Nu har vi blivit så många experimentister att vi nästan kan spela fotboll med två fulla lag. För att presentera alla utan att behöva fylla bloggytan med detaljerade livshistorier (även om jag egentligen skulle vilja göra just det), lånade (snodde) jag ett anekdotupplägg från mångkonstnären Miranda July. I webbprojektet ”Learning to love you more” uppmanade hon människor att skicka in bilder som föreställde en för dem betydelsefull outfit utlagd på golvet. Betydelsefull, som i att det bars under ett datum när något speciellt hände. Ett bröllop, dagen när man blev nerstänkt av en buss, dagen man gjorde slut, dagen man blev ihop. Dagen man minns för att man kände sig så himla fin i sin nya kostym. Drack en jättegod kaffe. Blev gravid.

Se resultatet av Miranda Julys projekt här. Inom den närmsta tiden kommer Sista Skriket fyllas med nya bidrag skrivna av medlemmar ur experimentgruppen. Först ut är Lena. En betydelsfull dag och i förlängning en betydelsfull outfit:

Lena, Fröken Lila, 27 år, Oslo:

”Jag valde de kläderna som jag hade den dagen jag blev ihop med min pojkvän. Eller snarare, dagen därpå. Jag var nykär och åkte ifrån honom för att tillbringa helgen vid de norska fjordarna, och jag kände en sådan otrolig glädje fast jag åkte bort. Vi hade inte sovit den natten och jag missade nästan tåget till Bergen klockan halv sju på morgonen.

Klänningen hade jag köpt någon vecka tidigare hos Myrorna vid Tomtebogatan i Vasastan i Stockholm. Jag minns att jag bara hade råd till att köpa en enda klänning, och hade svårt att bestämma mig mellan denna i vit frotté och en långärmad i skottsrutigt tyg. Det var juni och varmt så jag tog den vita somriga.

Conversen är inte de samma som jag hade då för 4,5 år sedan – de var grön-rosa-vitt-randiga och de dog ett år senare. T-shirten var nästan helt ny och från h&m och måste ha varit en av de bästa t-shirt-köpen jag gjorde någonsin. Jag älskar den, även om jag inte använder den så ofta längre. T-shirten hade jag ovanpå klänningen, så att reseryggsäcken inte skulle skära så tungt i huden på axlarna. Vi gjorde samma resa tillsammans på vår 3-års dag – fast då med andra kläder.”

I dag skickade jag ut första mailet till Sydsvenskans nybakada experimentgrupp. Saknar du ett mail i din inkorg? Hör av dig!

Annikas utmaning: bära kjol eller klänning varje dag i en vecka.

Annika, som är första person som kastar sig in i ett stilexperiment, inledde sitt projekt förra veckan och är i skrivande stund i full gång. Annika valde sin utmaning själv: att inte bära byxor under en vecka. (Obs! Det är inget barnförbjudet…)

Om utmaningen:

”Det känns ju typiskt av mig att jag ska hoppa på en klädutmaning som innebär att jag inte får ha jeans på mig, när termometern visar minusgrader. Cirka tio centimeter snö ligger och balanserar på balkongräcket. Min sambo önskade mig ett ironiskt ”lycka till” med detta.”

”På grund av förkylning och att jag studerar, ofta hemifrån, så definierar jag min egen klädutmaning såhär: Jag ska de närmaste sju tillfällena/dagarna som jag tar min utanför lägenheten inte bära jeans eller andra plagg klassificerade som ”byxor”. Hemma är det alltså fritt att gå runt i mjukisbyxor. Det finns ingen risk för att jag kommer att ha jeans på mig i smyg, för jag tycker att det är väldigt obekvämt att ha på mig hemma.”

Vad motiverade projektet?

”Bakgrunden till att jag inte så ofta använder klänning eller kjol är den att jag haft ganska stora problem med kläder som klassas som feminina. Jag har helt enkelt haft problem med mitt eget femininitetsuttryck. Femininitet för mig kan kort sammanfattas som en reduktion av en människa till ett genus. Femininitet är uttrycket som tjejer bör använda sig av. Om man är feminin blir man en tjej i allra högsta grad, och blir man en tjej, om man omfamnar tjejighet så tappar man väldigt många många av de västerländska mänskliga rättigheterna. Så har jag i alla fall tänkt. Och så känns det för mig.”

”Därför har jag blivit förvånad när andra människor beskriver mig som feminin. Jag har inte tagit det som en förolämpning, men det har gjort mig förvånad. Och på grund av den förvåningen har mina känslor börjat mobiliseras om. Om jag är feminin, samtidigt som jag är den jag är, då kanske inte femininitet är något helt idiotiskt. Om man kan vara feminin samtidigt som man tar plats, pratar i grupp osv… Kanske är det inte upp till mig att helt och hållet forma hur jag uppfattas. Om någon, och det är det som hela min känsla bygger på, tycker att jag är dum för att jag är tjej, då kommer den personens uppfattning knappast bero på om jag har byxor eller kjol på mig. Och om jag inte kan påverka den andres förutfattade meningar om kvinnors duglighet som människor, då kan jag ha vadfanjagvill på mig. Typ.”

Förväntningar?

”Den här utmaningen kan alltså bli både skitjobbig och förlösande för mig. Lite som en fobiträning. Jag tycker ju att andra är fina i kjol och klänning. Jag äger några sådana plagg själv. Jag bara ser mig inte som en feminin tjej som passar i klänning eller kjol, känner mig lite som en transvestit ibland – eller reducerad till en liten tjej. Men förhoppningsvis så ser folk inte bara till ens kläder, och förhoppningsvis har de inte samma fördomar om mig som jag har om mig själv. Eller nåt.”

Barbara Kruger, ”Untitled (I shop therefore I am)” (1987). Bild via Tate Magazine. Courtesy Thomas Ammann Fine Art, Zurich.

I dag är det buy nothing day. Hur går det för er? För mig går det rätt bra. Klockan är i och för sig inte ens lunch, det borde jag kanske poängtera. Övertalade i alla fall han jag bor med att köpa diskmedel innan så att jag slapp. (Med handen på hjärtat var det dock innan jag blev påmind om vilken dag det är…)

Hur firar man då? Man kanske kan reklamera något?

Bild: Klädoteket

Eller så går man på Klädotekets stödfest på Kontrapunkt ikväll. Klädoteket är ett nytt Malmö-initiativ som inom kort kommer att erbjuda en låneservice av kläder. Kan bli spännande! Jag hoppas att jag kan återkomma med mer praktiskt info när de är igång.

Ikväll betalar man inträde med ett gammalt plagg man älskat klart. På plats kommer fem Malmö-designers vara, med nålar mellan framtänderna och famnarna fulla med plagg. För att se hur klubbkonceptet ”live-redesign” funkar, var på plats någon gång efter 22. Om man inte varit på Kontrapunkt tidigare måste man anmäla sig som medlem på hemsidan innan klockan 18 i dag. Läs mer om festen här.

Tack för fina svar på min försökskaninsefterlysning! Jag behöver dock lite fler boys! Har inte män kläder på sig? Sist jag kollade (när jag gick förbi Triangeln nyss) hade de det!

Efterlysning: någon som gillar att garderobsgrubbla.

Jag söker personer som skulle kunna tänka sig vara med i en distanspanel för stilexperiment. Mitt mål är en handfull människor som tillsammans med mig kan ta sig an olika stilrelaterade småprojekt som sedan presenteras här på bloggen.

– Jaha, men vad är ”stilrelaterade småprojekt”?
– Ibland kan det vara en aktiv handling – som att man klär sig annorlunda under en bestämd tid – men ibland kan det också vara en tankeuppgift. Att skriva ner sitt allra första konsumtionsminne. Eller att föra stildagbok under några dagar. Eller att smygfota intressanta outfits på tunnelabanan. Eller konfrontera en stilfobi.

Utforska frågor som: när är kläder bara kläder? När är kläder allt annat än bara kläder? Utgångspunkten ska vara personlig. Varför känner JAG såhär? Varför klarar jag inte av att bära spets? För att det är ”fult” eller för att det får mig att tänka på prestationsframkallande underklädesbutiker?

– Men hur? Måste jag ta ledigt från jobbet? Kommer det här bli en ångestgrej i mitt bakhuvud?
– Hur ofta du vill delta bestämmer du, kanske regelbundet eller en enda gång. Jag mailar temat och du gör tummen upp eller tummen ner om du är sugen på att göra något med det. Du ska självklart inte ta ledigt från jobbet. Det ska verkligen bara vara något som man går och suger på som en karamell. En malande tanke. Ibland kanske vi är 5 personer som gör samma experiment på olika ställen och på olika sätt. Fotodokumenterar. Särskriver. Kanske är det du som kommer med ett förslag på ett eget experiment (till exempel att bära sjuttiotalskläder en helg).

Och det behöver inte – ska inte! – vara avancerat eller akademiskt eller pompöst. Målet är snabba reflektioner, halvfärdiga tankar, någon sluddrig anekdot. En näve Photo Booth-bilder. Slutsats på haikulängd. Det får vara hur ytligt som helst.

– Måste jag vara Anna Wintour-certifierad fashionist?
– Nä. Enda kravet är att du någon gång har haft, eller ska inom en snar framtid ska, ha på dig kläder.

I somras gjorde jag mitt första aktiva stilexperiment (ja, första, om man inte räknar med livet självt då). I sju dagar klädde jag mig bara i rosa kläder – från topp till tå. Jag fick inte berätta för folk att det jag gjorde var något utöver det vanliga. Men det var det ju, för mig var det verkligen något utöver det vanliga, med rosa som min värsta fobifärg när det kommer till kläder. Min slutsats och experimentrapport var ganska lång och flummig. Jag kan väl säga att jag inte direkt har ett mindre ambivalent förhållande till färgen efter att jag tvingats konfrontera den aktivt. Men jag kan ändå högljutt rekommendera personliga stilutmaningar. Hoppas ni vill vara med!

Alltså: skulle du tycka det vara kul att, till exempel, dela med dig av ett stilminne, lista dina tre mest använda plagg, utmana en stilfobi, låna ett syskons kläder en utekväll eller klä ut dig som en historisk person? Maila mig (idaskovmand snabela gmail.com) eller kommentera här om du är intresserad.

P.s. du behöver inte ens träffa mig live! Vi kan ta all korrespondens per mail eller skype eller små gömda lappar på centralstationen. D.s.

Bild från Righteous Fashion.

I veckan har vi chans att aktivt titta närmare på två lokala modestoltheter. Modeentusiaster som faktiskt AGERAR (mer än att sucka i en blogg, note to self?). Som diskuterar, problematiserar och gör något åt. Mode.

HELA VECKAN
- ”Konsten at göra skillnad”
Malmös ekoentrepenörer till klädmärke, Righteous Fashion, har en hel utställning dedikerad sig på FORM/DESIGN CENTER.
22 oktober – 21 november FORM/DESIGN CENTER.

ONSDAG
- Fodral presenterar Provrummet nr 6: ”Hållbart mode – mode på nya villkor?”
Modesamtalsgruppen Fodral diskuterar hållbart mode. Ett ämne som knappast är diskussionsmättat, även om uttycket numera ligger vanare på våra tungor.
Ons 17 november, 17.30 – 19.30 FORM/DESIGN CENTER..

Bakom kulisserna, ”Dharma & Greg”. Bild från Fanpop.

På ämnet klädmässig reinkarnation skriver Annika:

”Jag tror att jag, när jag köper nya kläder eller klipper/färgar håret, hoppas att på något sätt pånyttfödas. Känslan håller väl i sig i tre dagar kanske, vilket tyvärr nog inte kan klassas som en komplett pånyttfödelse.
Istället kanske man bör göra som Dharma i Dharma och Greg säsong 3, en kharma rebirthday var 7e år (eftersom alla celler i kroppen efter 7 år är helt utbytta). Först måste man bekänna sina synder inför de man syndat mot, sedan blir man (förhoppningsvis) förlåten och kan släppa vad som varit.
Fast det är så mycket enklare att köpa nya kläder.”

”Som själsrenare. Som en extra hud. Som viktiga pusselbitar.”

Det är bra med fina vänner som agerar privatdetektiver och luskar fram ens till ytan själsliga (ja, det finns!) behov och tillfredsställer dem i födelsedagspresentsform. Jag har inte än slängt mitt nötta par, men nu behöver jag inte använda dem varannan dag längre. En mikroskopisk markering i strumpbyxföretagets budget, men ett stort avancemang för min basgarderob! (Tack A & F!)

Desto mer jag försöker beskriva akten av att trä på sig nya strumpbyxor som något känslomässigt, desto löjligare känner jag mig. Men någonstans tycker jag ändå att det finns stor logik i att tvinga känslor och strumpbyxor in i samma mening. Säkert har det något med min eviga ”börja om på ny kula”-inställning till mode att göra. Kan inte riktigt släppa den.

Undrar till exempel om man genom kläder eller ny frisyr försöker förkroppsliga, eller kompensera för, ett personligt behov av ”allmän förändring”,

eller

om det helt enkelt rör sig om ett exklusivt estetisk behov. Man fantiserar om nya plagg för att de är just nya plagg, inte för att man trampat sönder sina hjulspår och behöver något nytt i sitt liv.

Det kanske inte heller är samma sak att längta efter ett färskt par av sina stammisstrumpbyxor som det är att vilja radikalt överge sin hippielånga kjol för något lårkort i PVC? Är behoven ens besläktade? Basgarderobslängtan vs. stilreinkarnationen?

Det ena kanske är ett behov av något som man tror kommer göra en till en helare, renare – nyare? – människa. Det andra behovet, den estetiska u-svängen, PVC-kjolen, i stället ett kreativt trängtande efter förändring? Där det nya för stå för fantasi, nya territorium, framtiden? Svarta strumpbyxor känns ju kanske inte synonymt med just de orden…

Hur som helst hittade jag en användbar definition i Douglas Couplands ”Player One” och kanske också en förklaring till den hoppfulla känsla som uppstår när jag trär på mig ett par helt nya tights:

”Instant reincarnation
Most adults, no matter how great their life is, wish for total radical change in their lives. The urge to reincarnate while still alive is near universal”

2007

Kajsa Stina Thusberg bor i Malmö och driver märket Nyponstina. I dag betraktar hon sin garderobsrelation i backspegeln och berättar om vägen från övermatchning till second hand-träsket.

”Under min gymnasietid var jag känd som ”hon som alltid är så välmatchad” vilket helt enkelt berodde på att jag alltid var extremt välmatchad. Turkosa strumpbyxor skulle tex passas ihop med smycken och ögonskugga i samma färg. Jag var överlag väldigt piffad men på ett annorlunda sätt, jag stack nog ut ganska mycket. Kläder och ”stil” var väldigt viktigt för mig då och jag valde hellre snyggt framför bekvämt. Idag har jag en lite annorlunda syn på kläder och framför allt på konsumtion. Från att ha lagt alla pengar på kläder håller jag igen idag. Jag har mer och mer hamnat i second handträsket (som jag älskar) och köper nästan aldrig helt nya kläder. Bekvämt går ett litet steg före viljan att se bra ut men oftast går det ju att kombinera de båda.

Jag kan se tillbaka på mig själv som väldigt utseendefixerad och med en lite för stor vilja att synas. Jag beundrar samtidigt att jag orkade fixa som attan varje dag och önskar att jag kanske hade mer av det idag. Jag är fortfarande väldigt intresserad av kläder och uttryck och kombinerar numera randigt och rutigt och rosa och orange”

2007. Modevisning som projektarbete på gymnasiet.

Besök Kajsa Stinas nylanserade blogg Nyponstina.

Tänker på att det är märkligt att samma person som drar en njurdjup lättnadens suck efter att ha lämnat bort tre papperspåsar kläder till den lokala second hand-affären, nu kan sitta med med ett hjärta i defragmenteringstillstånd vid insikten att man under dagen tappat sitt halsband. Halsen uppenbart bar.

Det är kanske lättast att få bevis på materialismen känslomässiga förankring först när den överger en. De där påsarna till Myrorna eller Humana, gav mig ingenting förutom lättnad. Alla de där sakerna som en gång gått genom urvallsprocesser i butiker, som varit hyresgäster i min garderob, men som plötsligt inte – längre? – betyder något alls.

Men halsbandet. Förlusten av det – som jag använt varje vecka (och som jag inte kunnat låta bli att hänga på modeller under flertalet fotograferingar. Se: höstmode från Söndag ovan) – gick knappast mig obemärkt förbi. Resten av kvällen var jag illa till mods. Humla i bakhuvudet. Den där känslan när man måste tänka efter: ”vad var det nu för dåligt som hänt?” Och bli påmind. Citronreaktion med ögonbrynen.