Världens bästa självporträttsutrymme
Cindy Sherman, Utan titel (1975). Bild via Musée de l’Elysée.
Igår, på Musée de l’Elysée i Schweiz, öppnade en hel utställning tillägnad världens bästa självporträttsutrymme, passfotobåset. Det är inte bara Amélie Poulains hubby som vurmade för den, konstnärer som Cindy Sherman och Andy Warhol var också stora fans.
>BLIXT!<>BLIXT!<>BLIXT!<
25 år i Adrian Sakers liv via en fotoautomat. Bild via Photobooth.
Det är märkligt att desto mer digitala vi blir desto mer magiska framstår de analoga teknikerna. I alla fall när det kommer till foto. Jag äger personligen tre polaroidkameror, en Holga och en Diana. Min bror fotar med våra föräldrars tjugo år gamla kameror. En vän tjuter av eufori varje gång hon framkallat en rulle från sin Yashica.
Varför är vi experter på att romantisera det förflutna? Hur kan den gamla tekniken framstå så magisk i jämförelse med den digitala utvecklingens fantastiska fotomöjligheter?
Andy Warhol, Självporträtt i fotoautomat (1963). Bild via Metropolitan Museum of Art.
En teori skulle kunna vara att det handlar just om det förflutna: det analoga är exotiskt för att det är föråldrad fotoform. Det är kalenderkitsch. Vi gillar ju retro: våra telefoner bräker som de äldsta sladdtelefonerna, vi photoshoppar bilder för att de ska få en antik look och köper musik på vinyl.
Marc Bellini, Collage på vykort (2009). Bild via Photobooth.
Vi är också omringade av bilder och förväntas kunna fota själva. Ta bra bilder själva. På köpet med analoga fotografi med polaroid- eller leksakskameror kommer vissa ”fel”, som dubbel- och överexponeringar, fel som man lätt kan paketera som stil. I mitt eget fall är fotandet med gamla kameror definitivt ett substitut för en fotokurs.
Överflödet av bilder – via våra telefoner (Instagram, Hipstamatic) och datorer (Facebook, Twitter, Flickr) bland annat – har kanske som konsekvens att fotografiet börjat kännas lite billigt. Det finns ju så många. De är så lätta att ta. Den analoga tekniken framstår som lockande för att den ger bilderna ett värde, en tyngd. Bilderna kostar direkta pengar. Ett porträtt av lunchlatten måste plötsligt motiveras snarare än slentrianknäppas.
På Kastrup kan man ta 16 bilder för 40DKK.
Det kan också ha att göra med alla val vi ständigt konfronteras med. Den där klyschan av att vi står i Starbuckskassan och tvingas fatta sju beslut om latten, det har gjort oss matta och trängtande efter att slippa bestämma allt. Vi kanske tyr oss till minimalistiska skrivprogram till datorn där man inte ens kan välja typsnitt, helt enkelt för att inte behöva välja, för att slippa distraktioner. Kanske framstår en engångskamera som ett attraktivt val, inte bara som retroromantisk gimmick, men för att den bara har en enda knapp.
Regina Spektor, ”Live at Bull Moose” (2007). Bild via Yahoo Music.
Vadan fascinationen för att gå in i ett litet bås, justera stolen, slappna av i ansiktet och stirra rakt in i skärmen framför sig och sedan vänta några hjärtslitande minuter utanför på bildremsan med sitt ansikte förevigat fyra gånger?
För konstnärer tror jag att fotbåset lockar med sin fixerade form. Den begränsade tekniken, kameran som sitter fast i väggen, den orubbliga slutformen: fyra bestämda reklanglar i standardstorlek.
Tagna i Berlin.
Har ni någon relation till fotoautomatsbilder?
Kan vi inte fira helgen med att ta varsin bild i en fotoautomat?
(Trots att det numera kostar nästan hundra spänn och att man får samma bild fyra gånger, istället för fyra olika, i alla fall på mitt lokala bås. Nu, när vi ändå har röstläget inställt på nostalgi, är det kanske läge att slänga in ett ”Det var bättre förr”, även om fotoautomatens teknik? Eller så får vi dra till Berlin, fotoautomaterna ska vara bra där.)
Fyndig reklamposter via Photobooth.
