Sid. 28, Milan Kundera, ”Odödligheten” (1990).

Ja, varför gör hon det inte? Varför TÄCKER hon inte åderbrocken?

Det undrar Milan Kunderas romankaraktär med avsmak i blicken. Ska vi berätta för henne? Varför åderbrocken då och då måste vara på display?

Det är ett stort missförstånd att mode handlar om att försöka nå en sorts universell skönhet, skönhet för alla. Det handlar inte om att vara snygg. Låter det konstigt? Jag omformulerar: mode handlar inte om att försöka komma över en objektiv lägsta nivå gällande utseende. Man kan faktiskt inte tillfredsställa alla medmänniskor på en och samma trottoar.

Mode är ett tillfälligt skönhetsbegrepp, en kollektiv pop up-smak. Det är ett mystiskt fenomen som påverkar många människors uppfattning om vad som är snyggt, samtidigt. Mode får två kompisar från olika städer att helt plötsligt unisont stå och rycka i samma batikplagg och bara stöna: ”Åhhh”.

Inga åderbrock i världen ska få stå i vägen för att ett sådant begär. Klart tjejen ska ha shorts!

Idag fyller Tracey Thorn, ena halvan av Everything but the girl som nu för tiden släpper soloskivor, år. Förutom att maratonlyssna på musiken är bildgoogling är ett lämpligt sätt att fira henne. Med viss risk för saknad av nittiotalsminimalism! Då, när ett nattlinne var en accepterad påklädnad:

”Back on the train,
I ask why did I come here.
Can I confess
I’ve been hanging around your old address?”

(Missing)

100% Everything but the girl: Tracey Thorn och Ben Watt. (I 2009 gifte de sig efter att de varit ihop i 28 år.)
Bild via Soundtrack to my day.

Bild via BBC.

Bild via Amazon.

FOTNOTER:
* Tio utvalda Tracey-låtar.
* Tracey på Twitter.
* Tracey på Spotify.

Garderobografi = Klädnördens guide till kända människors garderober.

Vi är ganska vana vid att få komma så nära att man nästan känner doften av tyg i andra människors garderober – med modebloggsflöden fyllda med högupplösta bilder och i detalj redovisade outfits. Med Garderobografi är målet att komma åt även dem som inte har någon modeblogg.

Marguerite Duras (1914-1996)

Foto: Özkök Lütfi via Expressen.

Grundläggande wikipediakunskap om Marguerite Duras: hon skrev bland annat ”Älskaren”, ”Hiroshima min amour” och ”Halv elva en sommarkväll”. Hon växte upp utanför Saigon och dog 1996.

Men hennes klädstrategier hör till överkursen.

Marguerite Duras hade extrema komplex för sin korta längd och klädde sig med avsikt att inte dra uppmärksamhet till sitt centimeterantal.

Så här sa hon i slutet av 80-talet om sina outfitvanor:

”Jag har sedan femton år tillbaka en uniform, det är M.D.-uniformen, den där uniformen som tycks ha skapat en Duras-look och som en klädskapare tog upp häromåret: svart väst, rak kjol, polotröja och korta stövlar på vintern.”

Bild via Mubi.

”Sökandet efter uniformen är sökandet efter en överensstämmelse mellan form och innehåll, mellan hur man tror sig se ut och hur man vill se ut, mellan det man tror sig vara och det man på ett anspelande sätt önskar visa med kläderna man bär. Man finner den egentligen utan att söka den. När man väl funnit den blir den definitiv. Och till slut definierar den en. Äntligen är det klart. Det är bekvämt.”

Foto: Richard Avedon via No Good Forme.

”Jag är mycket kort. Vilket gör att jag inte har kunnat bära de flesta kläder som det stora flertalet kvinnor bär. Hela mitt liv har präglats av den svårigheten, av följande problem: att inte på något sätt utmärka mig med klädseln för att inte dra uppmärksamheten till att det rör sig om en mycket kort kvinna. Att genom att alltid bära samma kläder göra så att ingen undrar över min längd. Så att de snarare lägger märke till klädselns enhetlighet än anledningen till den.”

Källa: Marguerite Duras ”Vardagens Ting” – ”La vie materielle” (Interculture, 1987), sid 73-74. Bra bok som till exempel finns att låna på Stadsbiblioteket.