Wikimedia Commons.

Räkna revorna i dina trasiga tröjor och jag ska säga dig vem du är.

Förbipasserandes blickar flög direkt till min väns håliga strumpbyxor när vi igår promenerade genom stan. Det var nog inte alla som stirrade medvetet – kanske var det bara en reflex. Men blickarna landade hur som helst på hennes ben.

Balmain vår/sommar 2010. Foto Marcio Madeira via Style.com

Även om vi ofta matas med medvetet trasiga inslag i modet – som de nyligen passerade Balmain-kollektionerna som relevant exempel – har hålen inte förlorat sin funktion som avvikelser. De kan fortfarande i en svepande blick uppfattas som ett ”fel”. Som störningsmoment i blickfånget.

Hålen – fysiskt är de ju ingenting. Ingenting, men de kan ändå vara helt drypande med mening.

Foto: Tim Schapker via Wikimedia Commons.

En spetstopp är bara hål. Ett par jeans med fönsterhål för knäna är design. Hål kan vara punk. De kan vara medvetna mönster, efterdyningarna av en malmåltid eller ett bevis på dålig kvalitet. Ett välplacerat hål kan få en revisor att se ut som en uteliggare.

Väldigt stor skillnad är det på avsiktliga och icke avsiktliga hål. Stil eller slusk. Nu tänkte jag fokusera på de senare. De ofrivilliga tygsåren.

Det är intressant hur människors förhållningssätt till den här trasigheten varierar. Vissa människor ser man aldrig i håliga kläder. Andra fortsätter bära sina trikålinnen även med cigarettbrännhålet mitt på magen. Själv kan jag gå i månader och mer eller mindre aktivt störa mig på en liten reva i en tröja innan jag lagar den. Ett knappnålshål i ett baslinne kan i mina ögon dra ner hela plaggets marknadsvärde. Men jag bär det ändå. Och väldigt ofta låter jag de där hålen bli små symboler för min egen trashighet. ”En sådant här förfall skulle Penny Martin aldrig tillåta i sin garderob…”

Malen bara: ”I was here”

Och jag: ”jag borde ringa Anticimex.”
Eller: ”Jag borde inte sitta på marken i klänningar som är tunna som fjärilsvingar.”
Och till slut: ”Det är ingen idé att köpa den där nagelvita blusen. Spiller jag inte vin på den kommer jag rispa upp den på spinkig parkbänk.”

Den där jackan som förra hösten skulle bli symbol för den nya säsongens uppstyrdhet ser såhär ett halvår senare ut som den varit i kattslagsmål. Känner mig inte särskilt uppstyrd eller entrepenörig när jag bär den.

Mest medveten om hålens laddning blir jag när jag tar på mig någonting nylagat. Plötsligt känns det nästan som jag varit hos massören och fått en knuta bortknådad ur nacken. Men katharsiskänslan sitter inte i särskilt länge. Jag sliter upp nya hål. Nya hål som jag väntar i månader med att laga. Och inser väl ändå någonstans att den här känslan av att ha plagg fulla av skavanker sitter irriterande tätt ihop med hur det känns att vara jag.

(Som bonus får ni en bild på min värsta malmassaker:

Ett litet hål i mitt hjärta.)

I Ebba Bjelkholms värld mode- och miljömedvetenhet i självklar union. Hennes blogg innehåller underkläder, kokosvatten och blå vattenhorisonter. Bland annat. God mat, snälla skor och fina bilder. När man läser finns det risk att man plötsligt får lust att förändra sitt liv. Eller åtminstone dricka en stor spirulinasmoothie.

Namn: Ebba Bjelkholm/ Ålder: 28/ Hemma: I Vasastan i Stockholm / Gör dagtid: PR-ansvarig för CNN och Turner Broadcasting Norden / Gör nattetid: Sover skönhetssömn
Blogg: http://fireworksandflowers.wordpress.com/

/ Frågeformulär:

När älskar du mode? Ofta
När gör du inte det? När det går upp för mig att priserna är angivna i dollar eller euro istället för i svenska kronor.
En morgonrutin: Jag gör en smoothie till frukost varje morgon, oftast en grön sådan med spenat och vetegräs i.
En blogg du ler när du läser: http://luxirare.com/ så imponerande.
Filmestetik som ger dig gåshud: Dario Argentos. Suspiria till exempel: musiken, den färgsprakande surrealistiska dekoren, fotot, de ljuvliga kläderna, Jessica Harper. Skräck, men mycket mer snygg än läskig.
Hur har du hållt dig varm i vinter? Jag har tyvärr frusit alldeles för mycket i en svart kappa från Michael Kors
Ett säkert kort: Diane Von Furstenberg – grym passform på allt
Har du någonsin drömt om mode? Ofta, jag blir kär i plagg och drömmer om dem i olika kombinationer tills de blir mina
Spegeln – vän eller fiende? Oftast vän. Dock inte dagar efter kalas.
Paljetter eller nitar? Nitar
Ett second hand-fynd: Gör tyvärr aldrig second hand-fynd. (Hittar däremot fina grejer i mamma och mormors garderober)
En smart modemänniska: Är extremimponerad av min favorit Stella McCartney som lyckats göra sin grej utan att kompromissa – vegetariskt och miljövänligt high fashion (*se: fig.1)
Scenario: bara klä dig i en enda modeskapares kläder från och med nu. Vems? Stella McCartneys
Smycken: less is more eller more is never enough? less is more
Någon som klär sig vackert: Sofia Coppola (*se fig. 3)
Mjukiskläder? American Apparel
Ett plagg du aldrig kommer att slänga: En blå Balenciagaklänning som jag alltid hittar olika sätt att använda. Ensam, under och över.
För att känna dig fin: Röda läppar
En modemässig ovana: Att impuls-shoppa på nätet
Något du drömmer om att äga: En microgris
Ditt mest sentimentala plagg: Ett par pumps i lack från Bally som jag ärvt från mamma. de har funnits i mitt liv forever.

/ SS11:

En låt Til the world ends – Britney Spears
En färg Klarblå
En bok Äta Djur – Jonathan Safran Foer (*se: fig.3)
En frisyr Vågigt och stökigt
Ett plagg Jeansjacka
Ett material Denim
Ett läppstift Laura Merciers Crème Lip Coulour i färgen Tangerine
En accessoar Stella McCartneys Falabella iPad-fodral

/ Bildnoter:

Bild via Black Book Mag.

Fig. 1: Ipadfodral i fuskskinn från Stella McCartney.

*

Bild via Ilvoelv.

Fig. 2: Sofia Coppola.

*

Fig. 3: Boken ”Äta djur” av Jonathan Safran Foer.

*

Kan inte låta bli att färga bloggen gul idag, så här kommer tre gånger vårens bästa och syrligaste citrontant:

Robotspets…

(foto Yannis Vlamos/GoRunway.com via Style.com)

Christopher Kane vår/sommar 2011

***

Scifibatik…

Foto Monica Feudi/GoRunway.com via Style.com

Proenza Schouler vår/sommar 2011

***

…och powerplisseringar

Foto Monica Feudi/GoRunway.com via Style.com

Miu Miu vår/sommar 2011

***

(Glad påsk!)

Bild från Mode utan midja-bloggen.

En djupdykning i 20-talets mode och kvinnoideal äger just nu rum innanför Malmö Museers väggar. ”Mode utan midjan” heter utställningen som är ett samarbete med Malmö Konstmuseum. Förutom bevarade kläder och accessoarer kommer utställningen innehålla nio uppsättningar kläder skapade av elever från Tillskärarakademin med tjugotalet i huvudet.

Mode utan midja
Slottsholmen, Malmö Museer
Öppet 12-16 under påsken.

I. En väldigt vacker person smygfotad i Berlin. Väskan! Håret! De rosa strumporna!

II. Mammas smycken efter inbrott i lägenheten. Om det hade varit i en ”Ensam hemma”-film skulle tjuven ha trampat på pärlorna och trillat baklänges ner i golvet. (Vad jag vet höll han sig på fötterna)

III. ”Om speglar inte fanns skulle jag vara vacker”
Väggklotter i stan. Melodramatik över toalettringen. Fick mig att retroaktivt vilja krama den som skrev hårt.

Tina Canerholm spinner vidare på mitt inlägg om referensramen som ett komplicerat kretskort och påpekar att det handlar om mer än stil – nämligen om jaget i förhållande till omvärlden. Hon zoomar ut mikroskopsiktet och resonerar kring människan som en produkt av miljö eller biologi. Själv sätter hon sina pengar på miljöalternativet:

”Jag tror att direkt när jag föddes utsattes jag för miljontals intryck. I början hade jag inga verktyg för att hantera dem. Det var mest färger och ljud, som inte kunde placeras i fack, eftersom jag inte hade skaffat mig sorteringsverktyg än. Jag saknade förmåga att definiera, att sätta namn på saker.

Efterhand lärde jag mig att sätta namn, samtidigt som intrycken blev fler och fler. Det var kumulativt på så sätt att ju fler verktyg jag fick för att hantera intrycken, desto fler fick jag tillgång till. Verktygen skapas på något sätt av intrycken. Genom att positivt och negativt förstärkas vid intryckens passerande växte verktygen fram. Snart nog utgör alla dessa intryck, som fortfarande störtar emot mig, en referensram.”

(Läs hela Tinas inlägg ”Referenser till mina preferenser”)

Om man håller med om att det är omvärlden som påverkar hur vi blir som människa kan man säga att våra upplevelser av världen – och alltså av modet – filtreras genom våra erfarenheter. Det vi gillar handlar alltså om vem vi ÄR och om vad vi upplevt.

Tina Canerholm kan spåra sin uppfattning av hårknutar till sin mamma, lika så doften av en viss parfym. Men oftast är det inte så enkelt. När hon försöker nysta i hur hennes fascination för randiga tröjor en gång börjat kommer hon fram till att en människa är alldeles för komplicerad för att man ska kunna följa preferenstrådarna till konkreta referenser.

Och så är det såklart. Det går inte oftast inte att leta reda på ett facit som förklarar varför man gillar illorange men inte neongrönt. Men, det är kittlande att tänka att något inom en – vare sig det är barndomsminnen eller en kollektion man aldrig kommit över eller något mycket mer abstrakt än så – påverkar hur vi tolkar och värderar de intryck vi tar in varje dag. Vare sig det rör sig om randiga tröjor och ett flyktigt sprut av en Givenchy-parfym.

Om man håller med om den här teorin borde man kunna konstatera att mode i högsta grad säger något om vem vi är. Det går kanske inte att avkoda eller förstå, men ändå något. För bakom varje plagg fanns ett personligt val och valet är på något sätt kopplat till vem vi är. Eller i alla fall till vem vi VILL vara. Vare sig det är något man är extremt medveten om eller om det är något som bara sker, reflexmässigt som ett andetag.

Foto: Hubert Blanz via ArchiCULTURE

Fyll en torr simbassäng med kläder och skor. Släpp ner en människa i taget och observera vilka plagg personen går fram och tafsar på. Vilka skor som får fingeravtryck. Inte alla kommer stanna vid samma. Inte alla kommer ge zebrakjolen en lång våt blick. Någon kommer passera sjömansblusen utan att få så mycket som ett värmeutslag.

Olika människor gillar olika saker.
Well, duh.

Frågan är (ständigt återkommande här hos mig:) hur mycket av ens preferenser som består av personlig smak och hur mycket som är yttre påverkan? Vad är ens faktiska ”grundjag” och vad är trender som sipprat in genom porerna och bosatt sig som mer eller mindre tillfälliga hyresgäster?

Egentligen är det mest intressanta, enligt mig, inte vad som är trendigt, utan hur trenderna tas emot. Vad vi tar till oss. HUR vi tar till oss.

Och VARFÖR?
En fråga som oftast inte går att svara på.

Att vi tycker om något, tycker något är fint eller sjukt fult, måste  vara beroende av någon sorts reaktion i huvudet på oss. En blick på en fiskfjällssko och direkt en vibrerande referensram och utropstecken som flaxar runt innanför hjärnbalken. Det är väl det vi kallar Smaken. Men personligen tror jag inte att vi har en ”grundsmak” som finns inlåst bakom tunga bergsväggar, helt opåverkad av tiden och trenderna.

Jag tänker mig det mer som ett kretskort. Tusen små trådar som kan kopplas hit och dit. Fast, vänta… den här metaforen håller inte känner jag. Jag verkar ha väldigt dålig koll på hur ett kretskort fungerar. Men någon form av lite mer irrationellt system med tusen små kopplingar, ett omlopp som expanderar och byggs på och ut.

Som gör att jag biter mig i tungan när jag ser en lacksko. Som gör att jag kastar mitt kontokort som ett flygplan rakt ner i pinkodsmaskinen, utan att ens tänka, det är som en kedjereaktion, något kroppsligt. En reflex.

Och jag kan inte förstå varför. Det finns ingen uppenbar förklaring att hitta. Varken i mina kulturkonsumtionsvanor eller i tiden. Det är inte en jättetrend som jag sugit upp som en svamp utan att ha märkt. (Och hallå det är vår! Vad gör jag med alla den här svarta oljeromantiken??)

Det enda jag vet är att det är så. Kanske går det över (säkert precis när jag lyckats fylla halva min garberob med svarta saker man kan spegla sig i). Men det finns ju saker som inte går över. Lovisa Burfitts berättade till exempel att hon alltid känt samma för grungiga hål och klorinblekningar. Kronisk klorinkärlek.

De där sakerna, preferenserna, som kommer åter om och om igen, som inte uppenbart verkar ha något samband med tidsandan, som kanske försvinner, men inte helt, de är nästan de allra mest intressanta. Hangups som hicka. En livslång kärlek till tyll. En leopardfas som inte har någon början eller slut.

När man inte lyckas spåra sina preferenser till något konkret – som ett barndomsminne eller en subkulturell tillhörighet eller favoritfilm – när det bara finns där. Då önskar jag att man med hjälp av en skruvmejsel kunde studera sitt inre kretskort och få en förklaring.

”Det fanns en tid när jag så gärna ville se ut som Simone de Beauvior lät”

Konstnären Marlene Dumas om att vara blond.

Tänk att man varje dag mer eller mindre omedvetet gör bedömningar om sin värld baserat på utseende. Med hjälp av de yttre attributen skapar vi bilder av vem en person är. Inte bara bilder, men också stereotyper.

Det finns nog inga helt värdeneutrala uttryck. Ett osminkat ansikte sänder ut signaler om personen precis som ett sminkat. Det finns inte ett universellt sätt att läsa av en Kånken-väska, men läser av den gör vi. Och glasögonen, läppstiftsfärgen, de praktiska skorna, silikonbrösten, logotyperna, hattarna, de bara benen, materialen och örhängena.

Spännande är när vi blir påminda om glappet mellan ytan och innehåll. Jag satt mittemot en man i kostym på tåget för några veckor sedan. Hans accessoar var en påse ölstinkande pantburkar som han placerade mitt i gången. Hans kroppsspråk var yvigt. Han pratade lite för sig själv. De där gesterna störde min förutfattade mening om honom, som jag på ett ögonblick baserat på hans klädsel. Jag fick inte ihop bilden. Han såg ut att vara någon som var på väg till sitt kontorsjobb men rörde sig som någon som inte hade något jobb. Blev för en gångs skull tydligt konfronterad med att den bild jag skapar med hjälp av utseendet faktiskt inte är tillförlitlig.

Det är faktiskt så att den ALDRIG stämmer. Att någon har på sig en volangklänning avslöjar egentligen inte mer om personen än att hon eller han valt den som outfit imorse.

Intressanta åsikter i kommentarerna efter sparkdräktsinlägget. Det är inte alla som håller med om att overallen tillhör ett gatumode.

Vanja kommenterade och protesterade mot min metafor om overallen som ett piller man tog i stället för att äta. Hon beskriver plagget som ”den flottiga hamburgaren du stoppar i dig när du har inte orkar bry dig om figuren, vilket är exakt det de påstår sig vara.”

En mening som förklarar plagget bra för en oinvigd som mig själv. Men jag måste också påpeka att ett företags formulering och mål inte behöver vara synonym med verkligheten. Att företaget skriver att plagget är tänkt att användas ISTÄLLET för mode betyder inte att plagget inte kan VARA mode.

Jag har personligen också svårt att se bekvämligheten som enda orsak till trenden, jag tror att den laddats med någon form av ytterligare attraktionskraft.  Jag tror absolut den här känslan av att vara ”antimode” kan spela in – att det här presenteras som en dräkt som man kan bära när man bara vill ”vara”. Det ironiska är när en sådan trend blir ett gatumode. När något som anspelar på att vara ett ickeuttryck i allra högsta grad blir ett uttryck.

Var tycker ni att man ska placera in vuxensparkdräkten? Som ett bekvämlighetsmode som tagit sig in i vardagsmodet, ala Juicy Couture, eller som en mjukismundering, som Snuggien, för hemmet och bakfyllan?

Såg att OnePiece öppnat i Malmö och höjde försiktigt på ögonbrynen. Nej, skoja bara, jag höll på att spruta kaffe genom näsan.

OnePiece är ett norskt företag som gör sparkdräkter för vuxna. Ja, eller vuxna och vuxna, ickebebisar åtminstone. I olika färger. Med en lång dragkejda från skrevet och upp. När jag för första gången hörde om fenomenet reagerade jag med ett hjärtligt skratt dock med en liten botten av förskräckelse.

Det var en ganska naturlig reaktion tror jag. Det här är ett mode som nästan är för lätt att hata. Det är ingen utmaning. Jag tror få kommer kunna förhålla sig helt neutralt till det här mjukisinfernot.

Själv brukar jag nästan vara mer allergisk för hatet mot sådana här trender än jag brukar vara för kläderna i sig (läs: foppatofflan till exempel), men jag måste nog göra mig beredd för ett undantag med de här dräkterna.

De är helt enkelt ganska provocerande i sin uppenbarelse.

Bild: The OnePiece Blog

Det är intressant att se hur plagg och accessoarer som håller komfort i första rummet – såsom foppatofflorna, Juicy Couture-dräkterna – slår igenom som estetiskt mode. Via ett starkt varumärke och regnbågens alla färger. Men till skillnad från plastskorna som numera vandrar över sjukhusgolv worldwide, verkar OnePiece satsa på att nå unga trenkänsliga. Deras annonskampanjer påminner om American Apparels och i bloggen publiceras eventbilder med Laguna Beach-stjärnor poserande i plagget.

Rent funktionsmässigt skulle jag vilja jämföra den här jumpsuiten med att i stället för att äta mat ta ett piller. Istället för att plocka ihop byxor, en matchande blus och en kofta trär man på sig en jumpsuit som täcker från tå till topp. OnePiecen är pillret man tar istället för en hel outfit.

Att välja ett plagg av rena komfortskäl känns egentligen motstridigt mode som fenomen, men jag skulle verkligen inte säga att de här overallerna som något som står utanför modet. Det här är i allra högsta grad mode. Det är ett väldigt tydligt exempel på modets makt. Det här är ett plagg som i sig själv enligt många människors referensramar säkert förknippas med bebisar. Men med hjälp av en modekodning kan människor börja läsa in något annat i dräkterna. Jag tror väldigt få människor skulle klä sig i en overall bara för att den är skön – med undantag för till exempel arbetskläder – det behövs något mer. En ”modeladdning”.

Det här är även ett exempel på vad det betyder att en grupp människor anammar någonting. Individen stöttas av ett kollektiv för att sticka ut.

Det ska bli spännande att se om Malmös skyline inom en snar framtid fylls av vaggande teletubbies eller om det helt enkelt var en högst lokal norsk (och Beverly Hillsk?) trend. Jag menar, här har vi inte ens något afterski-mys som alibi.