Arkiv för oktober, 2011

Fredagsfynd*

Publicerad den 28 oktober 2011 klockan 16:17 av Ida Skovmand

Fredag! Sista Skriket unnar sig att använda ordet ”inspirerande” om några fina bloggupphittade klädhistorier:

1. En bloggvinjett med fantasioutfits.

2. En snygg Dagens Outfit med nomadtema.

3. En nischad väsksamling med fyllning.

1.

Imaginary Outfit.

Återkommande tema på bloggen ”Even Cleveland”.

Fantasikläder som ligger långt från en tvättmaskinsgrå Dagens Outfit, men som å andra sidan inte heller är crazy som en framsminkad Tim Walker-värld*. Vardagseskapism!

Önskeoutfiten är nog den finaste vinjetten som fötts ur modebloggsformen. Särskilt när det görs lika vackert som på den här bloggen. En outift får stå för mer än bara dagens klädval. Mest av allt är det en känsla som ringas in, med hjälp av baddräkter, litteratur och annan rekvisita.

Inlägg i urval: Monochromes (appropå folk som bär endast sin favoritfärg), One Last Day of Sun (Colette och solkräm), Beekeeper (linneskjorta och snusnäsduk i väntan på ett jobb).

2.

Nomadutstyrsel.

Instagram-bild tagen av Tommy.

Som jag förstår det på hennes blogg lever Tommy för tillfället som storstadsnomad med övernattningar hos olika kompisar. I ett inlägg visade hon sin packning – som bland annat bestod av tre olika sortsers mjukisbyxor i grå jersey. Det är en packningsprioritering jag kan relatera till.

och från hennes blogg kommer fredagens tredje fynd:

3.

Redovisning av korgväskor.

Inlägg i bloggen This is Naive.

En turné genom en privat korgväskssamling. Låter det inte härligt? Det är det. Nördigt och härligt. Väskorna är fyllda med rekvisita som kakor och blommor.


Fotnoter.

*1) Fredagsfynd = en ny kategori på bloggen med upphittade, klädrelaterade, fynd från le bloggosphere. Obs, eventuellt inte bundet till veckodagen fredag. Ibland kan fredagskänslan, som vi alla vet, uppstå på en tisdag.

*2) Tim Walker-värld:

Foto: Tim Walker via Tim Walker Photography.

Bringing the backpack back.

Publicerad den 28 oktober 2011 klockan 12:41 av Ida Skovmand

Den man var som barn påverkar hur man blir som vuxen. Men är det verkligen rimligt att ens tioåringssmak påverkar ens väskrutiner som vuxen? Och dessutom gör ens rygg alldeles sned? Efter 15 års vägran är det dags att välkomna en barndomsföraktad ryggsäck tillbaka in i värmen.

När jag som obstinat tioåring deklarerade att jag inte längre ville bära ryggsäck, utan byta till en axelremsväska, protesterade min mamma att min rygg skulle komma att bli sned då. Jag gick i fyran och för mig stod axelremsväskan för frihet och kvinnlighet – till skillnad från ryggan som bara symboliserade läxor. Jag hade bestämt mig; jag skulle konvertera till en ny väsktyp. Med undantag för en intensiv period med en nerklottrad Eastpak på högstadiet, var jag konsekvent ryggsäcksfri efter det.

Femton år senare: min rygg är sned.

Vad ska man säga? Mamma hade rätt? Det var kanske vad massören ville säga, hävd över mig på britsen med svepande händer över en ryggrad med samma vinkelräthet som Jonas Gardells julgran.

– Den är sned.

När jag till och med övervägde att investera i en lättare dator insåg jag att jag höll på att snickra en väldigt fåfäng lösning till ett ganska grundläggande problem. Några datorgram hit eller dit skulle inte ge min högeraxel den semester den behöver.

Ryggsäcksdesign, 1860. Bild via Wikimedia Commons.

Den vuxna lösningen innebar ett nytt väsktypsbyte. En ryggsäck. Jag fyllde den med laptop, vattenflaska, kamera, block, bok, plånbok, 2 telefoner och ipod: bovarna i mitt ryggdrama. Sen vaggade jag ut i offentligheten. För jag skulle nog kalla det att vagga. Balansen var inte självklar när det gällde att vänja sig vid plötslig svanktyngd. Om än något klumpig, var det en förlösande upplevelse. Efter alla år, kämpande mot tyngdkraften på ena sidan kroppen, kände jag mig med ens fem kilo lättare. Känslorna från mellanstadiet, ryggsäcksföraktet, var väl inte helt bearbetade, men förträngningsbara.

På tåget insåg jag att varenda människa hade en ryggsäck placerad bredvid sig på sätet. Jag måste ha levt i illusionen om att det endast var barn, studenter, fashionbergsklättrare utan berg eller riktiga bergsklättrare med berg, som bar sina ägodelar på ryggen. Nej, nej. Alla bär rygga. Av praktiska skäl såväl som estetiska. Välkommen till verkligheten.

Ändå speciellt att man kan låta sitt tioåriga jag bestämma så mycket över sin väskideologi att man får sitt synfält censurerat. Men just den väskförnekelsen var nu historia. Minst sagt. Nu såg jag bara ryggsäckar. Och själv hade jag ett alldeles eget exotiskt exemplar i följe.

Jag ville luta mig över till ryggsäcksgrannen på tåget, bonda lite, och fråga: hur gör man när man är ute och går och telefonen ringer? Eller när man måste byta låt på sin ipod? Vränger man om hela skiten till magen, drar upp dragkedjan och dyker ner efter telefonen? Tar inte det sjukt lång tid? Finns det något fusksätt? (Är det här iphonepungen kommer in i bilden??) Men jag förblev tyst. Jag ville inte ge sken av att vara en ovan ryggsäcksbärare.

Mamma skulle träffa mig på stationen. Genom fönstret fick jag ögonkontakt med henne, men hon tittade bort. När jag promenerade fram till henne på perrongen möttes jag av höjda ögonbryn.

– Jag tyckte att det såg ut som dig! Men jag tänkte att det kan det inte vara. Du bär ju inte ryggsäck.

Time wounds all heels*.

Publicerad den 21 oktober 2011 klockan 11:22 av Ida Skovmand

Vad ska man kalla känslan som kommer när man sätter på sig ett par skor som sedan länge borde finnas på en skomakares Att Göra-lista?

Man vet att de behöver klackas om, man borde inte slita mer på dem, men man är på väg ut ur dörren, i strumplästen, med halsduken virad ett halvt varv runt halsen. Stressad. Är man kanske gjord av skor? Man tar på sig ett stackars snedslitet par. Korsar sig i dörrkarmen och kastar sig mot trottoaren med skomakarens pekfinger strängt pendlande någonstans i bakhuvudet.

Det är en skuldkänsla, definitivt.

* Rubriken via Groucho Marx.

Bildskönt

Publicerad den 20 oktober 2011 klockan 13:30 av Ida Skovmand

Dagens bildtips:

Comme des Garçons. Foto: Annie Leibovitz (1997), via VOGUE.

Idag tycker jag att ni ska besöka Vogue som illustrerar frågan ”Vad är skönhet?” med ett bildspel med foton från arkivet.

Det innehåller bland annat:

Foto: Irving Penn (2002), via VOGUE.

Och:

Foto: Annie Leibovitz (1999), via VOGUE.

Vad är skönhet?

En fråga man kan försöka svara på. Om och om igen. Naturen, är det skönhet? För min del blev naturen först vacker när jag blev vuxen. Barbara Meislin, den Lila Ladyn, skulle kanske säga att skönhet innefattar allt som är lila.

Aristoteles ansåg att skönhet var balans: när något inte var för stort eller för litet. Lagomhet – en fin liten tanke som kanske är lite svårsmält idag, när extremer dominerar våra synfält. Men i och för sig, måttfullheten är samtidigt väldigt närvarande: i Phoebe Philos zen-anda, i köerna till COS där en stramt stickad orange tröja är mer värd än en dramatisk klänning. (Hundramiljonersfrågan: är det ett fall av ”ren skönhet” – eller helt enkelt en trend…?)

Sista Skrikets egen definition av skönhet skulle låta ungefär såhär (SISTA SKRIKET ON BEAUTY, part one – den som mumlar ”pretentiöst” får mumla det väldigt tyst…):

Skönhet är beroende av betraktarens reaktion. En vacker bild är inte vacker om ingen säger att den är vacker. En bild i Vogues bildspel är vacker för att den som stirrar på den känner något för den, en positiv känsla som kanske orsakar gåshudsreaktion eller konsumtionsimpuls. Det är en njutning eller ett begär vars härkomst man inte direkt kan förklara. Nej, det finns ingen matematisk formel för absolut tidslös skönhet. Inte ens när det kommer till solnedgångar. Eller Kate Moss. Eller? Kate Moss kanske är undantaget ändå. Vi lämnar det öppet. Hur som helst, för att sammanfatta, Sista Skriket är inte Team Aristoteles när det kommer till sköna modebilder.

STILEXPERIMENT: Känslorna bakom kläderna, resultat.

Publicerad den 14 oktober 2011 klockan 12:35 av Ida Skovmand

Personligt mode är som ett litet isberg. Bild via Wikimedia Commons.

Lisa hade 5 av 7 rätt i veckans klädquiz! Ett mycket bra resultat – särskilt med tanke på att till och med Hanna – den som låg bakom experimentet och vars känslor skulle paras med rätt kläder i quizet – hade svårt att minnas vilken kommentar hörde till vilken outfit…

Att det inte är är en självklarhet att på en outfit se hur kläderna känns på är något av en grundtes här på bloggen. Mode, i ett personligt perspektiv, följer isbergsprincipen: det är bara en del av modet som är synlig för ögat. Resten är uppbyggt på smak, barndomstrauman, komplex, hangups, avsikt och självbild. Med mera. Ibland skiner känslorna igenom, som när man köpt en ny mohairtröja och känner sig helt ny och får en miljon kommentarer för den första dagen, men sen aldrig igen.

Här kommer quiz-resultatet! Hannas kläder parade med rätt känslor:

Måndag – 7

”Åh, det här är kläder jag trivs i. De är bra för att gå på upptäcktsfärd i.”

Tisdag – 4

”I dag har jag klätt mig helt och hållet efter funktion, allt är noga uttänkt för att passa dagens kommande aktiviteter.”

Onsdag – 3

”Obekväm och utstirrad! Men också ganska fin.”

Torsdag – 6

”Det här är jag verkligen ovan att gå klädd i. Skulle nog inte gå utanför huset så här i Sverige (Hanna var i Belin, red.). Men någon timme in på dagen kände jag mig väldigt mycket bekvämare… så kanske ändå?”

Fredag – 5

”Idag är jag snyggt klädd. Yey!”

Lördag – 2

”Två timmars sömn och kläderna som mina händer nuddade vid först på morgonen… njae. Känner mig slappt klädd och lite lagom ofräsch sådär.”

Söndag – 1

”Som en cirkusprinsessa på vift.”

Tack Hanna för att vi fick krypa bakom kulisserna i din garderob under en hel vecka!


DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Hanna. 22 år. Studerar och jobbar i bokhandel. Tycker om att äta mat, läsa böcker i kollektivtrafiken och sy kjolar. Gillar just nu Peter Pan-kragar, rosetter och gubbskor. Bloggar på No Absolute Truth.

Se alla Hannas stilexperiment.

STILEXPERIMENT: Hannas outfitkänslor – ett quiz!

Publicerad den 11 oktober 2011 klockan 11:44 av Ida Skovmand

Under en vecka hade stildeltagaren Hanna i uppdrag att fotografera Dagens Outfit samt reflektera kort kring hur hon kände sig i de specifika kläderna. Nedan följer resultatet: sju olika outfits följt av lika många kommentarer om hur kläderna kändes på. Kruxet är att kommentarerna är i oordning…

Går det att lista ut vilken känsla som hör ihop till vilka kläder?

Det låter kanske som en Knep & Knåp-sida i en syltkladdig serietidning. Det är precis vad det är – fast för insnöade klädkufar. Hur subjektiv är egentligen bekvämlighetskänslan? Går den att läsa av endast med hjälp av en tvådimensionell bild? Kan någon räkna ut vilka plagg som fick Hanna att känna sig utstirrad i?

EN VECKAS PÅKLÄDNINGAR:

Måndag

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Lördag

Söndag

EN VECKAS OUTFITKÄNSLOR (i icke-kronologisk ordning):

1. ”Som en cirkusprinsessa på vift.”

2. ”Två timmars sömn och kläderna som mina händer nuddade vid först på morgonen… njae. Känner mig slappt klädd och lite lagom ofräsch sådär.”

3. ”Obekväm och utstirrad! Men också ganska fin.”

4. ”Idag har jag klätt mig helt och hållet efter funktion, allt är noga uttänkt för att passa dagens kommande aktiviteter.”

5. ”Idag är jag snyggt klädd. Yey!”

6. ”Det här är jag verkligen ovan att gå klädd i. Skulle nog inte gå utanför huset så här i Sverige. Men någon timme in på dagen kände jag mig väldigt mycket bekvämare… så kanske ändå?”

7. ”Åh, det här är kläder jag trivs i. De är bra för att gå på upptäcktsfärd i.”

QUIZ: Vilken dag hör till vilken känsla?

Rätt svar följer…


DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Hanna. 22 år. Studerar och jobbar i bokhandel. Tycker om att äta mat, läsa böcker i kollektivtrafiken och sy kjolar. Gillar just nu Peter Pan-kragar, rosetter och gubbskor. Bloggar på No Absolute Truth.

Se alla Hannas stilexperiment.

Molnmän i Tokyo.

Publicerad den 9 oktober 2011 klockan 13:40 av Ida Skovmand

Comme des Garçons vår/sommar 2012. Foto: Yannis Vlamos/GoRunway.com via Style.com.

Fluffkokongerna ovan, som kommer från Comme des Garçons vårkollektion 2012, fick mig att tänka på en helt annan kollektion. En kollektion som visades för två år sedan i Rei Kawakubos hemland.

Det var oktober 2009 och modevecka i Tokyo. Det kändes som att jag åkt halva tunnelbanesystemet, bytt från färg till färg, när jag slutligen landade någonstans uppe i tunnelbanekartans översta högra hörn. En polis pekade mig till rätt byggnad. Lokalen, där modevisningen skulle äga rum, var mörk och fylld av människor och rök. Jag hade ingen aning om vad jag skulle se.

Tokyos modevecka hade innan detta inte varit vad jag väntat mig. Mina förväntningar hade varit enormt höga. Comme des Garçon-höga. Yohji Yamamoto-höga. Men båda namedroppade designer har som sina visningar i Paris. Jag tänkte mig däremot att den japanska modeveckan skulle rymma en, två, tre eller fyra motsvariga modemärken. Modevisningarna skulle göra en modeturist från skandinavien alldeles darrig i vaderna. Jag hade förväntat mig en kataris per kollektion – minst!

Första visningen jag var på var inte stark nog för att brotta ner min jetlag; jag gäspade mig genom den. Kollektioner bestående av ganska mycket vanliga kläder, ömsom superexperimentella trasor, stämde inte riktigt in med min förväntade bild av en japansk modevecka.

Några dagar in i veckan gick jag på writtenafterwards visning och slutade gäspa.

Writtenafterwards vår/sommar 2010. Bild via writtenafterwards.

Fram vaggade fluffiga skepnader. Det var först när man vant ögonen vid röken som man såg att det var många äldre män, lindade i fluffiga tyg och molnaktiga material, som var mannekänger.

Yoshikazu Yamagata är namnet på den designer som skapat modeveckans mest mystiska gudaparad för sitt märke writtenafterwards.

(Det var inte helt lätt att fota genom röken)

För publiken var det lättare att ta till sig en stämning snarare än konkreta plagg. Mest av allt kändes det som att vara på teater. Eller i kyrkan. jag minns det som att publiken var tyst och koncentrerad. Kanske lite chockad.

Bild via writtenafterwards.

Tunna ben stack ut under tyllvolymen. Man fick känslan av att accessoarstockarna inte bara var dekoration. Ålderdom, tid, uppgrävt förflutet, föreställningar om det förflutna, gubbar och gudar. Inte ett enda bärbart plagg.

Kollektionen fick mig att känna mig precis så lost in translation, hänförd och förvirrad som jag hoppats på att göra när jag bokade in den japanska modeveckan i min kalender. I efterhand är jag är nästan tacksam för att det inte fanns en engelsk pressrelease att tillgå. Jag kan tänka tillbaka på kollektionen som ett fluffigt mysterium. Ett teaterögonblick i modeturistens Hall of Fame.

Bilder via writtenafterwards.

Blöjbyxan, två år senare.

Publicerad den 7 oktober 2011 klockan 14:04 av Ida Skovmand

Personlig passform, hösten 2009. Bilden ovan används, inte för att illustrera undertecknad, eller undertecknads dåliga hållning, men ett par byxor som framkallade följande passformtankar:

Hur viktig är passformen när det kommer till kläder?

Den frågan kan man inte ställa. Man kan inte ställa den generellt för det är, som det mesta annat när det kommer till mode, individuellt. Men passformen, hur mycket den betyder och vad den innebär, är inte bara beroende av personlig smak – det är i allra högsta grad något som påverkas av modets cykler.

När jag nyligen provade mig igenom och sorterade (= hetspackade ner i lådor för att förtränga till källaren) dammiga hörn av min egen garderob slogs jag av hur dålig passform många plagg hade. Det var som om jag tidigare mer eller mindre hade struntat i hur kläderna hade suttit på. Bananformade blöjbyxor (se bild), boxiga överdelar och rökhynyanserna talade sitt tydliga språk. Det var ingen smickrande flashback spegeln erbjöd mig.

Som förklaring tänkte jag att jag hunnit förändras som person. Inte fysiskt, men att jag numera tycker om när saker passar mig och att jag tidigare struntat fullständigt i passform. Det skulle kunna vara en logisk förklaring på obarbärheten jag stötte på längst in i garderoben. Men när jag tittar på bilden ovan – jag minns ändå att jag kände mig fin. Jag ser likadan ut i byxorna idag, två år senare, men idag känner jag mig som en påse vägsalt i dem – vad har hänt?

Kanske finns facit till varför de arkiverade garderobsplaggen plötsligt är så osmickrande, i kalendern.

Passform, 1999. Britney i en stökig garderobsmiljö. Bild från LIFE via Google.

Passform är estetik, estetik som är invävd i modecyklerna. Precis som det går trender i färgskalor och materialval går det trender i hur kläder ska sitta på kroppen.

Att jag nu reflexrynkar näsan framför spegeln i ett par säsonger gamla byxor med mycket stussvolym, beror kanske helt enkelt på att byxformen inte ligger i tiden på samma sätt längre. Eller åtminstone inte i min uppfattning av vad som ligger i tiden. När något ligger i tiden, är trendigt, händer något med den personliga smaken. Trenden gör specifika kläder kosher. Tiden kontrollerar i viss mån hur vi ser på kläder. Tiden rättfärdigar blöjbakar såväl som låga linningar.

Passform enligt Thom Browne, våren 2007. Bild via NY Mag.

En trend är en form av illusion som man delar med ett kollektiv. Man skulle kunna säga att man hjärntvättas lite och plockar upp värderingar som inte nödvändigtvis finns i ens grundsmak. Med hjälp av modet accepterar man vissa regler, till viss del omedvetet. Man får sin smak en smula manipulerad.

Med andra ord: modet erbjuder tillfälliga frikort till att bära byxor som ger en päronrumpa.

Av den här anledningen tror jag inte på allmäna, ”tidlösa”, stilsanningar som rör passform. Stilcoachtips som inte tar med modets förändringar i beräkningen. Särskilt provocerande var det när stilpoliserna Trinny och Susannah tvingade på sina stilpatienter en helt ny garderob från en och samma säsong, en och samma butik. Visst, nu får den stilhandikappade en repertoar av välsittande toppar – men tänk att vara tvungen att leva i AW07 för alltid? Kommer den blommiga trikåtoppen med båtringning fortfarande kännas välsittande efter, säg, fjorton månader?

Det är klart att det kan finnas tumregler och tips att hämta, snitt som får en att se smal ut, färger som funkar bättre än andra, men man får inte glömma att även ”bra passform” är någonting subjektivt som i allra högsta grad är påverkat av tiden och trenderna.

Nu pratar jag alltså även om kläder som inte är ”mode-mode”. Kläder som köps utan ”trendbaktankar”. Även de är produkter av nuet.

Passform, hösten 2011. Bild ur Célines höstkampanj via Céline.

Jag är ganska säker på att det inte går att helt skilja den personliga smaken från modet i tiden. Och att bra passform inte existerar i ett vakuum.

Passform, 1944. Foto Nina Leen via LIFE via Google.

Tiden går, men byxorna med säckig bak hänger alltså kvar i garderoben. I en ideal värld är ens personliga smak såpass stark att man fortfarande tycker om alla sina plagg även när de hamnat i ofas med tidens tendenser. I en ideal värld använder man också alla sina kläder tills de nöts tunna… Om det är så i praktiken?

Jag kan bara tala för min egen garderob när jag svarar nej.

Ida Skovmand
Sista Skriket handlar om mode i världen och världen i modet. Här ser vi gärna kläder som något mer än ihopvävda trådar. Med en klädesmals aptit och en skatas glittersug djupdyker vi in i gamla garderober och nya kollektioner.

Ibland gör vi stilexperiment för att ta reda på hur påverkade vi är av kläder. Vill du vara med? Maila idaskovmand@gmail.com

Sista Skriket skrivs av Ida Skovmand, skribent bosatt i Malmö.

Bloggar
Läsarpulsen