Tillsatser i parfym.
Andy Warhol, Perfume Bottles (Halston Campaign), 1979. Bild via Paul Kasmin Gallery.
Styrka, Tokyo eller något helt annat. Vad finns i din parfym förutom vätska med doft?
Parfymen innehåller något utöver en luktämnen i flytande form. Ja, det måste vara så, för varför skulle folk annars betala galna summor pengar för en flaska vätska vars doft man vant sig vid efter en kvart? Det måste vara något mer man betalar för. Något mer man sprutar på halsen än, säg, en svag arom av bergamott och viol.
För Elin Kling är det ibland styrka som flyter runt i flaskan. I en intervju för Into The Gloss berättar hon hur hon gärna väljer en tyngre parfym när hon ska på ett möte:
”Det ger mig lite mer självförtroende. Jag justerar min doft beroende på hur jag är klädd och vem jag ska träffa. Ofta förväntar sig folk inte särskilt mycket av mig under mötena, så jag har möjlighet att överraska dem – jag vill att min doft ska representera styrkan i det. Men har jag en mer avslappnad dag väljer jag en lättare parfym. Det är ett lite post-feministiskt sätt att tänka.”
(Källa: Into The Gloss, min översättning)
Många gånger är byxval, rougepuffning och parfymduschar bara procedurer för att se fin och lukta gott, men då och då är målet både mer preciserat, komplext och – ofta – mer spännande. Elin Kling-exemplet ovan tillhör kategorin högst medvetna parfymstrategier. Andra gånger är halssprutet kanske mer intuitivt. Man väljer något vagt japanskt ur badrumsskåpet efter att ha lyssnat för mycket på ”Lost in Translation”-soundtracket, för att Tokyo plötsligt behövs i inåtandetagen.
Bilden föreställer ett sprut av en fransk parfym. Kan till exempel kan användas om ett plötsligt behov av att känna sig som Charlotte Rampling på en svettig parisisk uteservering uppstår.
