Kanske är han något på spåren, John Cage. Men vad är det med årsskiften som får en att bombsäkert tro att det med lite materialistiska medel är möjligt att bli en ny person?

Den första januari är en utsiktsplats med horisonten i perfekt panorama. Allt är nytt. Luktar nytt. Det är inte nytt, men det ser nytt ut. Luktar nytt. Man lovar sig själv att bli bättre. Bli en bättre version av sig själv, som inte biter på naglarna eller kollar Instagram istället för att läsa Iris Murdoch på tåget.

En kofta i perfekt grönmögelgrön, luddig mot eventuella fingertoppar, är precis vad en person som läser Iris Murdoch på tåget skulle ha på sig. Ett hjälpmedel.

Mode är det nyas industri. Det är det nya materialiserat. Mode är ett löfte om något annat, något nytt. En framtidshyllning som ersätter sig själv ständigt. Det är maraton mot solnedgången. Det är lätt att glömma att regnbågen (eller den regnbågsfärgade partytoppen) hela tiden flyttar sig längre bort, närmare horisonten.

Det är ett nytt år. Efter en vecka är allt är som vanligt igen. Men den grönmögelgröna tröjan är åtminstone väldigt fin.

Bildkälla: skärmdumpar ur Ally McBeal, säsong 3.

Faye Dunaway, morgonen efter Oscarvinsten.
Foto: Terry O’Neill/Getty Images via the Guardian.

Vaknar till ett nytt år. Men i samma lägenhet. I samma urtvättade pyjamas. Till samma sovrumsfönstersutsikt (obs, ej samma som Faye Dunaways ovan).

Det är väl nu det är meningen att den nya kalendern ska fläkas upp och blända en i ansiktet med sitt kritvita inre. Inkorgen ska äntligen genomvadas efter en tids försummelse, korsetten ska på (åtminstone den metaforiska), snöras åt, koffeinet ska ersätta cava i blodomloppet och en färsk spellista ska monteras för att uppmuntra absolut koncentration och känslan av en ny era. Av bara farten kanske garderoben råkar rensas och kylskåpet möter ens mest minimalistiska ilska.

Tänker såhär: det är bra. Utrensning –  av vinden, byrån, tarmen – är en bra strategi att inleda det nya året med. Men – det finns ett men – bara så länge det också i bakhuvudet finns en påminnelse om att ett nytt förvaringssystem eller tvättade fönsterrutor inte kommer garantera ett bra år. Att väggen bakom ugnen inte påverkar ens mentala hälsa radikalt även om den är ren. Att jeansen som förvisas till någon container inte automatiskt ger en bra karma i utbyte.

Men det är väl så, att ritualer ofta är till för ritualernas skull.
Det är nytt år; jag har för många jeans.
Det är nya tider nu. Det måste synas, materialiseras, kännas.
Jag rensar i röran, alltså finns jag. Hur säger man det på latin?

Det har gått 17 månader sedan

du köpte mig på flygplatsen, på väg hem, med blåsor under fötterna och alldeles för lång tid till go to gate, men ändå med oproportionerligt hög puls. Jag är orange som ett skrik och blev från och med då en REA-prislapp mitt i ditt ansikte.

Jag gör Klass 1-märkta persimonfrukter avundsjuka. Du kan använda mig som reflex en mörk kväll på en trafikerad gata. Höstlöven kan slänga sig i väggen.

Jag är kanske ingen klassiker i läppstiftssammanhang; det finns inga vinsorter i den här nyansen. Ändå har du burit mig mitt i fejjan nästan varje dag i ett och ett halvt år.

Några timmar efter påförandet finns jag intorkat i varje läpprynka. Ibland kryper jag ner under den förbjudna kanten och får dig att se lite galen ut. Jag skulle själv vilja säga att jag blivit en del av ditt utseende. Lika självklar som ett Islandsformat födelsemärke eller ett djupt streck i pannan.

17 månader senare håller jag på att ta slut. Du har varit mig trogen hela tiden. Inte en enda barnavdelningsrosa nyans har tagit kvällsskiften. Nu finns det bara fyra millimeter kvar av mig och jag vill bara passa på att stirra dig i ögonen, innan du befinner dig i en lysrörsupplyst Tax Free-shop nästa gång, med shoppingsug och tid på dig innan avgång, och säga: det är bäst att vara konsekvent. Konsekvent orange.

 John Galliano, vår/sommar 2010. Bild via Vogue.

Det går trender i kroppsdelar. Axlar kommer på modet, med axelvaddar, bredare skulderparti och iögonfallande dekoration. Ett tag tillåts foten – okej, skon – vara enorm och uppseendeväckande, klumpig, med kilklack och platå. Sedan är det kanske gorillaärmens tur. Alldeles svullen och puppalik.

Det är tydligt att silhuettnormerna för kläder är mycket mer flexibla än för kroppen. Kroppsidealen är som känt inte direkt säsongsombytliga. Tyvärr. Tänk så kul det skulle vara om riktigt spetsiga ridbyxlår och platta överarmar varit trendsynkade i alla fall var tredje år?

Oh well. Som individ kan man åtminstone förbehålla sig rätten att låtsas. Låtsas att man lever i ett samhälle där det inte ligger någon värdering i om en jätterumpa är gjord av fem lager tyll, fett eller silikon. ( )( )

Foto: Jonathan Gitelson.

Jonathan Gitelson hittade t-shirten ovan längst bak i sin garderob, ihopskrynklad i en påse tillsammans med flera andra av hans plagg, bland annat en lite oformlig ulltröja, en kaffefläckig piké i babyblått och en långärmad tröja med hål. Det visade sig vara kläder som hans flickvän hade gömt undan helt enkelt för att hon inte stått ut med att se honom bära dem längre.

Frågan är vilka, och hur många, av ens egna plagg som skulle gallras ut ur garderoben om makten gavs till någon annan än sig själv. En eventuell partner till exempel. Förmodligen skulle vissa sönderlagade jeans och sovtoppar hänga löst. Frågan är om man skulle våga fråga, ens helt hypotetiskt. Urtvättad bomull, kaffefläckiga mjukisar och raggsockor på sista valsen och tråden – det är känsliga grejer.

Resten av Jonathan Gitelsons utrensade plagg, som han själv dokumenterade till projektet ”Items Of Clothing Secretly Hidden By My Girlfriend (So I Wouldn’t Wear Them Anymore)”, går att se på hans hemsida. Han är för övrigt fortfarande tillsammans med tröjgömmarflickvännen. De är gifta nu.

Innan vinden tömt huden på den sista D-vitaminen kan det vara läge att bära en riktigt daskig beige nyans. Bara för att man kan. Nästan kan. Kanske måste man redan fuska lite genom att applicera lyster i sminkform längs kindbenen och något signalrött på läpparna eller bara byta skosnören till något som syns även genom dimma. Helt enkelt för att inte drunkna. Hösten handlar mest av allt om att undvika drunkning i gråtonerna.

(Och, ja, det här Sista Skriket officiella smygtart av hösten.)

Egentligen handlar mode allra mest om längtan. Inte om att göra sig fin eller om att fylla ett garderobshål eller om att visa upp sig. Det handlar om det också men allra mest handlar mode om längtan.

Foto: Gjon Mili, 1950. Bild via Google LIFE.

Om att längta efter… hösten, våren, andra platser. Efter en stämning man sett på en bild, i en film, på en blogg, på instagram eller hört i en låt. En dröm om en ny tid, en ny känsla. Ett nytt liv. Ett nytt jag! Eller något nytt bara. Mode handlar, på ett personligt plan, om att översätta, försöka översätta, ett begär efter något mer eller mindre identifierbart, till något som går att ta på.

Bild via Arte y Fotografia.

Någonstans vet vi kanske att det är omöjligt att med hjälp av en ny pärlbroderad blus förverkliga en dröm om ett annat liv. De där bilderna som hägrar i horisonten – fantasierna om något bättre, snyggare – mode är ett sätt att försöka nå dem, med hjälp av en läppstiftsunderläpp, en krispig skjorta, en avklippt hår, ett par ljudlösa sneakers med chockvita sulor. Det är ett sätt att sträcka ut armarna och försöka gripa efter det där. ”Det där”.

Foto: Alfred Eisenstaedt, 1960. Bild via Google LIFE.

Antagligen vet man någonstans inom sig att framtiden INTE sitter invävd som guldtrådarna i en ny kofta. Betyder det att begäret är falskt? Att det är fult och fel? Skamfullt, naivt, löjligt, ytligt? Är lusten efter något nytt något man bör kämpa emot likt en skäggig stoiker?

Eller, kan längtan faktiskt vara fin i sig själv? Och nu pratar jag inte (i alla fall inte bara) om kortpenetrering i butik, utan om själva åtråendet som aktivitet och som känsla i magen. Kan den ha ett värde? Om man påminner sig själv om att trycka på Godkänn belopp inte medför en direkttransportering till nirvana.

Bruno Pieters. Foto Patrick Dembski via Bruno Pieters.

Make common sense common.

If you can’t accept something, then change it.

Everything happens for a reason, but we can be the reason they happen.

Det hängde många ödesdigra (och kanske lite klyschiga) formuleringar i luften efter att Bruno Pieters föredrag under modemiljökonferensen i Köpenhamn förra veckan. Designern inledde med att erkänna att han trodde han hade för mjuk röst för att hålla föredrag, men det visade sig att stora ord faktiskt blir rätt vackra när de uttalas av just en mjuk röst.

Bruno Pieters har varit ett ganska välkänt namn i modevärlden, dels på grund av hans eget märke, men också för hans samarbete med företag som Weekday och Hugo Boss. En dag fick han nog och gjorde slut med hela branschen och stack till Indien.

Bild via Honest by.

Brytningen varade inte för evigt för nu är han tillbaka. Han är tillbaka med en inställning som lyder ungefär – detta är mina ord – ”modebranschen suger men det behöver inte jag göra”. Med märket Honest By försöker han utmana de saker som fick honom att tröttna på branschen från början. Bland annat vill han göra kläder som inte skadar miljön och för att bevisa att det inte bara är tomma ord tillåter han full insyn i samtliga produktionsled. Han gillar inte ordet ekomode (”Det är bara mode”), men det är vad hans kollektioner innehåller. Plaggen tillverkas i begränsade upplagor och i webbshoppen kan man läsa på om tillverkning, klädvård och om materialen är veganska eller inte. Det rör sig fortfarande konsumtion, men om mer medveten konsumtion.

Världen, framförallt modevärlden, skulle vara bättre om fler stannade kvar efter sina uppvaknanden, istället för att fly och göra något annat någon annanstans. Stannade kvar och försökte förändra. Man kan ju faktiskt göra det. Även med en mjuk röst.

Egon Schiele, ”Female torso with underwear and stockings” (1917).
Bild via Wikimedia Commons.

Som känt går det inte bara trender i plaggtyper och estetik men också i passform och hur kläder bärs.

Jeansen stoppas in i tubsockor. Chinosen viks upp. Shortsfållen klipps av. Sjalen binds runt väskhandtaget. Skjortan knäpps helt upp. Blusen knyts på magen. Trenchcoatkragen pekas uppåt.

Ibland är det extra viktigt att strumporna inte syns i vårskon; ibland är det lite coolt när de gör det.

Gentlewoman – som tillsammans med magasinkusinen Fantastic Man ofta lyfter fram lite udda stiltips såsom lyxiga flygplansfiltar och kalla duschar – tar i senaste numret upp konceptet ”the VPL”, visible panty line, som enligt dem ligger helt i tiden. Glöm alltså allt om stringtrosor, sömlösa hipsters och behåar med genomskinliga band – uppfinningar som skapades för att möta behovet av att hålla sina underkläder hemliga. Nu ska underklädeslinjerna synas genom kläderna!

Sida 62 ur Gentlewoman no 5, spring summer 2012.

Relativt regelbundet tittar underkläderna ”fram” i modet. Nu pratar vi inte om Victoria Secrets-föreställningar, utan om när underkläderna spelar en roll i påklädningarna, när trekantsbikinin syns genom en transparant topp, kalsongkanten bär på ett budskap, långkalsonger används som byxor, tanttrosor som shorts eller behåband i neon matchas med skorna. Ibland är också modet påverkat av underklädernas estetik, med sovrumsnyanser, axelremmar och satinblanka material. Något i människans undermedvetna, eller åtminstone designerns, vägrar låta underkläderna stanna i det dolda.

Troslinjetrenden som Gentlewoman tar upp får troligen inte som konsekvens att underklädesföretag börjar producera plagg med tjockare kanter, utan handlar väl mer om en sorts allmän nonchalans mot linjernas vara eller icke vara. Det som tidigare var tabu är nu ingen big deal. Faast, man vet ju aldrig. Mänskligheten har historia av att anamma skor i skumgummimaterial såväl som korsetter som trycker in revbenen. Kanske blir överdrivna kalsongkonturer ett helt nytt utseendemåste…