Ryan Gosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.

När jag intervjuade Jacqueline Durran om hennes kostymer i ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” frågade jag hur, och om, hon ville att tittaren skulle lägga märke till kläderna. För inte så länge sedan hade jag hört en ljusansvarig på en opera förklara att han tyckte att han gjort ett bra jobb när ingen i publiken lade märke till ljuset på scenen. Durran sa att hon kunde relatera till det resonemanget, men att det såklart berodde på vilken typ av film hon arbetade med. I ”Tinker, Tailor” var det speciellt viktigt att kläderna inte stack ut eller tog för mycket fokus ur bildrutan. Det var det spioner som skulle kläs på – de kunde knappast vara vandrande uppmärksamhetsmagneter. Istället skulle kostymerna hjälpa tittaren att se skillnad mellan karaktärerna och förtydliga deras personligheter.

”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)
Foto: Jack English © 2010 StudioCanal SA. All Rights Reserved.

Som tittare har man såklart ändå all rätt i världen att dregla över Savile Row-skrädderifasonerna, Gary Oldmans skrynkliga trench, Benedict Cumberbatch rufsiga lugg och välsittande jackor. Men det var inte det som var huvudpoängen för Jacqueline Durran.

Benedict Cumberbacth och Gary Oldman i ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)
Foto: Jack English © 2010 StudioCanal SA. All Rights Reserved.

Å andra sidan finns det filmer där kläderna verkligem adderar något extra – magi, känsla, något som inte går att få med på annat sätt i manuset – till filmupplevelsen och handlingen. Där plagg står ut som hologram och följer med en långt ur biosalongen. Nicolas Winding-Refns ”Drive” innehåller precis ett sådant plagg: en vit glansig jacka med en skorpion på ryggen. Ryan Gosling bär den konsekvent genom filmen, den blir allt blodigare, och hans ryggtavla följs av många långsamma kamerablickar. Den är viktig för filmen, för Goslings karaktär, och är mer eller mindre omöjlig att släppa taget om även efter att eftertexterna rullat klart.

Ryan Gosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.

Jackan, som var designad speciellt till filmen av Erin Benach med inspiration från koreanska souvenirjackor och en film av Kenneth Anger, har fått nästan lika mycket stjärnstatus som han som bar den. Man behöver bara googla snabbt för att kunna få en fläkt av hajpen. Idag har det släppts officiella replikajackor för 170 dollar och på YouTube kan man lära sig hur man gör sin egen.

Ryan Rosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.

Drives kostymdesigner förklarar för Daily Mail att Goslings karaktär egentligen är lite av en superhjälte, men att det var viktigt att han för filmtittarna framstod som en riktig person som gick att känna empati för. Med de tankarna i bakhuvudet passar skorpionjackan perfekt. För det är en vanlig, lite tacky, jacka som är lätt att kopiera, lätt att ta till sig. I sig själv är den inte särskilt speciell, men på Gosling i den här filmen blir den det. I efterhand sitter det något mer än ett skorpionavtryck i tyget – inget mindre än en superhjälteladdning.

Idag ger jag er pärlor:

Mother nature was here. Bild via Wikimedia Commons.

Comme des Garçons, höst/vinter 2009. Foto Don Ashby & Olivier Claisse via Style.com.

Grottpärlor. Bild via Wikimedia Commons.

Ai Weiweis ”Fountain of light” (2007), just nu på Louisiana.

Ur vatten och fabrik.

Shirley Maclaine med dotter, 1959. Foto Allan Grant via LIFE.

Stulna pärlor. Foto Ralph Morse via LIFE.

Pärlor i taket.

Pärlplagg gjort av dansk/engelska Maria Parsons. Bild via Arts Thread.

Färskvattenspärlbrosch från Hairy Sock New x Ruta Kiskyte via Culture Label.

Pärlkrage från BHLDN.

”For six months I spent a lot of time going to see psychiatrists and counsellors and crying. And in my spare time, I knitted this enormous jumper. The repetitive movement and need to count carefully to ensure I stayed on the pattern offered some mild relief from the hell I was in. Something to think about besides suicide. As long as I had a jumper to knit, I suppose, I had a reason to live.” >>>

Kvällens bloggtips: Jean Hannah Edelsteins tröja och minne från en svår tid.

Dagens stiltips. Om man är strandad utan sina vardagstillhörigheter, till exempel på grund av ett flygbolags klumpighet med resväskor, och man kanske inte känner sig särskilt fräsch, fortfarande i strumporna man rest i, bussaroma i håret, flygplatskaffefläckar på blusen, klibbiga underarmar i kombination med bomull, inget nytt smink bara vaga dofter av parfym som sitter kvar efter väntetid i kombination med Tax Free Shop, om man är i den situationen finns det ett knep: fresh breath mints. Eucalyptissmak i hela munnen kompenserar kanske inte helt för avsaknad av deodorant eller en ren tröja, men åtminstone nästan. 

Marco de Vincenzo, vår/sommar 2012. Foto Monica Feudi via Style.com.

Minns ni sådana psykadeliska bilder där figurer hoppade fram i 3D när man stirrat tillräckligt länge?

Kanske händer stamma sak om man håller blicken stadigt på de många mönster som finns i vårmodet.

Med dagens digitala mönstermöjligheter är det inte konstigt att tidens kollektioner ibland påminner om innehållet av en tapetfabrik kurerad av en någon på LCD. Experimentens tid är nu och klänningen är den bästa paletten.

En som gör digitala tryck som man kan vila ögonen på utan att riskera hallucinationer är Michael Angel. I vår visualiserade han Egypten, Cleopatra, pyramider, och förvandlade sedan sina visioner med hjälp av en dator och förevigade dem i tyg:

Bilder via Michael Angel.

>>>>Se hela vårkollektionen.

Gabriele Colangelo, vår/sommar 2012.

En vacker tolkning av havet,
tänkte jag,
fortfarande med den här bilden i den referensramssluss man kallar närminnet:

(hur många gånger får man återkomma till samma Van Gogh-bild i sin modeblogg?)

Vad jag vet har just den målningen, Van Goghs stjärnhimmel över Rhône, ingenting med Colangelos klänning att göra. Men en erkänd konstkoppling finns.

Gerhard Richter, ”Untitled” (2008) via Gerhard Richter.

Gabriele Colangelo hade tittat på den tyske konstnären Gerhard Richters fotomålningar när han designade.

Richter projicerade foton på kanvas som han sedan målade på. Jag tycker att det finns en känsla av blandmedia även i Colangelos plagg. Man blir nyfiken på material, teknik, textur. Hur känns det att ha plagget på sig? Det är inte riktigt tillfredsställande att titta på platta kollektionsbilder.

Kollektionsbilder via Gabriele Colangelo.
Van Goghs ”Starry night over Rhone” (1988) via Wikimedia Commons.

…och snygg:

Van Gogh, ”Starry night over Rhone” (1880). Bild via Wikimedia Commons.

Utsikt från Öresundståget.

Nattmönster från Dries Van Notens kommande vårkollektion. Foto Gianni Pucci via Style.com.

Haider Ackermann, mästare på midnatt. Blanka, dramatiska tyger i vårkollektionen. Foto Gianni Pucci via Style.com.

Foto: Loomis Dean (1961) via LIFE.

Vad gör man med klänningen när bröllopet är slut?

Sadie Stein skriver om hur hon under stormen Irene från sin läckande garderob räddar den bröllopsklänning som egentligen aldrig befodrades från förlovningsklänning. Den som hon som 24-åring fick uppsydd på Lower East Side med bröllopsdstumet insytt i tyget. Förhållandet sprack i sömmarna, inte klänningen. Den finns kvar, nu har den till och med överlevt en storm. Ett minne av ett bröllop som aldrig ens inträffade.

Min mormor brukade prova sin en gång om året, tills den dag då dragkedjan sprack. Då gav hon den till mig.

Antagligen finns de överallt. På andra sidan väggarna i grannes garderob. Inlåsta i mörka utrymmen. I liksäckar så att malarna inte ska komma åt dem. Numera laddade med nostalgi eller eventuellt skilsmässoångest. De får sällan se dagsljus, för att inte säga aldrig. De är nästan butiksnya förutom en svag antydan till svett och en eventuell och tunn rand foundation. Spökena.

Hur förhåller man sig till sin bröllopsklänning efter att bröllopet är slut? Efter att champagneflöjtarna diskats och allt omslagspapper återvunnits? Provar man dem? Använder dem? Undviker dem?