs kanaler frös för första gången på över 20 år och kanske formulerar Lorelei Gilmore det bäst:
”Hey, did anyone ever think that maybe Sylvia Plath wasn’t crazy, maybe she was just cold?”
Februari råkar kanske vara årets kortaste månad men den känns som den absolut längsta. Ingen kan kräva att man ska leva i nuet i det här. Den här tiden handlar bara om att att överleva. Och hålla sig så varm som möjligt.
Här får ni mina strategier:
#1 Handledsvärmare (stickade av mamma) + ljus.
#2 Raggsockar (stickade av bestemor) + grönt saffranste.
#3 Jättehalsduk, buren över axlarna utanpå kappan (stickad av mig själv).
#4 Jättehalsduk (stickad av faster).
Och, viktigast av allt (själv behöver jag det som påminnelse i posterform):
Taggar: gilmore girls, inget dåligt väder, lorrie moore, louise bourgeois, sylvia plath, TV
Skriv en kommentar »
Publicerad den 12 februari 2012 klockan 10:02 av Ida Skovmand
Dagens plagg:
Maison Martin Margiela, vår/sommar 2008.
Foto: Collection ”Artisanal” PE08 ©Marina Faust via If it’s hip, it’s here.
Inga djur skadades under tillverkningen av den här rävboan. Består av 2500 flirtkulor som målats med kinesiskt bläck.
Taggar: accessoarer, margiela, päls
Skriv en kommentar »
Publicerad den 5 februari 2012 klockan 16:07 av Ida Skovmand
Hur många gånger kommer man undan med att lägga upp samma Van Gogh-bild i sin blogg? Frågade jag förra veckan. Och nu hoppas jag att svaret är: många. Många gånger, för här kommer den igen:
Vincent Van Gogh, ”Starry night over Rhone” (1880). Bild via Wikimedia Commons.
och:
Vincent Van Gogh, ”Starry night” (1889). Bild via Wikimedia Commons.
Hade nämligen missat att koppla till den viktigaste Gogh-kopplingen i vår:
Rodarte v/s 2012. Foto Gianni Pucci via Style.com.
Virvelhimmeln tolkad av Rodarte.
Vincent Van Gogh, ”Sunflowers” (1888). Bild via Wikimedia Commons.
Vincent Van Gogh, ”Sunflowers” (1888). Bild via Wikimedia Commons.
Rodarte v/s 2012. Foto Gianni Pucci via Style.com.
Solrosorna…
Rodarte v/s 2012. Foto Gianni Pucci via Style.com.
Van Gogh, det är uppenbarligen din säsong.
Till slut kanske man får sin konstvetarutbildning, baklänges, via modet.
Taggar: referenser, rodarte, van gogh
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2012 klockan 13:59 av Ida Skovmand
Gaia, höst/vinter 2012
Igår visade Gaia Brandt sin kommande höstkollektion i Köpenhamn. Är inte säker på att kläderna funkar i 2D, som platta bilder här ovan och under, men i kött och blod och tyg var de väldigt bra – särskilt när de presenterades under valven i den gamla kyrkan Sankt Nikolaj, numera konsthall, till levande orgelmusik. Detaljerna i brons på tröjorna och bältena glimmade i strålkastarljuset, det var fint. När ska någon uppfinna en kamera som verkligen kan fotofånga glitter?
Gaia, som läst Knitwear på Saint Martins, har mer eller mindre befäst sig som Köpenhamns stickdrottning med sina mönstervävda Trompe l’œil-koftplagg. Ironiskt att hennes specialitet – platta tolkningar av tredimensionella detaljer (fuskfickor, tryckta kragar) – inte kommer till sin rätt i de här platta bilderna. Hur som helst tycker jag verkligen att en modevisning ska addera något till en kollektion, göra den tydlig och stark och, i vissa fall, drömsk och berättande. Det får man säga att den här visningen gjorde.
Höstvisioner: lårhöga strumpor, lackskor, conehead-frisyr, rött läppstift och stickat i murriga cocktailfärger med inslag av något som blänker.
Taggar: aw12, gaia, Köpenhamn, modeuge
Skriv en kommentar »
Publicerad den 29 januari 2012 klockan 12:34 av Ida Skovmand
Ryan Gosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.
När jag intervjuade Jacqueline Durran om hennes kostymer i ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” frågade jag hur, och om, hon ville att tittaren skulle lägga märke till kläderna. För inte så länge sedan hade jag hört en ljusansvarig på en opera förklara att han tyckte att han gjort ett bra jobb när ingen i publiken lade märke till ljuset på scenen. Durran sa att hon kunde relatera till det resonemanget, men att det såklart berodde på vilken typ av film hon arbetade med. I ”Tinker, Tailor” var det speciellt viktigt att kläderna inte stack ut eller tog för mycket fokus ur bildrutan. Det var det spioner som skulle kläs på – de kunde knappast vara vandrande uppmärksamhetsmagneter. Istället skulle kostymerna hjälpa tittaren att se skillnad mellan karaktärerna och förtydliga deras personligheter.
”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)
Foto: Jack English © 2010 StudioCanal SA. All Rights Reserved.
Som tittare har man såklart ändå all rätt i världen att dregla över Savile Row-skrädderifasonerna, Gary Oldmans skrynkliga trench, Benedict Cumberbatch rufsiga lugg och välsittande jackor. Men det var inte det som var huvudpoängen för Jacqueline Durran.
Benedict Cumberbacth och Gary Oldman i ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)
Foto: Jack English © 2010 StudioCanal SA. All Rights Reserved.
Å andra sidan finns det filmer där kläderna verkligem adderar något extra – magi, känsla, något som inte går att få med på annat sätt i manuset – till filmupplevelsen och handlingen. Där plagg står ut som hologram och följer med en långt ur biosalongen. Nicolas Winding-Refns ”Drive” innehåller precis ett sådant plagg: en vit glansig jacka med en skorpion på ryggen. Ryan Gosling bär den konsekvent genom filmen, den blir allt blodigare, och hans ryggtavla följs av många långsamma kamerablickar. Den är viktig för filmen, för Goslings karaktär, och är mer eller mindre omöjlig att släppa taget om även efter att eftertexterna rullat klart.
Ryan Gosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.
Jackan, som var designad speciellt till filmen av Erin Benach med inspiration från koreanska souvenirjackor och en film av Kenneth Anger, har fått nästan lika mycket stjärnstatus som han som bar den. Man behöver bara googla snabbt för att kunna få en fläkt av hajpen. Idag har det släppts officiella replikajackor för 170 dollar och på YouTube kan man lära sig hur man gör sin egen.
Ryan Rosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.
Drives kostymdesigner förklarar för Daily Mail att Goslings karaktär egentligen är lite av en superhjälte, men att det var viktigt att han för filmtittarna framstod som en riktig person som gick att känna empati för. Med de tankarna i bakhuvudet passar skorpionjackan perfekt. För det är en vanlig, lite tacky, jacka som är lätt att kopiera, lätt att ta till sig. I sig själv är den inte särskilt speciell, men på Gosling i den här filmen blir den det. I efterhand sitter det något mer än ett skorpionavtryck i tyget – inget mindre än en superhjälteladdning.
Taggar: drive, erin benach, film, jacqueline durran, kostym, ryan gosling, tinker tailor soldier spy
Skriv en kommentar »
Publicerad den 28 januari 2012 klockan 12:38 av Ida Skovmand
Idag ger jag er pärlor:
Mother nature was here. Bild via Wikimedia Commons.
Comme des Garçons, höst/vinter 2009. Foto Don Ashby & Olivier Claisse via Style.com.
Grottpärlor. Bild via Wikimedia Commons.
Ai Weiweis ”Fountain of light” (2007), just nu på Louisiana.
Ur vatten och fabrik.
Shirley Maclaine med dotter, 1959. Foto Allan Grant via LIFE.
Stulna pärlor. Foto Ralph Morse via LIFE.
Pärlor i taket.
Pärlplagg gjort av dansk/engelska Maria Parsons. Bild via Arts Thread.
Färskvattenspärlbrosch från Hairy Sock New x Ruta Kiskyte via Culture Label.
Pärlkrage från BHLDN.
Taggar: konst, pärlor, skatsyndromet, smycken
Skriv en kommentar »
Publicerad den 22 januari 2012 klockan 20:01 av Ida Skovmand
”For six months I spent a lot of time going to see psychiatrists and counsellors and crying. And in my spare time, I knitted this enormous jumper. The repetitive movement and need to count carefully to ensure I stayed on the pattern offered some mild relief from the hell I was in. Something to think about besides suicide. As long as I had a jumper to knit, I suppose, I had a reason to live.” >>>
Kvällens bloggtips: Jean Hannah Edelsteins tröja och minne från en svår tid.
Taggar: blogg, diy, minnen
Skriv en kommentar »
Publicerad den 22 januari 2012 klockan 19:24 av Ida Skovmand
Dagens stiltips. Om man är strandad utan sina vardagstillhörigheter, till exempel på grund av ett flygbolags klumpighet med resväskor, och man kanske inte känner sig särskilt fräsch, fortfarande i strumporna man rest i, bussaroma i håret, flygplatskaffefläckar på blusen, klibbiga underarmar i kombination med bomull, inget nytt smink bara vaga dofter av parfym som sitter kvar efter väntetid i kombination med Tax Free Shop, om man är i den situationen finns det ett knep: fresh breath mints. Eucalyptissmak i hela munnen kompenserar kanske inte helt för avsaknad av deodorant eller en ren tröja, men åtminstone nästan.
Taggar: resa, Stiltips
Skriv en kommentar »
