Att plötsligt efter års jeansvägran återträda i stuprörens strypgrepp och göra det det med nöje.

Sist jag bar de här denimbenen lovade jag mig själv att aldrig göra det igen. Hur kan det vara värt att ha på sig jeans överhuvudtaget? väste jag för mig själv och åt de röda perforeringarna som lämnats på min mage av den hårda linningen. Man måste väl kunna andas i sina kläder? flämtade jag när jag stretat av mig dem och krupit tillbaka in i mjuka byxors omhändertagande bomull.

Och nu är allt sånt glömt. Jag knäpper varje knapp metodiskt och faktiskt trivs i det där jag då upplevde som tvångströjekänsla.

Bekvämlighet. Kanske är det något av det mest svårdefinierade. Vad menar man när man säger det? Bekvämt som ligger mjukt mot höftbenen? Bekvämt för att man passar klädmässigt in i ett sammanhang? Bekvämt för att man känner sig – fin?

Jag tänker ofta: hur mycket står man ut? Man klarar en dag med ett BH-band som rymmer ner för axeln. Kanske. Man klarar ett par höga klackar, eventuellt med lite hjälp av ett konstant flöde vodkalime som partner på klubbgolvet. Halsband som rivs? En skavande tyglapp? En gång i tiden klarade man korsetter. Och jag återkommer till korsetterna när jag tänker på mina strypjeans idag. För nu definierar jag det som bekvämt att känna mig stabil, plagget blir en rustning, en gördel, en körmedlem som sjunger stämmor i bakgrunden. Det är inget osynligt plagg som bara finns där, plagget tvingar mig till att vara medveten om att jag har det på mig. Och, helt plötsligt, av någon anledning, upplever jag det inte längre som något negativt.

Foto: Jacques-Henri Lartigue via Donation Jacques-Henri Lartigue

När andra bar stela stela klänningar dök Suzanne Lenglen upp på tennisrektangeln i tunna, flygiga kjolar. Mellan sina set tog hon klunkar brandy och vann match efter match. Tänk att få se henne i aktion!  Tänk att få se den där kjolen sväva som fabriksrök runt henne. Det borde till och med kunna få den icke sportintresserade tenniskonverterad.

Bild via Au Feminine

Bild via LIFE

Bild via Tennis Forum

En formulering i Elin Unnes fina intervju med Ann-Sofie Back i senaste numret av Bon gjorde mig glad (och avundsjuk):

”att ljuga med kläder”.

Att använda kläder, inte som en spegel av ens ”riktiga jag”, men som ett försök skapa en bild av ett önskat jag.

Men jag skulle inte vilja säga att det behöver innebära att vi alla går runt som bedragare. För vem säger att det ens går att översätta en själ till konkreta kläder? Att det finns plagg som motsvarar ens inre sanning. Kanske är alla ens försök att skapa sin estetiska identitet en form av omedveten lögn. Jag tänker på mig själv, när jag borstar ut mitt hår så att det blir långt och rakt. Det är snarare en medveten, men stundtals befriande, lögn. Det här är inte jag, egentligen, men en bild av hur jag kunde vara. Och kanske är ens shopping, ens påklädningsprocesser, ens garderobsrokader små steg på vägen att försöka komma så nära en klädmässig översättning av den man egentligen är.

De här ringarna fick jag av min fina vän när hennes ägodelar inför flytten till Libanon plötsligt förvandlats till övervikt enligt ett flygbolag.

Det fanns dock ett problem: jag är ovan armbandsbärare på grund av känslan att de när som helst ska störta av handlederna och i marken. Kanske handlar det om träning: att lära sig vara bekväm med metallringarnas svävande kring handleden. Men träning går inte alltid helt smidigt ihop med lathet. Enter: nödlösningen.

Känner mig alltid som MacGyver när jag löser vardagsproblem:

Jag opererade in dem i tröjärmen. Det finns helt enkelt ingen tygkirurgi man inte kan utföra med hjälp av en säkerhetsnål.

Förebilden.

UPPDRAGET: Jämför ”tillfixningsprocessen” en vanlig vardag med en uppklädd dag. (Typ: en dag på jobbet/i skolan och en kväll på klubben/fest.)
Välj ut dagen i förväg, men planera den inte utifrån experimentet. Försök vara så ärlig som möjligt med dina rutiner.
Anteckna de processer du gör för att känna dig fin.

STILDELTAGARE: Sara L (scrolla ner för mer info!).

RAPPORT

Vardag: Tid 07.30
”Fixar mig mer för att jag måste än för att jag vill. Trött.
Duschat dagen innan, sovit med hår i knut, släpper ut och behåller håret lockigt. Tvättar av mig med ansiktsvatten, deodorant, ansiktskräm, låter sjunka in i huden medan jag äter frukost, gröt. Tar på mig jeans, linne, kofta, örhängen, i med linserna, lägger foundation, rouge, mascara, lätt svart kajal, lite parfym. Knyter på mig mina Converse och lunkar till bussen. Under dagen kollar jag mig i butikens spegel 2-5 gånger, ligger håret rätt? Inte så viktigt.”

Festdag: Tid 09.00
”Fixar mig inför jobb och planerar inför kvällens förfest med utgång direkt därefter. Funderar redan kvällen innan på en outfit som snabbt kan gå från representabelt butiksbiträde till party-goer på kortast möjliga tid. Duschar och fönar håret, Spänd förväntan. Plattar håret, sprayar mycket. Tvättar av ansiktet med ansiktsvatten, deodorant, ansiktskräm, frukost, flingor med mjölk. Stänger dörren till rummet i kollektivet, spelar några gamla punklåtar. Tar på mig jeansleggings, linne, transparent skjorta. Ner i väskan åker nylonstrumpor och pappas gamla avklippta jeans-shorts. I med linserna. Lägger foundation, lätt solpuder, rouge, mascara, kajal, mörk ögonskugga. I väskan åker Mascara,
rött läppstift, hårvax, kajal och ögonskugga. Parfymdusch. Kan inte välja smycken, ett urval åker även det i väskan. Iväg till bussen.”
Tid 13.30:
”Lunchpaus, vinmonopolet, en flaska till kvällen. Börjar känna peppen stiga, snart, snart, snart!”

Tid 18.00:
”Stänger butiken, släcker, låser, hoppar på tåget. Ipoden på Alternativ-listan. Lawrence Arms, NOFX, The Clash, framme! Hälsar, stänger in mig på toan. På med shortsen, mascara, kajal, ögonskugga, läppstift, rufsar till håret med vax. Halsband, ring på fingret. Ready to rumble! Tapas, vin, vänner, fest, musik, sköldpaddor, drinkar och ut i natten!”

EFTERSNACK

Kan du definiera någon grundläggande skillnad på hur du a) såg ut och b) kände dig under vardagsdagen respektive festkvällen?

– A) Hur jag såg ut de olika dagarna var kanske inte som natt och dag, men när du anstränger dig lite extra blir resultatet absolut bättre när det väl är dags för en utekväll. Bara att lägga mer än dubbelt så lång tid framför spegeln, lägga alla detaljer extra noga, gjorde att jag helt enkelt såg ”fest” ut! Inför en festkväll tänker jag mycket mer på vilken outfit jag ska ha på mig, tänkte på att vara sådär svenskt lagom snygg för dansgolvet, medan jag inför en dag på jobb bara tar det som ligger bra till hands i garderoben, har några färdiga kombinationer som jag i princip bara roterar på. Detta gör att utgångs-outfits tenderar att bli lite mer experimentella och spegla mig som person mycket mer. En arbetsoutfit är i regel mig, men en mycket nedtonad mig.

– B) På vardagar försöker jag mest smälta in, jag känner att jag, som jobbar med service, mest ska hålla mig i bakgrunden och vara lagom, inte för mycket, men inte heller för lite. Det gör att jag känner mig lite förlamad ibland, i den stil som kommer på köpet, där jag utrycker mig själv, men inte tillräckligt. Detta gör att när det väl blir fest, känner jag en frihet och en spänning, jag får ta på mig det jag vill, behöver inte tänka på att någon kan bli stött eller tycka att jag tar för stor plats, för det är det utekvällarna är till för. Alla vill ta plats, eller?

Vilka görafinrutiner är viktigast för dig i vardagen (alltså utöver grundläggande som att
duscha, borsta tänderna och använda deo)?

– Att få sminket på plats? Problemet för mig i vardagliga görafinrutiner är att de är just rutiner. Jag kör samma varv med foudationsvampen, lägger rouge på samma sätt, mascara och kajal efter det. Möjligen skulle det vara de utvalda dagar, då jag bestämmer mig för att lägga lite ögonskugga!

Vilken är den viktigaste görafindetaljen för dig när du vill vara extra snygg, typ inför en
fest?

– För mig är det absolut att jag lägger tid på mitt hår! En vardag sover jag med det i knut, släpper ut det, sprejar och går hemifrån. På en festkväll fixar jag, lägger ofta i massa produkter, drar fram både fön och plattång och börjar skapa något annat än det vardagliga, permanentade ruffset! Och, inte att förglömma, det röda läppstiftet kommer också bara fram vid riktigt festliga tillfällen!

Varför känns det viktigt att göra sig fin inför en fest? Det här kanske låter som en dum fråga, men försök fundera lite på den. Finns det något förutom att vara fin inför andra som motiverar?

– För mig är det viktigt att fixa till sig innan man går ut, eftersom jag, av någon anledning, inte vill gå ut eller gå på fest och se ut som om jag ska på jobbet… Det handlar, för min del, om att göra ett intryck, att visa mig från min bästa sida. Jag vill utstråla självförtroende och visa att jag är den jag är, vilket du på en fest lättast gör genom hur du ser ut och vad du har på dig. Du kommunicerar genom det du har på dig, precis som alltid, men mer extremt, då du kommer i en större och kanske helt ny grupp av människor. Du vet att de kommer titta på dig, kanske hälsa på dig och sedan har de en grundläggande uppfattning om hur du är. Så, utöver att du vill vara fin inför andra tror jag att det, i alla fall för mig, handlar om att ge just det där första intrycket som du kan stå för!

Känner du några fysiska skillnader när du gjort dig extra fin? Hållning, min, motorik?

– Visst blir det lite skillnad på hela utstrålningen egentligen, jag vet om att jag ser lite bättre ut än vanligt och beter mig också därefter, rakare i ryggen, ett litet undermedvetet leende på läpparna som annars inte finns där. Visst, detta kan förekomma på vardagar också, men på festdagar blir det mer en effekt av hur jag känner mig, hur jag ser ut och vad jag vet att jag utstrålar.

Märker du någon skillnad i bemötande från andra?

– Nu har jag sådan tur att jag umgås med en rad helt fantastiska och otroligt generösa vänner, att till och med när jag kommer hem från en dag på jobbet så säger de: Vad du ser fräsch ut! Därför är skillnaden inte så stor från ena dagen till den andra. Visst, väl ute får du ju mer uppmärksamhet, men det beror nog mer på naturen…

Vad är värst – att vara för stajlad en vardag eller för nerklädd en festkväll?

– Nu har det slumpat sig så att jag nästan fått gjort ett litet experiment inne i experimentet, eftersom jag har lyckats med bedriften att dels vara för uppklädd en vardag (se stilfobiutmaningen) samt att även lyckas vara otroligt nerklädd en utekväll! I tron om att det skulle bli filmkväll hos några vänner åkte jag hemifrån i ”gubbkofta” och joggingbyxor, men halvägs framme ändrades planerna och vi hamnade på en bar. I utgångspunkt från detta skulle jag säga att det var absolut värst att vara nerklädd en festkväll. Någonstans tycker jag om att känna mig fin även en vanlig vardag, lite utöver det vanliga, men jag kommer nog aldrig gå utanför huset i joggingbyxor igen utan att verkligen vara helt hundra på vad som ska ske!

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Sara L. 20 år. Jobbar som cafébiträde i Stavanger, Norge. Intresserar sig för böcker, TV-serier, skrivande, skor, öl med vänner och internationell politik. Har en blogg.

”Mode är intressant för att det både kan framhäva eller dölja, skapa kontraster. Kläderna kan bli både skölden och svärdet, ett skydd och ett statement, alltid föränderligt och förunderligt! Det går inte att värja sig, så då ha jag valt att hänge mig!”

Se alla Saras stilexperiment.

Gårdagens outfit: mycket smink, kilklackar, kort sidenklänning i epileptisk färgskala + utsläppt hår.

En man stoppade mig utanför Triangeln-kyrkan och meddelade att om jag var på väg till bröllopet hade jag kommit två timmar för sent.

Han var smått alkoholiserad, men hade en poäng. Jag var kanske lite för uppklädd för min aktivitet (svettig konsert på Lille Vega). På tåget adderade jag ändå persimonfärgat läppstift och speglade mig i fönsterrutan när tåget åkte ner i tunneln. Det där med passande klädsel kan man ju diskutera. Jag skulle fira att jag för första gången skulle se min stora tonårsidol live (sist Tricky var i regionen hade jag en bokad Greklandsresa och satt med mamma i parken och skrapade trisslotter för att få ihop till ombokningsavgiften… och misslyckades). Ett sådant tillfälle, ödesmättat nostalgiklimax, kräver sin klänning.

Jag var uppenbart ”felklädd” bland alla t-shirts och jeans och ryggar dreads i konsertlokalen. Men det var en tillräckligt glad dag för att inte drunkna i den där känslan som uppstår när man är för uppklädd – eller nerklädd – för det specifika sammanhanget.

I min idealvärld är det precis så. Man klär man sig efter sin minutiösa instinkt och låter sig inte likt en kopparyta påverkas av omgivningen.

Återkommer ofta till hur ens självuppfattning och självförtroende påverkas av det som händer någonstans mellan att man står och gör i ordning sig hemma och att man möter omvärlden. Hur en koncentrerad sminkprocess ena kvällen kan få en att räta på ryggen och bara droppa Colgateleenden runt sig, men att en annan dag få en att känna sig som en väldigt ledsen clown. Och det är ofta svårt att förutspå. Att känna sig fin är ett väldigt diffust tillstånd. Ibland är man som finast i samma kläder man redan haft på sig hela dagen och ibland krävs det en koncentrerad puderseans framför närmsta badrumsspegel för att få en att känna sig bekväm. Och fin. Enligt mig hänger de där två känslotillstånden ihop som siamesiska tvillingar.

Det här med att göra sig extra fin har Sara tittat närmare på. Rapporten om hur det gick kommer senare i veckan.

London, du ger mig inte bara blåsor på trampdynorna och svart snor i näsan, men också väldigt många versioner av varje trendigt plagg.

I veckan gjorde jag ett hardcore studiebesök i konsumtionssamhällets smetigaste kärna. Det vill säga zickzack genom Londons high street-kedjor. Efter ett tag börjar sortimenten framstå som tygmässiga déjà vun. När jag vant blicken ploppar vissa plagg upp som gömda figurer ur en 3d-bild. Samma bruna brogues går att hitta i 10 olika versioner, med femtio meters mellanrum, med små förändringar anpassade efter prisklass.

Via Topshop.

Via New Look.

Via Dorothy Perkins.

Via River Island.

Aldrig blir tiden så tydlig som när man får de där plaggen och accessoarerna duplicerade framför ögonen på en. Den virkade västen, de mönstrade byxorna, den plisserade långkjolen, lackväskan i aprikos, pastellshortsen, chocktopparna. Det här är verkligen tiden tolkad och nerkokad till trikå.

Och efter ett tag, efter några butiker, är det som om blicken direkt söker sig till plaggen och för ett ögonblick kanske man blandar ihop radarreaktionen med något annat. Kopplar ihop det till något man redan sett, kanske glömmer man om man gillar det eller inte. Kanske resulterar upprepningen till att man suger upp trenden som en svamp, omedvetet. Plötsligt gillar man virkade liv. Man matas med nyckelpjäserna som om de vore reklamaffischer i tunnelbanan. Det är öga mot öga-mötet med trenden.

Men när man medvetet konfronteras med trenden – och verklighetens massproduktion – förlorar plagget i värde då? När man liksom verkligen kan se att det inte är en unik fågel, utan snarare är en del av ett säsongsfacit. Vad händer med ens bild av plagget då? Skakar man av sig? Hypnotiseras till att ändå zombiepromenera till kassan med kontokortet sträckt framför sig? Eller kanske man får överdosreaktionen, känner sig smutsig och vänder på bastsulorna och skyndar iväg, eventuellt för att fosterställningsduscha kallt?

Saker man gillar. Som man gillat länge eller som man bara hakat upp sig på just nu. Nedan delar stilpaneldeltagaren Holly Astera med sig av preferenser från idag och från igår. Och en som hon haft länge.

1. Något du gillar JUST NU.
”Mina nygamla A-pants! Hemklickade från Tradera i en storlek lite för stor (men inget som en instoppad tröja eller höga klackar kan fixa!). Förr hatade jag jeans överhuvudtaget faktiskt. Speciellt vida jeans. Men suget började gro – jo, jag erkänner att detta sug kan ha något med 70-talstrenden att göra. Först stuprörsjeans och nu på senare tider lite vidare former. Och jag känner mig riktigt snygg i dem! Vavavoom-snygg! Dessa är i manchester och jättemjuka. Nu är jag på jakt efter ett par klarblåa.”

2. Något du HAR gillat.
”Kilklackar. Älskade dem när jag gick på gymnasiet, när jag läste konstvetenskap och som nyinflyttad i Stockholm. Idag? Not so much. Så trött på dem. Olyckligtvis har en del varit svinigt dyra. Men aja, vi hade kul så länge det varade! Puss.”

3. Något du ALLTID gillat.
”Har alltid älskat tygpåsar! I högstadiet bad jag tillochmed farmor att sy en alldeles egen svart tygpåse med mitt namn på. Som jag älskade den. Sen dess har det blivit tygpåsar med främst bandtryck. Ett tag funderade jag på att köpa en ny tygpåse efter varje konsert jag hade varit på. Senare kom jag på att det skulle bli jobbigt dyrt och trångt i garderoben. Den här köpte jag i Amsterdam efter en svettig konsert med favoritbandet Foals.”

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Holly Astera. Jobbar som researcher, pluggar kulturjournalistik.
Fyller 22 i augusti. Bor i Solna i Stockholm.
Twittrar på @hollyastera. Bloggar på Astera’s Scrapbook.