Dagens designerfråga går till Minna Palmqvist, som gör kläder som inspirerats av tankar om kropp och ideal. Med hjälp av ett stort block smör och lavendelfärgat tyg har hon skapat en installation som ska föra tankarna till det som gradvis händer med kroppen när den åldras.

Foto: Anna Rönnqvist

Det är ju något som alla måste förhålla sig till: att se sin kropp förändras, både med tiden, men också på grund av andra faktorer, som sjukdom. Har du några förslag på hur man potentiellt kan förhålla sig avslappnat till sin kropps förändring i en tid av kroppsfixering?

Minna Palmqvist: – Ja, den här förändringen är något vi inte gärna pratar om, och många förnekar ju den så till den milda grad att de inte kan se det vackra i tex en ny skrattrynka, utan de ser det som slutet på den unga skönheten (vilken är den enda skönhet vårt samhälle accepterar), men då jag själv inte kommit allt för långt i kroppens förändring, trots att mycket ändras mellan 20 och 30, så har jag inte några tips. Jag antar att det bästa vore om man kunde jämföra sig bara med sig själv, och se till hur man mår och vad man har just där och just då utan att väga in hela modellbranchen och hur man såg ut när man var 19. Men hur gör man det i ett samhälle som vårt?

Läs en längre intervju med Minna Palmqvist, om hennes cellulitleggings och skillnaden på fakta och fiktion i modet, i Sydsvenskans stilsidor på lördag.

Ibland blir man påmind om att designerns jobb innefattar mycket mer än att komma på hur kläder ska se ut. Att det också behöver tänka på hur de ska kännas på och fungera med kroppen.

Säg att du tar på dig en sportig superjacka – en sådan som marknadsförs för äventyrliga expeditioner, men som man bara använder i stan – för att den har luva och det regnar och du ska ge sig ut på den äventyrliga expedition det är att ta sig från Triangeln till Gustav. Du har kommit utanför dörren när du inser att något är fel. Det är något som låter. Någon håller på att rulla in en stor prasslig pappersboll genom trumhinnan på dig. Det känns så. Det avancerade tyget som jackan och luvan är tillverkade av prasslar så mycket att du inte kan höra dig själv tänka. Hur har designern tänkt? Att man ska stå ut med det här ljudet under sina bergsklättringspromenader? Att fågelkvitter är överskattat? Att alla ändå kommer få tinnitus till slut, det är lika bra att man vänjer sig vid hur det känns? Tillverkaren har troligen inte haft några onda motiv, men helt enkelt missat att testbära jackan med luvan uppe. Det rör sig säkert om ett tyg som är effektivt mot kyla, som är noga och kemiskt sammansatt av minst en expert, eller inte, men luvan borde gjorts i ett annat material.

En vän till mig berättade hur hon köpt en klänning som hon tyckte mycket om, men ändå nästan aldrig använt. Klänningen hade nämligen knapparna på ryggen och för att knäppa den var behövdes en annan person. En sambo till exempel. Min vän, som bor ensam, irriterades av klänningens singelovänlighet.

Ibland kan det vara riktigt långt från skissbordet, där plagget föds, till vardagslivet där plagget bärs. Ibland märks det på ett par skor som inte går att ha på sig eller på örhängen som färgar snibbarna gröna. Jag har erfarenhet av kilklackskor som gjort konstiga pruttljud i gång, kjolar som snurrat helvarv vid rörelse och klänningar i bomullstyg med snäv armhålsringning som efter en minut tvingat till sig svettskuggor.

Ni då? Vilka av era i god tro köpta plagg funkar helt enkelt inte i praktiken?

Astrid Andersen, höst/vinter 2012:

Foto Mitchell Sams via i-D online.

Lika snabbt som hon dykt upp på den danska modeugen försvann hon igen. Denna säsongen fick London ensamrätt på Astrid Andersens kollektion:

Bilder via London Fashion Week.

Höstkollektionen hade hon designat fram med Wu-Tang Clan i bakhuvudet.

Hon blandar gärna typiska sportmaterial med något oväntat tyg, som spets. Trots att hon samlar machoattribut, så många att det nästan känns som pastisch, framstår hennes helheter ändå alltid som rätt mjuka.

Hennes kollektioner är bra som motgift om man överdoserat på för mycket ”smakfullt heritageherrmode” och längtar efter neon.

Backstagebilder. Foto Cecilie Harris via Boys by girls.

Guldnagellack och maoritatuerade hakor! Visst behövs det fler ytor att sminka? Hakan är ett naturligt nästa steg.

Astrid Andersens h/v 11-presentation i Radiohuset för ett år sedan var nog den finaste visningen jag varit på i Köpenhamn. Det fanns livepiano och en speaker som beskrev kläderna efter hand som de kom in. Istället för champagne bjöds det på proteindrycker.

Höst/vinter 2011.

Astrid Andersen, som har en examen från Royal College of Art, känner sig säkert mer hemma i London, men Köpenhamn saknas henne…

Gaia, höst/vinter 2012

Igår visade Gaia Brandt sin kommande höstkollektion i Köpenhamn. Är inte säker på att kläderna funkar i 2D, som platta bilder här ovan och under, men i kött och blod och tyg var de väldigt bra – särskilt när de presenterades under valven i den gamla kyrkan Sankt Nikolaj, numera konsthall, till levande orgelmusik. Detaljerna i brons på tröjorna och bältena glimmade i strålkastarljuset, det var fint. När ska någon uppfinna en kamera som verkligen kan fotofånga glitter?

Gaia, som läst Knitwear på Saint Martins, har mer eller mindre befäst sig som Köpenhamns stickdrottning med sina mönstervävda Trompe l’œil-koftplagg. Ironiskt att hennes specialitet – platta tolkningar av tredimensionella detaljer (fuskfickor, tryckta kragar) – inte kommer till sin rätt i de här platta bilderna. Hur som helst tycker jag verkligen att en modevisning ska addera något till en kollektion, göra den tydlig och stark och, i vissa fall, drömsk och berättande. Det får man säga att den här visningen gjorde.

Höstvisioner: lårhöga strumpor, lackskor, conehead-frisyr, rött läppstift och stickat i murriga cocktailfärger med inslag av något som blänker.

Marco de Vincenzo, vår/sommar 2012. Foto Monica Feudi via Style.com.

Minns ni sådana psykadeliska bilder där figurer hoppade fram i 3D när man stirrat tillräckligt länge?

Kanske händer stamma sak om man håller blicken stadigt på de många mönster som finns i vårmodet.

Med dagens digitala mönstermöjligheter är det inte konstigt att tidens kollektioner ibland påminner om innehållet av en tapetfabrik kurerad av en någon på LCD. Experimentens tid är nu och klänningen är den bästa paletten.

En som gör digitala tryck som man kan vila ögonen på utan att riskera hallucinationer är Michael Angel. I vår visualiserade han Egypten, Cleopatra, pyramider, och förvandlade sedan sina visioner med hjälp av en dator och förevigade dem i tyg:

Bilder via Michael Angel.

>>>>Se hela vårkollektionen.

Gabriele Colangelo, vår/sommar 2012.

En vacker tolkning av havet,
tänkte jag,
fortfarande med den här bilden i den referensramssluss man kallar närminnet:

(hur många gånger får man återkomma till samma Van Gogh-bild i sin modeblogg?)

Vad jag vet har just den målningen, Van Goghs stjärnhimmel över Rhône, ingenting med Colangelos klänning att göra. Men en erkänd konstkoppling finns.

Gerhard Richter, ”Untitled” (2008) via Gerhard Richter.

Gabriele Colangelo hade tittat på den tyske konstnären Gerhard Richters fotomålningar när han designade.

Richter projicerade foton på kanvas som han sedan målade på. Jag tycker att det finns en känsla av blandmedia även i Colangelos plagg. Man blir nyfiken på material, teknik, textur. Hur känns det att ha plagget på sig? Det är inte riktigt tillfredsställande att titta på platta kollektionsbilder.

Kollektionsbilder via Gabriele Colangelo.
Van Goghs ”Starry night over Rhone” (1988) via Wikimedia Commons.

Istället för att göra en lookbook gjorde Malmödesignern Jenny Grettve en tidning.

Hon samlade ett gäng konstnärliga vänner och lät dem uttrycka och tolka temagrunden ”Vad håller dig upprätt?”

Resultatet är varvat med bilder från Grettves kommande vårkollektion – en kollektion som är inspirerad av just kroppen och dess konstruktion.

En läkare, två smyckesdesigner och en sångerska är bland dem som reflekterar runt ämnet. Tolkningarna är både bokstavliga, kroppsliga, men också bildliga, känslomässiga.

I inledningen berättar Jenny Grettve om en höftskada som tvingade henne till sängs:

”Det kändes som att jag inte på något sätt kunde hålla mig uppe, hela kroppen blev som en mjuk sladdrig påse utan stöd. Efter sjukgymnastik, konstiga gördlar och mycket värktabletter blev jag bra igen. Men känslan av att inte kunna gå glömmer jag inte.”

Jenny Grettve

Själv hade jag nackspärr när jag läste, plågsamt medveten om hur även pytteskavanker kan påverka hela balansen. Det är lätt att ta kroppens maskineri för givet – ända tills dagen när den inte längre fungerar som den ska.

Sammanfattningsvis är tidningen, via ett intressant tema, en liten inblick i världen som tillhör Jenny Grettve och hennes vänner. Det är framförallt roligt med en lookbook som går att läsa.

Tidningen finns hos olika frisörsalonger i Malmö, men det går bra att höra av sig till Jenny Grettve om man vill få tag i ett ex.

Bild: Bebeto Matthews/Scanpix.

”The shows are not instead of a shrink. They’re what came out of the sessions.”

Alexander McQueen.

Klänningen på bilden är en del av den förståeligt intenstivt uppmärksammade Alexander McQueen-utställning som är öppen juli ut i New York. Den vars bildmaterial till och med i 2D får hjärtat att byta plats med adamsäpplet.

Citatet ovan har bränt i mitt block sedan designern tog sitt liv och orden fick en annan betydelse. Skapandet kan ju faktiskt vara antingen eller. Terapi eller epilog. Som något man gör för att bli klok eller något man gör när man blivit klok. Om man nu kan bli det. Klok.

Bild: Jenny Grettve

Är det inte att ge sig själv handikapp – att bo i Malmö och hålla på med mode? Vi kollade läget med Jenny Grettve, jonglörkreatör med ett ungt klädmärke i sin famn.

***

Det har nästan hunnit gå ett år sedan vi pratade sist. Då hade du nästan precis startat ditt eget märke. Känner du dig mer etablerad i dag?
– Ja det gör jag absolut. Jag har jobbat ihärdigt hela hösten och börjar nu se resultatet. Fler har hört talas om mig, jag får många intressanta förfrågningar och jag utökar min produktion under våren.

I februari visar du dina kläder i ett showroom i Stockholm. Är det första gången du visar utanför Malmö?
– Ja, och det ska bli jättekul! Tyvärr är inte Malmö en ordentlig modestad än, trots att jag tror att det är på gång. Så vill man synas i modesammanhang i Sverige är det fortfarande Stockholm som gäller.

Jenny Grettve vår/sommar 2011.

Du har tidigare haft lokala modevisningar, bland annat på Konsthallen och på KB. Är det något du planerar att fortsätta med?
– Ja, men planen är att för varje visning göra något nytt. Både stort och smått. Nästa kollektion kommer att visas på ett mycket mer intimt och småskaligt sätt än tidigare.

Vilket är syftet med en sådan modevisning? Att visa upp dig för lokala inköpare?
–Nej. Jag tror att inköpare i Malmö och regionen runt omkring åker till Stockholm eller Köpenhamn under modeveckorna. Syftet är snarare att hålla Malmös mode levande. Fortsätter jag kanske fler hänger på och i framtiden är förhoppningsvis modescenen långt mer framskriden än idag.

Jenny Grettve i sin vårkollektion 2011.

Finns det några styrkor med att vara kläddesigner i Malmö?
– Det skulle väl vara att det fort går att bli någorlunda uppmärksammad och igenkänd. Personligen blir jag också peppad att kämpa för att göra Malmö till en modestad. Inom både konst och musik är Malmö väldigt intressant och det är bara en tidsfråga innan modet hänger med.

Vilken är din mest kreativa miljö i Malmö?
– Jag är väldigt förtjust i hamnen och i allt spännande som dyker upp där. Just nu är det platsen för många kreativa människor i Malmö och jag blir ofta mer inspirerad av människor än miljöer.

Hur ser din höstestetik ut? For Dummies-versionen, som kan beskrivas med hjälp av en mening.
– I höst vill jag vara klassiskt klädd i manliga snitt och med tjocka material som ull och fuskpäls.

Jenny Grettve höst/vinter 2011

Kan du berätta om ett plagg i din kommande höstkollektion som känns representativ för kollektionen (eller som helt enkelt är ett personligt favoritplagg)?
– En stor favorit är en oversized kostym i svart-lila fuskpäls som är vacker, annorlunda och bekväm. Den ska jag glida runt i hela hösten.

Vilka material jobbar du helst med för tillfället?
– Allt material av riktigt, riktigt god kvalitet.

Du har tidigare varit ganska sparsmakad när det kommer till färgskala. Gäller det hösten också? Vilka färger använder du då?
– Ja, tyvärr är det väl så igen. Mycket svart och mörka blålila nyanser. Till sommaren kommer dock en liten färgexplosiv kollektion…

”Alice’s adventures in Wonderland”, Alidra Alic. Bild: Alidra Alic.

Alidra Alic, dansk smyckesdesigner, gör små skulpturer som ser ut att vara bra att riva sönder strumpbyxor med. Smycken som i värsta fall kan extraknäcka som vapen.

Kanske bör man inte prata vapen, när det faktiskt av ringarnas namn att döma, verkar föreställa blommor. Uppifrån och ner: vallmo, orkidé, hyacint och tulpan. Någon, jag till exempel, skulle kanske oförskämt tolka dem som ”korallrev” i stället. Särskilt den översta, knotiga, musselrosa vallmoformen hintar om en uppväxt på en havsbotten.

Inspirationen kommer egentligen från Alice i underlandet. Knappast en referens man sätter i halsen av chock över, särskilt inte när man fortfarande har smaken av Burton-hajpen i munnen. Dessutom: ”Alice in Wonderland” jewellery – 1 100 000 träffar på google.

Det är verkligen inte särskilt svårt att förstå varför den där sagan blivit en trogen inspiration för smyckesdesigner. Den innehåller många tydliga symboler (kaniner, hattar, tekoppar, spelkort) som de flesta kan direktkoppla ihop med sagan. Den har gullig estetik, många inslag av sånt som ser ut att gå att äta. Men det finns också ett alibi mot allt det gulliga iform av den ständigt underliggande ”galenskapen”. Och vem gillar inte galenskap? Der är inte särskilt svårt att se smyckesskrinet framför sig som en förkrympt version av Lewis Carrols drömvärld.

Jag tycker inte att Alindra Alics kollektion lider estetiskt av att inspirationsunderlaget använts jobbigt mycket och under lång tid, senast med övertydligt Disney-kommersiellt syfte. Inspirationen har inte resulterat i klyschor.

Samtidigt tycker jag att det är intressant hur en angiven inspiration påverkar hur man uppfattar objekten. Jag var helt fast i min korallrevstolkning när jag lite besviket föll över Alice-facitet. I stället för att den angivna inspirationen adderade en dimension till smyckena, förminskade den dem i mina ögon.

(Men till sist, tillåt mig ifrågasätta mig själv: vad är det som skulle göra ”korallrev” till en mer meningsfull inspiration än Alice? Det rör sig så klart en högst subjektiv känsla.)

Uppdaterat!

Emelie har gjort mig medveten om korallrevskopplingen till Alice i Underlandet…