Smaken är som… kretskortet
Foto: Hubert Blanz via ArchiCULTURE
Fyll en torr simbassäng med kläder och skor. Släpp ner en människa i taget och observera vilka plagg personen går fram och tafsar på. Vilka skor som får fingeravtryck. Inte alla kommer stanna vid samma. Inte alla kommer ge zebrakjolen en lång våt blick. Någon kommer passera sjömansblusen utan att få så mycket som ett värmeutslag.
Olika människor gillar olika saker.
Well, duh.
Frågan är (ständigt återkommande här hos mig:) hur mycket av ens preferenser som består av personlig smak och hur mycket som är yttre påverkan? Vad är ens faktiska ”grundjag” och vad är trender som sipprat in genom porerna och bosatt sig som mer eller mindre tillfälliga hyresgäster?
Egentligen är det mest intressanta, enligt mig, inte vad som är trendigt, utan hur trenderna tas emot. Vad vi tar till oss. HUR vi tar till oss.
Och VARFÖR?
En fråga som oftast inte går att svara på.
Att vi tycker om något, tycker något är fint eller sjukt fult, måste vara beroende av någon sorts reaktion i huvudet på oss. En blick på en fiskfjällssko och direkt en vibrerande referensram och utropstecken som flaxar runt innanför hjärnbalken. Det är väl det vi kallar Smaken. Men personligen tror jag inte att vi har en ”grundsmak” som finns inlåst bakom tunga bergsväggar, helt opåverkad av tiden och trenderna.
Jag tänker mig det mer som ett kretskort. Tusen små trådar som kan kopplas hit och dit. Fast, vänta… den här metaforen håller inte känner jag. Jag verkar ha väldigt dålig koll på hur ett kretskort fungerar. Men någon form av lite mer irrationellt system med tusen små kopplingar, ett omlopp som expanderar och byggs på och ut.
Som gör att jag biter mig i tungan när jag ser en lacksko. Som gör att jag kastar mitt kontokort som ett flygplan rakt ner i pinkodsmaskinen, utan att ens tänka, det är som en kedjereaktion, något kroppsligt. En reflex.
Och jag kan inte förstå varför. Det finns ingen uppenbar förklaring att hitta. Varken i mina kulturkonsumtionsvanor eller i tiden. Det är inte en jättetrend som jag sugit upp som en svamp utan att ha märkt. (Och hallå det är vår! Vad gör jag med alla den här svarta oljeromantiken??)
Det enda jag vet är att det är så. Kanske går det över (säkert precis när jag lyckats fylla halva min garberob med svarta saker man kan spegla sig i). Men det finns ju saker som inte går över. Lovisa Burfitts berättade till exempel att hon alltid känt samma för grungiga hål och klorinblekningar. Kronisk klorinkärlek.
De där sakerna, preferenserna, som kommer åter om och om igen, som inte uppenbart verkar ha något samband med tidsandan, som kanske försvinner, men inte helt, de är nästan de allra mest intressanta. Hangups som hicka. En livslång kärlek till tyll. En leopardfas som inte har någon början eller slut.
När man inte lyckas spåra sina preferenser till något konkret – som ett barndomsminne eller en subkulturell tillhörighet eller favoritfilm – när det bara finns där. Då önskar jag att man med hjälp av en skruvmejsel kunde studera sitt inre kretskort och få en förklaring.
Pingback: Resa genom referensramen | Del II – Ida Skovmand