Två sätt att reagera på en utställning:
Bild via Complexd.
Som barn översatte Yayoi Kusama sina hallucinationer, bland annat sin mamma i kimono täckt av prickar, till teckningar. Idag arbetar hon, 83 år gammal, från en mentalinstituation där hon är frivilligt är inskriven.
För tillfället kan man bland annat se hennes konst på Tate. Det gjorde jag i helgen. Med spår av influensa fortfarande i kroppen mötte jag hennes prickiga evighetsverk. Och blev sjösjuk. Det var som när man stirrat rakt in i solen och prickarna följer med framför pupillerna i flera sekunder efteråt. Det var obehagligt, men samtidigt, i ärlighetens namn, rätt coolt. Vissa rum, som hennes landskap där svävande bollar dubbleras till oändlighet i spegelväggar, var jag tvungen att gå snabbt rakt genom. Jag tror aldrig någonsin att jag haft en konstupplevelse som varit fysisk på samma sätt.
Bild via Ethel Chow.
När jag lämnade museet var prickarna kvar i huvudet, över hela närminnet som ett nät. Dessutom dök de upp överallt: som mönster på folks skor, i naturen, i butiker.
Min bror, som jag besökt utställningen med, fick också Kusama-symptom. Men en annan typ av symptom. Samma helg stod han som i hypnos i en butikskassa med en skjorta täckt av små handmålade prickar i handen.
Skjortan fick såklart följa med hem i handbagaget. Det som tidigare bara var ett mönster, runda ringar dubblerade tills tyget tog slut, var nu en referens till något konkret.
Har ni reagerat märkbart på någon utställning någon gång? Blivit bottenlöst inspirerad, yr eller äcklad? Börjat gå i terapi eller våldfört er på souvenirshoppen?
