Foto: Al Fenn (1949) via LIFE.

Ett experiment jag har lust, men inte ekonomiska förutsättningar, att genomföra just nu är att från en dag till en annan byta ut alla skönhetsprodukter mot dyrare varianter. Chockuppgradera. Som om man blivit plötsligt nyrik eller bara plötsligt grundlurad i Kastrups Tax Free-shop.

200-kronorsschampo, fuktkräm med guld eller saffran i, ett hårspray som inte kommer från Netto, nagellack som kostar som en tur/retur till Köpenhamn. Byta allt. Höja ribban för vad som som har tillstånd att posera i badrumsskåpet.

Och sen vänta en månad. Peela, smörja, skrubba. Löddra, skölj, upprepa. Varje morgon framför spegeln puta med läpparna och känna efter. Räkna porer.

Hur länge håller den lyxkänslan post boutiquetransaktion i sig? Den första veckan: är det som att vara en annan person? Går det att identifiera några tydliga, fysiska och objektiva förändringar? Känner man sig helt enkelt lyxigare, mer la-di-da?

Foto: Gjon Mili via LIFE.

Nu är jag egentligen inte på Sverker-uppdrag: ute efter att avslöja att vi lägger för mycket pengar på små hudkrämsburkar. Nej, det är jag ganska ointresserad av att göra. Min agenda rör istället om hur våra personlig illusioner skulle påverkas. Om man nu är en sådan person som ibland köper ett dyrare schampo för att kunna löddra in lyx i hårbottnen. Om man gör det ibland och tycker om att lura sig själv lite. Om man är en sådan person – som gärna, åtminstone ibland, går med på illusionen om att desto fler guldtior desto mer volym – plötsligt uppgraderar sig permanent. Vad händer med lyxkänslan? Förvandlas den istället till ett lägsta krav? Eller går man runt och ständigt känner sig som Charlotte York?

Jag tror att konsumtionsvanor på ett sätt kan vara människans värsta fiende. Det kan vara komplicerat att Euroshoppa om man har lagt till sig Renée Voltaire-vanor. En höjd ribba är tung att tvinga ner.

Det svåraste är nog att mäta rimlighet. Är det rimligt att en primer hamnar på ens personliga Maslows-trappa? Är det rimligt att man suckar fattigmanssuckar men precis köpt en ny olja till håret? Det kanske är det – jag säger i alla fall inte att det är orimligt – men, ibland önskar jag att man kunde få börja om från noll när parmesan fortfarande var en bonus och man kunde skriva schampo på sin ICA-inköpslista bredvid tomater. När gränsen mellan lyx och förbrukningsvara var skarpare.

Min egen ekonomiska fiende är i alla fall inte höjda hyror. Fienden är min mot himlen höjda ribba när det kommer till vardagskonsumtion.

Min hypotes för skönhetsproduktsexperimentet är att jag nog – åtminstone under den första tiden – skulle känna mig lite lyxigare, saffransskrimrande, volymig. Men att det vid månadens eller produkternas slut, skulle vara plågsamt svårt att återgå till det normala. För att det normala är ett föränderligt tillstånd som lika gärna kan domineras av Åhlens egna såsom YSL – ibland oberoende av rådande inkomst.

Klämman som syns på nedersta bildenär för övrigt min bästa pryl. Det skulle nog vara min personliga sak om jag skulle vara med i dokusåpa. Den kan nämligen användas till nästan allt. För att hålla ihop nylimmade skosulor. Den kan agera hårklämma, gardinihophållare, vykortsställ och  handdukshängare. Och jag tänker som herrmodet: funktion är fashion och bär därför klämman som dyraste vitguldet runt min hals. Tänk att få skaka hand med den som uppfann den.

Och, när jag ändå är igång och disskerar veckans outfits, knuten i det vita linnet är den bästa nödlösningen om man till exempel fått ta över ett lite för stort linne av sin mamma. Såhär gör man: tar tag i tyget på två ställen på insidan och knyter en enkelknut. Ändarna fäster man sedan med en säkerhetsnål. På insidan alltså. Obs, varning, mayday, det kan uppstå små hål i tyget. Knuttricket rekommenderas alltså ej för sköraste favvolinnet.

Sjalen på bild fyra är köpt på en marknad i Madrid. Ni vet det där ögonblicket? När man väntat ett helt liv på att man ska kunna ta till sig batiken och det plötsligt händer? Man stannar upp och tittar fram på tyget som plötsligt badar i en välriktad stråle sol. ”Batik! Det måste jag ha!” säger man då som i trans. Vaddå? Ni är inte bekanta med den känslan? Jag trodde batikfasen var något alla var tvungna att gå genom. Och nu är det, tydligen, min tur. Jag blev så uppspelt att jag glömde att pruta.

Shoppingsymptom, juni.

Jag trodde att jag hade skissat en ganska hållbar, och kritisk, teori om shopping. Om att man inte behövde den för att kunna uppleva mode. Ett par pinkodsvalser senare insåg jag att det nog inte var så enkelt i alla fall.

Jag tänkte såhär: shoppingen är ett sätt att fysiskt utöva sitt modeintresse. Som konstintresserad strövar man runt på gallerikvadratmeter, men när det gäller mode är golven ofta butikers. Shoppingen gör att man kan översätta de bilder man fått i huvudet, via världen, via Vogue, till fysiska plagg på sin kropp.

Jag tänkte att om shoppingen bara är ett uttryckssätt borde man kunna hitta ett annat att ersätta det med. Ett tag tänkte jag mycket på hur ens modeintresse borde kunna vara något annat än själviskt. Att man skulle kunna konsumera mode på andra sätt än genom att shoppa det. Bry sig om mode utan att försöka applicera det på sig själv, sin verklighet eller sin kropp. Det tror jag fortfarande, men det finns ett men som jag kommer till strax.

Jag tror att det här tankesättet har varit viktigt för mig: för att jag ska kunna arbeta med mode utan att hela tiden hålla upp en fickspegel för att betrakta mig själv. Jag har aldrig behövt tänka, ”fin kjol, men inte till mina ridbyxlår”. Modet har fått vara teoretiskt. Existera på andra plan än gungande från mina axlar. Jag som fysisk person (med lår, axlar, hud) är inte särskilt intressant när jag skriver en artikel om äggformade kappor.

Jag har också känt mig rätt stolt över att jag varit ”dålig” på att shoppa, att jag shoppat rätt lite (med undantag för väldigt regelbundna second hand-butikskramper).

Någonstans håller jag fast vid tanken på shopping som endast ett av flera – och inte ett obligatoriskt – sätt att ”utöva” mode. Det är ett enkelt sätt att materialisera ett intresse eller tillstånd.

Men.

Det finns ett men. Efter den senaste tiden – som jag spenderat bland annat på resande fot med många AC-pauser i butikslokaler – tycker jag inte att det är lika enkelt att vara iskallt kritisk till konsumtionens roll i modet. Inte när man, jag, samtidigt bryr sig väldigt mycket om människans relation till modet. Om hur mode KÄNNS.

Med hjälp av några breda skyltfönstertäta gator i storstäder, hittade jag plötsligt tillbaka till shoppingen. Jag påmindes om shoppingens fina sidor. De som finns! Men som jag glömt. I butiksbelysning där jag innan stått och velat, irriterats och till slut lämnat tomhänt alldeles matt av beslutsångest och ekonomiexem, kunde jag plötsligt penetrera mitt kontokort hur lätt som helst. Och gå hem med vaggande påse och sedan verkligen uppskatta känslan av att kunna ta på mig något nytt, som representerade en ny tid, som satt på min kropp på ett speciellt sätt.

Jag har Freud på snabbuppringning och kan ganska lätt tolka det här som ett resultat av en bra och glad period i mitt liv. Våren hände, något hände. Plötsligt kunde jag igen uppskatta modet som något ytterst personligt och relaterat till min egen kropp. Och där växte shoppingen ut som en svans. Och visst, man behöver såklart inte KÖPA plagg för att kunna njuta av att HA PÅ sig plagg, man kan ju gräva i sin egen garderob eller stjäla från en vän eller sy eller fridyka i containrar. Men för mig blev ett par nya plagg ledstången tillbaka till modet som privat njutning. Och jag måste alltså erkänna att jag inte bara kan dissa konsumtionens relevans för modet och framförallt inte för det personliga ”modeutövandet”. Det finns en poäng. En poäng som inte har det minsta med modehusens bokslut att göra. Det kan nämligen finnas en stor glädje i det fysiska modeutövandet – det som ibland uttrycks genom shopping. Jag tror på att det finns ett värde i att vilja klä på sig kläder och göra sig ”fin”. Det här låter säkert som en självklarthet för vissa, men inte för mig som under en tid glömt bort det.

Mitt plötsligt återuppstådda intresse för egoutsmyckande uppfattar jag som ett sundhetstecken. Knappast för världen eller miljön. Men för mig själv. Jag tycker fortfarande inte att det enda sättet man kan uppskatta kläder är på sig själv, men jag uppskattar att påminnas om glädjen i att faktiskt kunna uppleva kläderna på ett fysiskt – och fullständigt själviskt – sätt.

Hej Rebstar! Hur går det för dig och de babyblå nyanserna egentligen?

– Det har inte varit lätt än så länge, det kan jag säga till er. Vem skulle tro att det skulle vara så svårt att matcha in det blåvita mönstret i mina dagliga outfits? Än så länge har jag klarat mig ganska fint med några undantag (tog mig två timmar att komma på vad jag skulle ha på mig igår, nu vet jag hur det känns att vara en tjej).

– Precis lagom till det ljuvliga vädret har jag bestämt mig för att passa på att använda mina MFF-sneakers lite oftare. Funkar bra till shorts, fast jag har en tendens att inte använda samma vita skor för mycket eftersom jag inte vill att de ska bli smutsiga. Kommer jag att klara av utmaningen? Det återstår att se, jag börjar få slut på idéer på vad jag ska ha på mig. Har ni några tips så släng gärna en kommentar! Nu ska jag fanemej ta och hitta mig en MFF keps så jag slipper få beslutsångest framför spegeln.

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Rebstar. Artist. Optimist. 040-are. Samtalsundvikare. Gatunamnsskyltsplundrare. Law School dropout. För gammal för barnbidrag. För ung för pension. Words with Friends på iPhone. Tarantino filmer. Sista Minuten-allt. Sushi. Banana leaves. Masala chai. Finns på Twitter.

Pågående stilexperiment: Bära MFF-färger under 2 veckor.

Se alla Rebstars stilexperiment.

Lokalspaning i Coslada.

Jag gillar när man snubblar rakt in i lokala minifenomen på en annan geografisk placering. När man med outsiderns öga betraktar ett annat sammanhangs självklarheter.

Igår, i fiestavimlet i en förort till Madrid, såg jag en, två, tre tygpåsar gunga mot svettiga ryggslut. Tre är ju som känt en trend så jag tycker inte att slutsatsen att snörryggan är den nya handväskan är helt förhastad…

En liten språkparentes om varför herrmodet slipper sin apostrof.

Källa:
R.L. Trask: The Penguin Guide to Punctuation. (London 1997). Sid: 58.

Rebstar sätter kärlek till sitt favoritfotbollslag på prov. Hur mycket gillar han egentligen MFF? Tillräckligt mycket för att uttrycka kärleken bokstavligt i kläder under två veckor?

Här följer en projektplan med Rebstars egna ord:

UPPDRAGET
”Under 2 veckor tänker jag alltid ha på mig något som representerar Sveriges bästa fotbollsklubb, Malmö FF. Oavsett om jag gästar ett bröllop eller är ute och rastar hunden så måste jag ha något på mig som symboliserar MFF. Huruvida det är vita skor med blåa snören eller en MFF-halsduk över en svart kostym. Representation is a must.”

REGLER
”Så fort jag sätter fot utanför hemmet så måste jag hålla mig till utmaningen. Detta gäller i alla tillfällen.”

RAPPORT
- 2 blogg-inlägg / veckan.
- Slutrapport med bildbevis. Minst 15 foton på olika outfits.

REBSTAR’S MFF CHALLENGE
”Vem älskar inte MFF? Ingen kan knäcka en Malmö-supporter. Tron är stark och kärleken är stor. Det finns stolta Malmöiter som suttit på läktarna på Malmö Stadion mer än sin egna soffor. En MFF-match kan förvandla den mest rigida, eftertänksamma och tysta supportern till en viking. Barbar. Krigare. En sarkastisk kommentar om ditt lag är känsligare än svårdomar riktade mot din mor. Du värderar laget högt. På planen är man en stor familj, och främlingarna som hurrar på Malmö är dina syskon.

Men hur är det de dagarna MFF inte spelar? Jo, främlingarna kvarstår främlingar. Vad hände med den stora familjen vi var? Jag får ju inte ens kompis-pris av frukthandlarna på Möllevångstorget. Men hallå, ni kommer väl ihåg mig? Vi klappade varandra på axeln när Pekalski gjorde mål. Nej, nu är Malmöiterna kalla och avlägsna med en trist ”sköt du ditt så sköter jag mitt” inställning.

Som sagt, tron är stark och kärleken är stor. Men den är inte konsekvent.”

SPREAD THE LOVE
”Detta har egentligen inget att göra med att visa vilket lag man hejar på. Faktum är att folk är mycket gladare när dem blir påminda om något de gillar, till exempel ett favoritlag. Detta blir väl mitt sätt att sprida lite glädje och få fram ett leende på folk.

Och kom ihåg, även de andra lagen är en del av vår familj, se matcherna som syskonrivalitet.”

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Rebstar. Artist. Optimist. 040-are. Samtalsundvikare. Gatunamnsskyltsplundrare. Law School dropout. För gammal för barnbidrag. För ung för pension. Words with Friends på iPhone. Tarantino filmer. Sista Minuten-allt. Sushi. Banana leaves. Masala chai. Finns på Twitter.

Se alla Rebstars stilexperiment.

Foto: Julie Jacobson/Scanpix

Om vi godkänner definitionen av mode som någon form av kommunikation – vare sig den är medveten eller inte – kan vi också skilja på uttrycklig och hemlig kommunikation. Framöver tänkte jag att vi skulle fokusera lite på det förstnämnda. Kläder som talar ett tydligt språk. Som i princip bara kan tolkas på ett fåtal sätt. Såsom budskaps-t-shirts, humor-pins, politiska symboler, palestinasjalen, gängfärger och sportpatriotiska färger. De här kläderna kan väcka direkta känslor bland folk på gatan och skapa samhörighet bland främlingar. Lika gärna som de kan förena kan de distansiera.

I helgen presenterar Rebstar sitt senaste stilexperiment på temat. Mer om det snart.