Arkiv för ‘dammiga arkivet’

FÄRGTEMA | Sonias känsla för färg

Publicerad den 16 maj 2012 klockan 15:36 av Ida Skovmand

Källa: Fetching things.

Efter att hon sytt ett färgstarkt kubistiskt lapptäcke åt sin son fortsatte Sonia Delaunay fylla sitt hem med kollagekompositioner. Hon täckte lampskärmar, kläder, kuddar och andra föremål med geometriska former och färg, färg, färg.

Källa: Obit.

Sonia Delaunay, som hängde i avantgardistiska kretsar, tyckte inte om att man separerade finkonst från konsthantverk och hon levde som hon lärde genom att förutom i målarduken hitta kanvasytor i tyger såväl som leksaksskrin. Hon kom att designa allt från möbler, kläder och handväskor till operakostymer, butiksutrymmen och mattor.

Design B53 (1924) via The Colour Store.

När hon för första gången försökte öppna en boutique, ”Casa Sonia” i Nice, drog sig hennes finansiärer sig ur eftersom de tyckte att hennes kreationer var för moderna. Just modern är ett ord som hänger ihop med Sonias uttryck. Fortfarande. Besöker man utställningen Avantgardens KvinnorLouisiana, öppen till den 28 maj, där Sonias konst är en viktig del, slås man av hur aktuella hennes skisser och tyger känns än idag. På riktigt, alltså. Särskilt är det färgerna som får bilderna att framstå som om de var gjorda inte igår, inte idag, men imorgon.

Sonia öppnade en butik till slut, i Paris, och sålde kläder av egna tyger, bland annat till kända skådespelare.

En kappa till Gloria Swanson. Foto: Wolfgang Woessner från utställningen “Color Moves: The Art and Fashion of Sonia Delaunay” på Cooper-Hewitt, National Design Museum via Artnet.

Baddräkt (ca. 1928), foto från utställningen “Color Moves: The Art and Fashion of Sonia Delaunay” på Cooper-Hewitt, National Design Museum via Artnet.

En fransk poet sa om henne: ”Efter fem minuter i Sonia Delaunays hem, vem har inte känt mer övertygelse, mer hopp och mer glädje?”

Bild via Paisley Diaries.

Det är något med hennes konst som får en att vilja omringa sig med färg. Filtar, kuddar, mattor, tavlor. Som får en att önska att vardagsrummet, veckan, livet, skulle kännas lite mer som ett av hennes lapptäcken.

Källa: Art and Women.

HÅLLBART MODE | Återfallsutmaning

Publicerad den 14 maj 2012 klockan 11:23 av Ida Skovmand

George Phoenix via Wikimedia Commons.

Dagens hållbarhetsidé: Återinviga ett gammalt plagg.

Dags att gå på gå på upptäcktsfärd i den egna klädkammaren. Nej, det är inte direkt mer miljövänligt att fysiskt ha på sig en jacka än att låta den hänga i garderoben, men det kanske ändå finns fördelar med att återbesöka bortglömda plagg ibland? Att rota fram sitt forna jag i klädform utan att rygga tillbaka? Kanske stoppar det en från att stressköpa en ny vårjacka. Om inte annat kan det åtminstone vara en utmaning att våga sig in i garderobens mörkaste hörn och komma ut påklädd i något nytt fast gammalt.

Själv gjorde jag comeback i tre gamla plagg under veckan som gick. Tre vårjackor, som av olika anledningar under många år hängt kvar hos mig, men nästan aldrig på mina axlar, fick återse dagsljus.

IMG_6577

I. Rödvinsköpet

Köpt i en storstad som jag spenderat sommaren i precis innan jag skulle åka hem igen. Efter att ha varit konstant pank och snål hade jag plötsligt druckit karaffvin mitt på dagen och befann mig i en stor klädbutik med mitt kontokort fullkomligen vibrerande i fickan. Då kändes det som en bra idé att köpa en nästan midjekort dubbelknäppt jacka i vinterjackstyg som är för kall att användas på vintern men för varm att användas på våren. Den var inte ens på REA! Men nu, sju (!) år senare, lyckades jag äntligen vädermatcha den. Tack för det, svenskt oberäkneligt vårväder. (Råkade dock spilla ta-med-kaffe över hela ena ärmen så nu dröjer det väl antagligen sju år till innan jag vågar bära den igen.)

IMG_6578

II. Bohouniformen

Jag jobbade i en klädbutik som var för dyr för oss som jobbade där att handla i. Ibland på lunchrasterna sprang jag i någon klädkedja som matchade min budget bättre och en dag hittade jag en trenchcoat som var glansig och påsig i formen som fick mig att känna mig lika delar lyxig som hemlös. Bra kombination som ringade in mitt dåvarande liv ganska väl. Den har åldrats fint och överlevde 40 grader i maskin så nu får den igen mig att känna mig ambivalent på ett trevligt sätt. Trasig och glamorös på samma gång.

IMG_6599

III. Jobbsökarjackan

Köpt inför en arbetsintervju. Jag minns att jag bar den med krispig vit t-shirt, silverhalsband och grå gubbbyxor och att jag kände mig fin och ny. Tror att det är en bra känsla att ha när man går på arbetsintervju. Minus med jackan är att den ser ut som en regnjacka men verkligen inte är vattentät. Dessutom måste man nästan ha på sig läppstift när man bär den. När jag steg ut i den på gatan häromdagen, för första gången på mycket länge, kom jag plötsligt på att jag ibland använt den som joggingjacka. Tack och lov var min jogging aldrig intensiv nog för att lämna den charmiga doften av sportsvett i tyget.

(I förrgår när vinden var efterhängsen och jobbigt bar jag jacka nummer III under I. Det visade sig funka ganska bra.)


Någon som antar utmaningen att göra samma? Att under den kommande veckan bära minst två plagg som hängt orörda i minst ett år i garderoben? Berätta gärna om hur det gick!

En oblodig päls

Publicerad den 12 februari 2012 klockan 10:02 av Ida Skovmand

Dagens plagg:

Maison Martin Margiela, vår/sommar 2008.
Foto: Collection ”Artisanal” PE08 ©Marina Faust via If it’s hip, it’s here.

Inga djur skadades under tillverkningen av den här rävboan. Består av 2500 flirtkulor som målats med kinesiskt bläck.

Bröllopsspöken

Publicerad den 8 januari 2012 klockan 11:45 av Ida Skovmand

Foto: Loomis Dean (1961) via LIFE.

Vad gör man med klänningen när bröllopet är slut?

Sadie Stein skriver om hur hon under stormen Irene från sin läckande garderob räddar den bröllopsklänning som egentligen aldrig befodrades från förlovningsklänning. Den som hon som 24-åring fick uppsydd på Lower East Side med bröllopsdstumet insytt i tyget. Förhållandet sprack i sömmarna, inte klänningen. Den finns kvar, nu har den till och med överlevt en storm. Ett minne av ett bröllop som aldrig ens inträffade.

Min mormor brukade prova sin en gång om året, tills den dag då dragkedjan sprack. Då gav hon den till mig.

Antagligen finns de överallt. På andra sidan väggarna i grannes garderob. Inlåsta i mörka utrymmen. I liksäckar så att malarna inte ska komma åt dem. Numera laddade med nostalgi eller eventuellt skilsmässoångest. De får sällan se dagsljus, för att inte säga aldrig. De är nästan butiksnya förutom en svag antydan till svett och en eventuell och tunn rand foundation. Spökena.

Hur förhåller man sig till sin bröllopsklänning efter att bröllopet är slut? Efter att champagneflöjtarna diskats och allt omslagspapper återvunnits? Provar man dem? Använder dem? Undviker dem?

Bildskönt

Publicerad den 20 oktober 2011 klockan 13:30 av Ida Skovmand

Dagens bildtips:

Comme des Garçons. Foto: Annie Leibovitz (1997), via VOGUE.

Idag tycker jag att ni ska besöka Vogue som illustrerar frågan ”Vad är skönhet?” med ett bildspel med foton från arkivet.

Det innehåller bland annat:

Foto: Irving Penn (2002), via VOGUE.

Och:

Foto: Annie Leibovitz (1999), via VOGUE.

Vad är skönhet?

En fråga man kan försöka svara på. Om och om igen. Naturen, är det skönhet? För min del blev naturen först vacker när jag blev vuxen. Barbara Meislin, den Lila Ladyn, skulle kanske säga att skönhet innefattar allt som är lila.

Aristoteles ansåg att skönhet var balans: när något inte var för stort eller för litet. Lagomhet – en fin liten tanke som kanske är lite svårsmält idag, när extremer dominerar våra synfält. Men i och för sig, måttfullheten är samtidigt väldigt närvarande: i Phoebe Philos zen-anda, i köerna till COS där en stramt stickad orange tröja är mer värd än en dramatisk klänning. (Hundramiljonersfrågan: är det ett fall av ”ren skönhet” – eller helt enkelt en trend…?)

Sista Skrikets egen definition av skönhet skulle låta ungefär såhär (SISTA SKRIKET ON BEAUTY, part one – den som mumlar ”pretentiöst” får mumla det väldigt tyst…):

Skönhet är beroende av betraktarens reaktion. En vacker bild är inte vacker om ingen säger att den är vacker. En bild i Vogues bildspel är vacker för att den som stirrar på den känner något för den, en positiv känsla som kanske orsakar gåshudsreaktion eller konsumtionsimpuls. Det är en njutning eller ett begär vars härkomst man inte direkt kan förklara. Nej, det finns ingen matematisk formel för absolut tidslös skönhet. Inte ens när det kommer till solnedgångar. Eller Kate Moss. Eller? Kate Moss kanske är undantaget ändå. Vi lämnar det öppet. Hur som helst, för att sammanfatta, Sista Skriket är inte Team Aristoteles när det kommer till sköna modebilder.

Molnmän i Tokyo.

Publicerad den 9 oktober 2011 klockan 13:40 av Ida Skovmand

Comme des Garçons vår/sommar 2012. Foto: Yannis Vlamos/GoRunway.com via Style.com.

Fluffkokongerna ovan, som kommer från Comme des Garçons vårkollektion 2012, fick mig att tänka på en helt annan kollektion. En kollektion som visades för två år sedan i Rei Kawakubos hemland.

Det var oktober 2009 och modevecka i Tokyo. Det kändes som att jag åkt halva tunnelbanesystemet, bytt från färg till färg, när jag slutligen landade någonstans uppe i tunnelbanekartans översta högra hörn. En polis pekade mig till rätt byggnad. Lokalen, där modevisningen skulle äga rum, var mörk och fylld av människor och rök. Jag hade ingen aning om vad jag skulle se.

Tokyos modevecka hade innan detta inte varit vad jag väntat mig. Mina förväntningar hade varit enormt höga. Comme des Garçon-höga. Yohji Yamamoto-höga. Men båda namedroppade designer har som sina visningar i Paris. Jag tänkte mig däremot att den japanska modeveckan skulle rymma en, två, tre eller fyra motsvariga modemärken. Modevisningarna skulle göra en modeturist från skandinavien alldeles darrig i vaderna. Jag hade förväntat mig en kataris per kollektion – minst!

Första visningen jag var på var inte stark nog för att brotta ner min jetlag; jag gäspade mig genom den. Kollektioner bestående av ganska mycket vanliga kläder, ömsom superexperimentella trasor, stämde inte riktigt in med min förväntade bild av en japansk modevecka.

Några dagar in i veckan gick jag på writtenafterwards visning och slutade gäspa.

Writtenafterwards vår/sommar 2010. Bild via writtenafterwards.

Fram vaggade fluffiga skepnader. Det var först när man vant ögonen vid röken som man såg att det var många äldre män, lindade i fluffiga tyg och molnaktiga material, som var mannekänger.

Yoshikazu Yamagata är namnet på den designer som skapat modeveckans mest mystiska gudaparad för sitt märke writtenafterwards.

(Det var inte helt lätt att fota genom röken)

För publiken var det lättare att ta till sig en stämning snarare än konkreta plagg. Mest av allt kändes det som att vara på teater. Eller i kyrkan. jag minns det som att publiken var tyst och koncentrerad. Kanske lite chockad.

Bild via writtenafterwards.

Tunna ben stack ut under tyllvolymen. Man fick känslan av att accessoarstockarna inte bara var dekoration. Ålderdom, tid, uppgrävt förflutet, föreställningar om det förflutna, gubbar och gudar. Inte ett enda bärbart plagg.

Kollektionen fick mig att känna mig precis så lost in translation, hänförd och förvirrad som jag hoppats på att göra när jag bokade in den japanska modeveckan i min kalender. I efterhand är jag är nästan tacksam för att det inte fanns en engelsk pressrelease att tillgå. Jag kan tänka tillbaka på kollektionen som ett fluffigt mysterium. Ett teaterögonblick i modeturistens Hall of Fame.

Bilder via writtenafterwards.

Blöjbyxan, två år senare.

Publicerad den 7 oktober 2011 klockan 14:04 av Ida Skovmand

Personlig passform, hösten 2009. Bilden ovan används, inte för att illustrera undertecknad, eller undertecknads dåliga hållning, men ett par byxor som framkallade följande passformtankar:

Hur viktig är passformen när det kommer till kläder?

Den frågan kan man inte ställa. Man kan inte ställa den generellt för det är, som det mesta annat när det kommer till mode, individuellt. Men passformen, hur mycket den betyder och vad den innebär, är inte bara beroende av personlig smak – det är i allra högsta grad något som påverkas av modets cykler.

När jag nyligen provade mig igenom och sorterade (= hetspackade ner i lådor för att förtränga till källaren) dammiga hörn av min egen garderob slogs jag av hur dålig passform många plagg hade. Det var som om jag tidigare mer eller mindre hade struntat i hur kläderna hade suttit på. Bananformade blöjbyxor (se bild), boxiga överdelar och rökhynyanserna talade sitt tydliga språk. Det var ingen smickrande flashback spegeln erbjöd mig.

Som förklaring tänkte jag att jag hunnit förändras som person. Inte fysiskt, men att jag numera tycker om när saker passar mig och att jag tidigare struntat fullständigt i passform. Det skulle kunna vara en logisk förklaring på obarbärheten jag stötte på längst in i garderoben. Men när jag tittar på bilden ovan – jag minns ändå att jag kände mig fin. Jag ser likadan ut i byxorna idag, två år senare, men idag känner jag mig som en påse vägsalt i dem – vad har hänt?

Kanske finns facit till varför de arkiverade garderobsplaggen plötsligt är så osmickrande, i kalendern.

Passform, 1999. Britney i en stökig garderobsmiljö. Bild från LIFE via Google.

Passform är estetik, estetik som är invävd i modecyklerna. Precis som det går trender i färgskalor och materialval går det trender i hur kläder ska sitta på kroppen.

Att jag nu reflexrynkar näsan framför spegeln i ett par säsonger gamla byxor med mycket stussvolym, beror kanske helt enkelt på att byxformen inte ligger i tiden på samma sätt längre. Eller åtminstone inte i min uppfattning av vad som ligger i tiden. När något ligger i tiden, är trendigt, händer något med den personliga smaken. Trenden gör specifika kläder kosher. Tiden kontrollerar i viss mån hur vi ser på kläder. Tiden rättfärdigar blöjbakar såväl som låga linningar.

Passform enligt Thom Browne, våren 2007. Bild via NY Mag.

En trend är en form av illusion som man delar med ett kollektiv. Man skulle kunna säga att man hjärntvättas lite och plockar upp värderingar som inte nödvändigtvis finns i ens grundsmak. Med hjälp av modet accepterar man vissa regler, till viss del omedvetet. Man får sin smak en smula manipulerad.

Med andra ord: modet erbjuder tillfälliga frikort till att bära byxor som ger en päronrumpa.

Av den här anledningen tror jag inte på allmäna, ”tidlösa”, stilsanningar som rör passform. Stilcoachtips som inte tar med modets förändringar i beräkningen. Särskilt provocerande var det när stilpoliserna Trinny och Susannah tvingade på sina stilpatienter en helt ny garderob från en och samma säsong, en och samma butik. Visst, nu får den stilhandikappade en repertoar av välsittande toppar – men tänk att vara tvungen att leva i AW07 för alltid? Kommer den blommiga trikåtoppen med båtringning fortfarande kännas välsittande efter, säg, fjorton månader?

Det är klart att det kan finnas tumregler och tips att hämta, snitt som får en att se smal ut, färger som funkar bättre än andra, men man får inte glömma att även ”bra passform” är någonting subjektivt som i allra högsta grad är påverkat av tiden och trenderna.

Nu pratar jag alltså även om kläder som inte är ”mode-mode”. Kläder som köps utan ”trendbaktankar”. Även de är produkter av nuet.

Passform, hösten 2011. Bild ur Célines höstkampanj via Céline.

Jag är ganska säker på att det inte går att helt skilja den personliga smaken från modet i tiden. Och att bra passform inte existerar i ett vakuum.

Passform, 1944. Foto Nina Leen via LIFE via Google.

Tiden går, men byxorna med säckig bak hänger alltså kvar i garderoben. I en ideal värld är ens personliga smak såpass stark att man fortfarande tycker om alla sina plagg även när de hamnat i ofas med tidens tendenser. I en ideal värld använder man också alla sina kläder tills de nöts tunna… Om det är så i praktiken?

Jag kan bara tala för min egen garderob när jag svarar nej.

The things you own end up owning you.

Publicerad den 25 september 2011 klockan 11:28 av Ida Skovmand

Det är inget som en flytt som tvingar till konfrontation med materialismen.

Tio kartonger in, kallsvetten kommer. Det är en känsla som innehåller både förändringsnervositet, utflyttningsstress, ömma axlar, nostalgi, men framförallt ett förhöjt äckel inför den egna konsumtionen. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att samla på sig så mycket skit?

(– Well, du har antikvariat som hobby, är stammis i stans alla second hand-butiker och spenderar varannan helg på Sopstationen.

– Det var en retorisk fråga..!)

För ett ögonblick står man där med hela västvärldens materialism och konsumtionsvanor på sina axlar. För man kan ju försöka göra det till ett allmänt och inte personligt problem, det kanske känns bättre då. Antagligen börjar man maniskt slänga varannan ägodel i påsen öronmärkt Myrorna. Även om man vet att det inte hjälper, för så fort man landat i nya lägenheten, sprättat upp sina kartonger, kommer man på nytt börja boa sig, konsumera nytt (för man behöver ju nya grejer till den nya lägenheten!) och glömma allt om det Everest av tillhörigheter som man var tvungen att packa ihop och lyfta med sin rygg.

Jag skriver, såklart, i jagform egentligen. Helgens tema har varit tunga lyft och ägodelsångest. Där någonstans i kaoset, när jag åtminstone packat ner alla loppisskålar och glittriga ponchos, hela min boksamling, alla tavlor från väggarna, samtliga skor, upptäckte jag min samling gratisvykort från högstadiet. Den väger cirka tre kilo. När någon fyller år brukar jag välja ut ett kort från den. Den kan omöjligt förpassas till vinden.

Det är urvalsprocessen som är den värsta. Vad ska man göra med sakerna? Vinden? Det är som att förtränga ett trauma, typ. Skänka bort? Jo, men, men, jag kommer verkligen sakna den här jordgloben. Tvångsadoptera bort till någon stackars kompis? Som sagt, stackars kompis. Sätta på piedestal?

Det hänger helt enkelt inte ihop, att man samlar på sig fler och fler saker, men att lägenhetspriserna stiger. Kvadratmetern är vår tids saffran, ändå fyller jag dem tvångsmässigt med högar och högar av prylar. Hem sökes för kattlös crazy lady och hennes fem containrar loppisfynd.

I helgen lärde jag mig att den sentimentala materialismen aldrig är så påfrestande som när man ska flytta till en mindre lägenhet.

Det är inte utan att man tänker på den debatt om frihet som i nuläget smyger i media. Jonathan Franzen-effekten (hans tegelsten till roman är för övrigt inte heller helt kul att flytta!). Känslan som uppstår när man under en mycket kort tid blir tvungen att möta varenda sak man äger – det är ingen frihetskänsla.

(– Imorgon drar jag till andra sidan världen och lever som nomad.

– Du måste bara hyra ett förvaringsrum för dina fyra meter tidningar och tjugo kilo kläder först…)

Aldrig har livet som buddhistisk nunna känts mer lockande.

Gårdagens tidningar – idag!

Publicerad den 4 september 2011 klockan 09:59 av Ida Skovmand


Uppslag ur Dazed & Confused, juli 2007 #51. Foto: Xevi Muntane

Tänk att vi aldrig kommer kunna slå upp ett gammalt modemagasin och titta på kläderna objektivt. Eller kolla genom en gammal skolkatalog utan att riskera rysning.

Ser man en film från 70-talet dyker slöjas blicken plötsligt av ett retrofilter. Man kan identifiera estetiken som gammal, man kan tycka om den, men man kan inte tycka om den på ”korrekta” villkor – det vill säga på samma sätt som när filmen kom ut. Det kommer alltid adderas en värdering, en värdering som är resultatet av åren som gått.

Uppslag ur i-D, december 2002 #226. Foto: Jason Evans

Det är som när man bläddrar i ett dammigt fotoalbum och skrattar åt sig själv eller sina föräldrar i kryptiska kläder. Tumbleweed-frisyren! Tjockleken på glasögonen! Buffalos! Singoallablus! Man skrattar åt det, eller förfasas, för det man såg då ser man inte längre. Det är inte samma blick man hade i spegeln på morgnarna som man har nu. Dagens ögon har fått tillägget distans. Tiden har gått, man befinner sig inte längre i ögonblicket som hade sitt mode, sitt samhälle, sin kultur. Distansen innebär inte att man vet bättre, men att modet kommit och försvunnit; modet är kodat en annan tid. Allt som hörde till – tv-jinglar, matvanor, politiker, toplistehits, kändisar – har förändrats eller ersatts. Vi lever i en annan tid än då.

Det är det här jag syftar på när jag säger att mode är som att leva i nuet. Det är ett ständigt förkroppsligande av en rådande tid – även om det för en individ innebär att drapera sig i 60-talsreferenser på 00-talet och för en annan att göra tvärtemot vad Vogue säger; självklart flanerar de flesta inte runt med en modekompass dinglande över hjärtat. Poängen är inte hur människor förhåller sig till ett ”allmänt mode”, men hur personliga val och smak samspelar med tiden. Det är naivt att tro att vi är opåverkade av nuet. (Snart kommer talet om att mode är en kraft som ingen kommer undan… May the force be with you.)

Personlig smak är knuten till tid, precis som skoklackstrender och en tetra mjölk.

Uppslag ur Another Magazine, höst/vinter 2007. Foto:Willy Vanderperre

Det stör mig lite att jag inte kan plocka fram en gammal i-D och förstå bilderna som jag gjorde då. Det har inte ens gått många år, bara ett par, men jag känner mig ändå som en turist som har svårt att förstå språket när jag bläddrar genom ett nött exemplar från 2001.

Lite kittlande är det dock att tänka på – vi kommer aldrig igen kunna betrakta den här bilden som vi gör just nu:

Hermès höst/vinter 2011 via Tank Magazine. Foto: Sean Cunningham

Suzanne Lenglen

Publicerad den 27 maj 2011 klockan 14:39 av Ida Skovmand

Foto: Jacques-Henri Lartigue via Donation Jacques-Henri Lartigue

När andra bar stela stela klänningar dök Suzanne Lenglen upp på tennisrektangeln i tunna, flygiga kjolar. Mellan sina set tog hon klunkar brandy och vann match efter match. Tänk att få se henne i aktion!  Tänk att få se den där kjolen sväva som fabriksrök runt henne. Det borde till och med kunna få den icke sportintresserade tenniskonverterad.

Bild via Au Feminine

Bild via LIFE

Bild via Tennis Forum

Ida Skovmand
Sista Skriket handlar om mode i världen och världen i modet. Här ser vi gärna kläder som något mer än ihopvävda trådar. Med en klädesmals aptit och en skatas glittersug djupdyker vi in i gamla garderober och nya kollektioner.

Ibland gör vi stilexperiment för att ta reda på hur påverkade vi är av kläder. Vill du vara med? Maila idaskovmand@gmail.com

Sista Skriket skrivs av Ida Skovmand, skribent bosatt i Malmö.

Bloggar
Läsarpulsen