Om att få gåshud av mode som man varken kan äga eller ha på sig. Och om papper.

I modevärlden (ursäkta uttrycket) dyker papperskläder rutinmässigt upp som avantgardmode. På distans (ja, det vill säga ”utanför modevärlden”) kan just pappersmode vara något av det mest provocerande som finns. Plagg som man inte kan ha på sig! Kläder som vittrar sönder i duggregn!

Självklart är det mycket, för att inte säga majoriteten, avantgardmode som överhuvudtaget inte går att direkttransportera till veckodagsverkligheten. Just pappersplaggen verkar dock nästan tolkas som ett hån. Som det ultimata beviset på modets ickebärbarhet.

Förra året hade Antwerpens modemuseum en utställning med just pappersmode som tema. Pappersmode som i allt från origamiinspiration till engångsklänningar.

Jum Nakao (2004) ”A costora do Invisível”. Bild från Jum Nakao. Foto: Sandra Bordin.

Det intryck som fastnade tydligast hos mig var modevisningsvideon med den brasilianska Jum Nakaos kollektion ”A costora do Invisível” (sewing the invisible) från 2004.  Modellerna trippade ut en efter en, vaggande i stora vita skapelser av papper. Det var helt fantastiska svullna, ömsom styva, siluetter. Speciellt effektfulla var de stora konformade kjolarna med millimeterskurna mönster som i rörelse fick benen att blinka till genom håligheterna.

I finalen började modellerna, som samlats på catwalken, plötsligt slita sina kläder till pappersslamsor. Som levande dokumentförstörare reducerade de plaggen till potpurri.

Jum Nakao (2004) ”A costora do Invisível”. Bild från Jum Nakao. Foto: Fernando Louza

I videon ser man hur publiken blir alldeles förskräckt – spärrar upp ögonen, lägger händerna som skydd för ansiktet. Innan de överrumplat brister ut i stående ovationer.

Det var chockartat att se hur snabbt siluetterna tillintetgjordes. Sedan kom frågorna som på löpande band.

Är det här en direkt metafor för modets flyktighet?

Eller kritik till massproduktion?

Den panikartade känslan av att se kollektionen förstöras påminde mig om hur tätt kopplat själva ägandet, materialismen, är till njutningen av mode. Egentligen borde min egen relation till Jum Nakaos kollektion vara oberörd av att plaggen upphör att existera, det är inte som om min upplevelse av dem blir mer riktig av att de faktiskt fysiskt finns.

Kollektionen lever vidare i bilder och YouTube-klipp, i kopior och homage, i bloggar och personliga referensarkiv – och faktiskt är det ju på det sättet mycket mode, till stor del, existerar i dag. De fysiska plaggen är – och nu pratar jag fortfarande om visningsavantgardet – ofta bara en dimension.

700 timmar tog det att tillverka kollektionen, men bara en minut att förstöra den. En minut som räckte för att fylla hela underarmarna med gåshud.

Just då, för mig, var modet performance. Jag tänker verkligen inte hålla ett tal om att mode alltid, eller ens ibland, är konst. Men jag tycker att det är fint att påminna själv om att mode också kan vara en upplevelse.

Mer:
– Jum Nakaos hemsida, blogg och flickr.
– Jum Nakaos modevisningsvideo.
– Kollektionen i bilder.

Sophie Calle, Suite vénitienne (1980) Bild: Bozar Expo

Är rätt klyschig när det kommer till höstplanering. Pratar om portvinskvällar med halsdukslängder utan slut. En mental färgskala i vinrött, skarp senap, Bauer-grönt och blyertsgrått. Detta är mitt bästa säsonsskifte utan tvekan: blir alldeles fladdrig av att tänka på hösten som ett inkarnerande av Tom’s Diner. Ungefär samtidigt som den första rasslande knivvinden sticker i hyn får jag lust att helt hängivet göra ”moodboards”. Koka ner stämningen till något handgripligt, som en sälblå ullkappa.

Det är väldigt sällan som stämningen förverkligas till fysiska saker i min garderob, men det gör inte så mycket. Det handlar ändå mest om känslan. Om att ringa in den. Och det gör inte så mycket att vissa begär återkommer varje år. Av någon anledning känns de som nyförälskelser varje gång.

Ihopknyckel. Peter Pilotto h/v 10 Bild: Marcio Madeira / FirstView.com via Style.

Flanera i städer. Fred Lebain, Tokyo. Bild: Opening Ceremony.

Gammal Missoni-tröja. Bild: Yoox.

Albertus Verhoesen, Peacocks and chickens (1882).

Färgskalan. Bild: Apartment Therapy.

Marios Schwab h/v 2010 Bild: Marcio Madeira / FirstView.com via Style.

Juliette Binoche i Kieslowskis Frihet – den blå filmen (1993). Bild: Flixster.

Träddramatik bakom Triangeln.

Buuuuurgundy. A.F. Vandervorst h/v 2010 Bild: Marcio Madeira / FirstView.com via Style.

Huvudbonad designad av Tomi Hirokono.

Margiela-cape. Bild: Browns.

Marni h/v 2010 Bild: Marcio Madeira / FirstView.com via Style.

Bild: Ulrich Löfgren

Det går inte att ha på sig eller att tvätta kläderna eftersom hela Bea Szenfelds kollektion ”Sur la plage” är gjord i papper. Kollektionen visas i filmform på en hotellfasad i Malmö under festivalen. Imorgon chattar hon här på Sydis och då kan man till exempel fråga henne hur många papercuts hon fått per plagg.

Säkert på grund av vuxenhösten som driver fram som skenande pubertet:

Mitt öga glider plötsligt ovanligt mycket under bältet.
Går på magkänslan. Eller, eh. Höftkänslan.

Tänker bara underdelar: att det är med dem en skräddad höstrevolution kommer göra mest nytta. Au revoir hudbyxor i stupvinkel och leggingslivet (mer eller mindre). Hej smarta byxor. Hjärnan i troshöjd, i välriktade pressveck och preciserad knävidd. Do you wanna come to the pants party?

Bra underliv från (vår-)kollektionerna som visades nyss under modeugen i Köpenhamn:

Vilsbøl de Arce. Modeveckans allra bästa plagg i min bok. Jag försöker tänka mig hur mönstret ser ut utbrett på ett golv och det går inte. Skärningen känns så smart att den inte går att avkoda, men samtidigt är det inte ett störigt experimenterande plagg som man inte vill ha på sig. Jag blir väldigt hoppfull av dem. Jag vill att det kommande året ska vara precis som de här shortsen. Full med nya idéer som känns fullständigt självklara när man möter resultatet.

Minimarket. Bra praktisk lösning på hur man bär genomskinliga byxor – som förövrigt känns som värdiga efterträdare till långkjolen nästa vår. Men inte med haremsavslut med ihopsnörda avslut, utan en slutfåll som ett draperi. Slaskande runt ankeln.

Minimarket. En snyggt skuren byxkjol går under kategorin av kläder som har multipla personligheter. Slät och proper vid stillastående tillstånd. Vid gång: flaxig, flygig med motorik som ett dragsspel.

Ivan Grundahl. Ännu fler gardinlängder. Plisserade!

Veronica B. Vallenes. Har inte riktigt lyckats tänka bort Vallenes plagg från den dekadenta cocktaillounge i hus med glasväggar på ett kaliforniskt berg med utsikt över dalen, som jag fick upp i huvudet när hon visade sin kollektion. Smakar nästan Grasshoppern i munnen när jag tittar på den här underdelen.

Veronica B. Vallenes. Vecken! Byxformen känns kanske inte så framtidsrepresenterande, men det behöver ju inte allting vara.

Bruuns Bazaar. Sidenbyxor är alltid en bra idé. Inte alltid. Men på sommaren. Byxerotik.

Alla bilder från Copenhagen Fashion Week.

Bild: Style Bubble.

(Man får helt enkelt tänka positivt och passa på att leta material till sin inläggsetikett ”inget dåligt väder”.)

Susanna Lau, a.k.a Style Bubble, a.k.a så välklädd att man blir tvungen att vända bort blicken ibland för att inte bli blind, hyllade tidigare i år den genomskinliga plastkappan och det är bara att nicka instämmande. Är man så fin under vill man att det ska synas genom.

På skandinaviska modeveckor finns det tidvis, eller ofta, ett minimalt, eller inget alls, glapp mellan catwalk och butik. På podiet presenteras ibland en vandrande lookbook, något förhöjd av bra styling, och jag kommer ofta på mig själv att anteckna konkreta plagg i mitt block hellre än att insupa en säsongskänsla. Vilket inte behöver vara dåligt. Skandinavien är bra på plagg.

Men om man som mig, något naivt kanske, tycker att catwalken ska vara en presentationsrektangel för nya idéer, blir ofta besviken. Jag skulle idealt se catwalken som en ram för själva kollektionen, alltså känslan och underlaget för de fysiska kläderna. En scen för mode som är tidsspecifikt, med mål att överraska, som står för nya ideal, ny estetik.

Jag vet inte om jag tycker att catwalkformatet är det bästa för att bara visa upp de olika kläderna man designat sedan sist.

Obs! Jag tycker absolut inte att alla skandinaviska designer ska börja arbeta knivkonceptuellt och på catwalken visa ”en abstrakt tolkning av barken på en björk”. Knappast. Jag tycker bara att det i vissa fall hade varit en bra idé att utforska andra presentationssätt än just in-och-ut på smal yta.

Det är som att man tycker att modevisningen är en så bra marknadsföringsstrategi i sig själv att man inte reflekterar över om den verkligen är det bästa presentationsformatet för de specifika kläderna. Tänk om man i stället faktiskt skulle ta kläderna i utgångspunkt för hur man utför uppvisar dem.

Photobooth-vinkeln.

* Rubrikcitat avsänt Antonio Tabucchi.

Efter en tid som känt som känts som en tromb, med 8 Köpenhamnbesök på 10 dagar, modevecka som inte hann sluta innan jag bytte skandinaviskt land för att vara bröllopsgäst, hittar jag mig själv i Malmö över skattepärmen med en todolist som ett smalt höghus.

Skjorta känns som den naturliga, och övertydliga, symbolen för en dag som denna. Är inte riktigt redo att bära upp businesslounge-versionen, krispig och nystruken, i stället blir det en som är härdad som om den legat i en hamsterkind.

Peter Jensen vår/sommar 2011. Bild: Copenhagen Fashion Week.

Tycker ofta att det är lite tillfredsställande kufiskt att se modeller i Peter Jensens kläder, kanske just eftersom kläderna är så anti-”modelliga”. På hans catwalk i dag var det barndomsminnen, barnkalas på 70-talet, som triggat tubsockor, träskor, korta shorts och fritidsfärger. Modellerna såg så himla lillgamla ut i sina småpojksfrisyrer. lol.

Från Danmarks Designskolas visning.

Min inre entusiast: – Åh vad fint, det ser exakt ut som gradient-verktyget i Photoshop!

Min inre drömmare:– Genomskinliga byxor borde vara vårhistoriens skönaste plagg. Som liksom silas mellan benen i varje bris.

Min inre skeptiker: – Fina byxor men den där jackan finns ju redan på H&M.

Min inre tant: – Men om en modell ser så höftig ut i byxorna, hur ser en person med basbreda höfter då ut i dem?

Waterhouse, Gather ye rosebuds (1909)

22:55 KVÄLLSSVAMMEL

Började dricka kaffe för att hålla mig vaken för att skriva text, men drack precis lite för mycket, sådär för mycket att fingrarna sprätter som loppor, åt alla andra håll än de borde. Lyssnar på chipmunkmusik och skickar gamla nostalgiska textrader till F på Facebook. En dag med mode en natt med tjattrande R&B. Det handlar om kontraster. En klyscha, som man för övrigt matas med regelbundet när man är intervjuar människor under modeveckan. Men det ligger ju sanning i påståendet, som inte går att förneka ens när orden förvandlats till standardsvar som sagts så många gånger att man glömmer vad de betyder.

Men är det något jag lärt mig genom min uppväxt, så är det betydelsen av klyschor. Jag har helt enkelt inte förstått vad de innebär innan. Vad orden betyder. Leva i nuet, hitta sig själv, lyssna på sina känslor, klä sig efter sitt humör, dricka rödvin på hösten. Urvattnade uttryck som blir så banala att man slutar lyssna. Vilken revolution det var första gången jag reflekterade över orden som mer är klyschor! Det gick upp ett ljus!