GLITTERTEMA | Skatsyndromet
Det var i alla fall ingen hemlighet längre. Att glittret inte var någon slump. Att det var ett mönster och att alla runt mig visste om det. Plötsligt stod mamma där och flaggade med en silvertopp framför ögonen på mig. Något för dig? Något för dig? Det här är väl typiskt dig?
En vän skulle flytta och meddelade mig att det fanns ett linne som hon hade gallrat ur som skulle passa mig perfekt. I guld.
En bekant: jag trodde jag såg dig på gatan men så var det bara lite kvarglömt julpynt.
Först hamnar det kanske på kroppen – kanske av en slump. Den första glitterkoftan. Efter ett tag sätter det sig i ögonen. Glittret? Måste ändå påstå det. I pupillen. Och sedan överallt i garderoben som en infektion.
Två meter kläder på en stång. Det är glittret som syns. Sitter det i fingertopparna? Det är ju de som flyger mot det glimrande i butikerna. Känna, smeka, känna, smeka. Köpa? Nu räcker det. Halva garderoben bländar redan blicken med saker som sprakar.
Nej, tack, mamma, jag har glitterstopp. Så låter det. Det blir nästan skamligt. Har jag tappat förmågan att se kläderna? Ser jag bara saker som glittrar nu? Är smaken skimmerinfekterad? Går det att bota?
Skatsyndromet.
Var kom skulden ifrån?
Fågeln har glimrande skrud för att locka till sig en maka – har det med det att göra? Är det för att klä sig som en julgran, kristallkrona eller innehållet på Farbror Joakims pengavalv förknippas med dålig smak? Är det ett tecken på att bäraren är ytlig och tramsig? Här går jag och sprakar som ett tomtebloss.
Historiskt är glittret förknippat med många positiva egenskaper. Med guldapplikationer, fastsydda mynt, paljetter och blänkande tygytor kunde bäraren fläkta sin status och sina tillgångar. Idag, med fusksidentyger, plastsmycken och billiga paljetter, garanterar dock en sprakande blusyta inte ett fett bankkonto. (Tyvärr – får väl den glittersjuka flika in.)
Paljetterna var inte bara en sorts föregångare till bling. I många kulturer ansågs de dessutom kunna skydda mot onda andar. Spegelytorna konverterade mörker till ljus. Genom att bära blänkande material kunde personen reflektera bort de oönskade krafterna, men också förstärka solen som speglades i hela plagget. I Haiti användes blänket för att kalla till sig gudarna och i Turkiet bar bröllopsparet reflekterande material under sin stora dag för att gardera sig mot onda ögat och avundsjuka.
Det är en lockande tanke: glittret som en skyddande sköld. Som ett hölje av kraft.
Såhär skriver Victoria Z Rivers i ”The Shining Cloth” (min översättning):
”Guld eller Lurex, siden eller polyester, glansen är det som förtjusar oss, och eftersom det aldrig skymmer, ger det oss hopp. Glittrande saker är inte nödvändiga för kropparnas överlevnad, men kanske är de det för näringen av själen.”
Och själen – den vill man ju inte försumma, tänker jag – och ger mig hän glittret än en gång.
Möter solen i en paljettsköld som skulle göra vilken skata som helst stolt.
