George Phoenix via Wikimedia Commons.

Dagens hållbarhetsidé: Återinviga ett gammalt plagg.

Dags att gå på gå på upptäcktsfärd i den egna klädkammaren. Nej, det är inte direkt mer miljövänligt att fysiskt ha på sig en jacka än att låta den hänga i garderoben, men det kanske ändå finns fördelar med att återbesöka bortglömda plagg ibland? Att rota fram sitt forna jag i klädform utan att rygga tillbaka? Kanske stoppar det en från att stressköpa en ny vårjacka. Om inte annat kan det åtminstone vara en utmaning att våga sig in i garderobens mörkaste hörn och komma ut påklädd i något nytt fast gammalt.

Själv gjorde jag comeback i tre gamla plagg under veckan som gick. Tre vårjackor, som av olika anledningar under många år hängt kvar hos mig, men nästan aldrig på mina axlar, fick återse dagsljus.

I. Rödvinsköpet

Köpt i en storstad som jag spenderat sommaren i precis innan jag skulle åka hem igen. Efter att ha varit konstant pank och snål hade jag plötsligt druckit karaffvin mitt på dagen och befann mig i en stor klädbutik med mitt kontokort fullkomligen vibrerande i fickan. Då kändes det som en bra idé att köpa en nästan midjekort dubbelknäppt jacka i vinterjackstyg som är för kall att användas på vintern men för varm att användas på våren. Den var inte ens på REA! Men nu, sju (!) år senare, lyckades jag äntligen vädermatcha den. Tack för det, svenskt oberäkneligt vårväder. (Råkade dock spilla ta-med-kaffe över hela ena ärmen så nu dröjer det väl antagligen sju år till innan jag vågar bära den igen.)

II. Bohouniformen

Jag jobbade i en klädbutik som var för dyr för oss som jobbade där att handla i. Ibland på lunchrasterna sprang jag i någon klädkedja som matchade min budget bättre och en dag hittade jag en trenchcoat som var glansig och påsig i formen som fick mig att känna mig lika delar lyxig som hemlös. Bra kombination som ringade in mitt dåvarande liv ganska väl. Den har åldrats fint och överlevde 40 grader i maskin så nu får den igen mig att känna mig ambivalent på ett trevligt sätt. Trasig och glamorös på samma gång.

III. Jobbsökarjackan

Köpt inför en arbetsintervju. Jag minns att jag bar den med krispig vit t-shirt, silverhalsband och grå gubbbyxor och att jag kände mig fin och ny. Tror att det är en bra känsla att ha när man går på arbetsintervju. Minus med jackan är att den ser ut som en regnjacka men verkligen inte är vattentät. Dessutom måste man nästan ha på sig läppstift när man bär den. När jag steg ut i den på gatan häromdagen, för första gången på mycket länge, kom jag plötsligt på att jag ibland använt den som joggingjacka. Tack och lov var min jogging aldrig intensiv nog för att lämna den charmiga doften av sportsvett i tyget.

(I förrgår när vinden var efterhängsen och jobbigt bar jag jacka nummer III under I. Det visade sig funka ganska bra.)

Någon som antar utmaningen att göra samma? Att under den kommande veckan bära minst två plagg som hängt orörda i minst ett år i garderoben? Berätta gärna om hur det gick!

Foto Nat Farbman (1950) via LIFE.

Tänker ofta att det skulle behövas en statistikmätare i ens garderob, ungefär som i iTunes där man kan se mest spelade och senast tillagda låtar. En app som kan hjälpa en att hålla koll på mest använda plagg. Som analyserar ”Mest provade, minst använda plagg”, ”Mest förkommande färg” och ”Plagg som oftast bärs på helgen”?

Kanske kunde man en gång i kvartalet få en rapport med spännande information och statistik om ens påklädningsrutiner. I rapporten skulle det stå att man provar den gröna flannelklänningen i genomsnitt 6 minuter i veckan men aldrig slutar upp med att ha på sig den, eller att man alltid väljer ett visst svart linne när man precis tvättat, eller att man föredrar blå koftor till shorts. Livsviktig information.

Kanske skulle appen kunna bli extra personlig och börja komma med shoppingförslag:
”Du bär dina långärmade grå tröjor fyra utav sju dagar, och du har bara två, dags att köpa en ny?”

Eller vänliga varningar:
”Nu är detta det femte polyesterplagget i garderoben. Du använder dem bara sammanlagt 1,2 gånger om året. Sluta köp polyesterplagg.”

Förra månaden gick jag förbi en butik som verkade ha fattat vad smink egentligen handlar om. Äntligen!

Smink handlar inte om försköning, om att skapa en naturlig, men snyggare, version av sig själv. Det handlar, förståss, om att trolla fram sitt alter ego.

Och med de orden måste jag såklart fråga:

Vem ska ni vara på nyår?

James Tissot, ”A passing storm”, (1876). Bild via Wiki Commons.

När tågtrafiken hela dagen behandlat en som ett jobbigt efterhängset ex, när den dissat, snackat skit om en och glömt bort när man skulle träffas, till och med kastat en dörr i ansiktet på en, när det dessutom regnat från höger, ens kort ej medgetts, när man varit Kalle Anka på en dålig dag. När man sen, äntligen, kommit hem. Vad gör man då? Låter sig sväljas av soffan och tar in en amerikansk tv-serie intravenöst? Blir full? Gråter?

Jag är mest intresserad av vad man tar på sig. Vad NI tar på er. Vad är motsvarigheten till ”comfort food” när det kommer till kläder?

Ynklighetskoftor, utbrända raggsockar, mjuka mjukisbyxor, kvadratmeterbreda bomullssjalar?

Vilka är era bästa, mest prestationsfria och snällaste plagg och varför är de bra?

Den man var som barn påverkar hur man blir som vuxen. Men är det verkligen rimligt att ens tioåringssmak påverkar ens väskrutiner som vuxen? Och dessutom gör ens rygg alldeles sned? Efter 15 års vägran är det dags att välkomna en barndomsföraktad ryggsäck tillbaka in i värmen.

När jag som obstinat tioåring deklarerade att jag inte längre ville bära ryggsäck, utan byta till en axelremsväska, protesterade min mamma att min rygg skulle komma att bli sned då. Jag gick i fyran och för mig stod axelremsväskan för frihet och kvinnlighet – till skillnad från ryggan som bara symboliserade läxor. Jag hade bestämt mig; jag skulle konvertera till en ny väsktyp. Med undantag för en intensiv period med en nerklottrad Eastpak på högstadiet, var jag konsekvent ryggsäcksfri efter det.

Femton år senare: min rygg är sned.

Vad ska man säga? Mamma hade rätt? Det var kanske vad massören ville säga, hävd över mig på britsen med svepande händer över en ryggrad med samma vinkelräthet som Jonas Gardells julgran.

– Den är sned.

När jag till och med övervägde att investera i en lättare dator insåg jag att jag höll på att snickra en väldigt fåfäng lösning till ett ganska grundläggande problem. Några datorgram hit eller dit skulle inte ge min högeraxel den semester den behöver.

Ryggsäcksdesign, 1860. Bild via Wikimedia Commons.

Den vuxna lösningen innebar ett nytt väsktypsbyte. En ryggsäck. Jag fyllde den med laptop, vattenflaska, kamera, block, bok, plånbok, 2 telefoner och ipod: bovarna i mitt ryggdrama. Sen vaggade jag ut i offentligheten. För jag skulle nog kalla det att vagga. Balansen var inte självklar när det gällde att vänja sig vid plötslig svanktyngd. Om än något klumpig, var det en förlösande upplevelse. Efter alla år, kämpande mot tyngdkraften på ena sidan kroppen, kände jag mig med ens fem kilo lättare. Känslorna från mellanstadiet, ryggsäcksföraktet, var väl inte helt bearbetade, men förträngningsbara.

På tåget insåg jag att varenda människa hade en ryggsäck placerad bredvid sig på sätet. Jag måste ha levt i illusionen om att det endast var barn, studenter, fashionbergsklättrare utan berg eller riktiga bergsklättrare med berg, som bar sina ägodelar på ryggen. Nej, nej. Alla bär rygga. Av praktiska skäl såväl som estetiska. Välkommen till verkligheten.

Ändå speciellt att man kan låta sitt tioåriga jag bestämma så mycket över sin väskideologi att man får sitt synfält censurerat. Men just den väskförnekelsen var nu historia. Minst sagt. Nu såg jag bara ryggsäckar. Och själv hade jag ett alldeles eget exotiskt exemplar i följe.

Jag ville luta mig över till ryggsäcksgrannen på tåget, bonda lite, och fråga: hur gör man när man är ute och går och telefonen ringer? Eller när man måste byta låt på sin ipod? Vränger man om hela skiten till magen, drar upp dragkedjan och dyker ner efter telefonen? Tar inte det sjukt lång tid? Finns det något fusksätt? (Är det här iphonepungen kommer in i bilden??) Men jag förblev tyst. Jag ville inte ge sken av att vara en ovan ryggsäcksbärare.

Mamma skulle träffa mig på stationen. Genom fönstret fick jag ögonkontakt med henne, men hon tittade bort. När jag promenerade fram till henne på perrongen möttes jag av höjda ögonbryn.

– Jag tyckte att det såg ut som dig! Men jag tänkte att det kan det inte vara. Du bär ju inte ryggsäck.

Vad ska man kalla känslan som kommer när man sätter på sig ett par skor som sedan länge borde finnas på en skomakares Att Göra-lista?

Man vet att de behöver klackas om, man borde inte slita mer på dem, men man är på väg ut ur dörren, i strumplästen, med halsduken virad ett halvt varv runt halsen. Stressad. Är man kanske gjord av skor? Man tar på sig ett stackars snedslitet par. Korsar sig i dörrkarmen och kastar sig mot trottoaren med skomakarens pekfinger strängt pendlande någonstans i bakhuvudet.

Det är en skuldkänsla, definitivt.

* Rubriken via Groucho Marx.

Personlig passform, hösten 2009. Bilden ovan används, inte för att illustrera undertecknad, eller undertecknads dåliga hållning, men ett par byxor som framkallade följande passformtankar:

Hur viktig är passformen när det kommer till kläder?

Den frågan kan man inte ställa. Man kan inte ställa den generellt för det är, som det mesta annat när det kommer till mode, individuellt. Men passformen, hur mycket den betyder och vad den innebär, är inte bara beroende av personlig smak – det är i allra högsta grad något som påverkas av modets cykler.

När jag nyligen provade mig igenom och sorterade (= hetspackade ner i lådor för att förtränga till källaren) dammiga hörn av min egen garderob slogs jag av hur dålig passform många plagg hade. Det var som om jag tidigare mer eller mindre hade struntat i hur kläderna hade suttit på. Bananformade blöjbyxor (se bild), boxiga överdelar och rökhynyanserna talade sitt tydliga språk. Det var ingen smickrande flashback spegeln erbjöd mig.

Som förklaring tänkte jag att jag hunnit förändras som person. Inte fysiskt, men att jag numera tycker om när saker passar mig och att jag tidigare struntat fullständigt i passform. Det skulle kunna vara en logisk förklaring på obarbärheten jag stötte på längst in i garderoben. Men när jag tittar på bilden ovan – jag minns ändå att jag kände mig fin. Jag ser likadan ut i byxorna idag, två år senare, men idag känner jag mig som en påse vägsalt i dem – vad har hänt?

Kanske finns facit till varför de arkiverade garderobsplaggen plötsligt är så osmickrande, i kalendern.

Passform, 1999. Britney i en stökig garderobsmiljö. Bild från LIFE via Google.

Passform är estetik, estetik som är invävd i modecyklerna. Precis som det går trender i färgskalor och materialval går det trender i hur kläder ska sitta på kroppen.

Att jag nu reflexrynkar näsan framför spegeln i ett par säsonger gamla byxor med mycket stussvolym, beror kanske helt enkelt på att byxformen inte ligger i tiden på samma sätt längre. Eller åtminstone inte i min uppfattning av vad som ligger i tiden. När något ligger i tiden, är trendigt, händer något med den personliga smaken. Trenden gör specifika kläder kosher. Tiden kontrollerar i viss mån hur vi ser på kläder. Tiden rättfärdigar blöjbakar såväl som låga linningar.

Passform enligt Thom Browne, våren 2007. Bild via NY Mag.

En trend är en form av illusion som man delar med ett kollektiv. Man skulle kunna säga att man hjärntvättas lite och plockar upp värderingar som inte nödvändigtvis finns i ens grundsmak. Med hjälp av modet accepterar man vissa regler, till viss del omedvetet. Man får sin smak en smula manipulerad.

Med andra ord: modet erbjuder tillfälliga frikort till att bära byxor som ger en päronrumpa.

Av den här anledningen tror jag inte på allmäna, ”tidlösa”, stilsanningar som rör passform. Stilcoachtips som inte tar med modets förändringar i beräkningen. Särskilt provocerande var det när stilpoliserna Trinny och Susannah tvingade på sina stilpatienter en helt ny garderob från en och samma säsong, en och samma butik. Visst, nu får den stilhandikappade en repertoar av välsittande toppar – men tänk att vara tvungen att leva i AW07 för alltid? Kommer den blommiga trikåtoppen med båtringning fortfarande kännas välsittande efter, säg, fjorton månader?

Det är klart att det kan finnas tumregler och tips att hämta, snitt som får en att se smal ut, färger som funkar bättre än andra, men man får inte glömma att även ”bra passform” är någonting subjektivt som i allra högsta grad är påverkat av tiden och trenderna.

Nu pratar jag alltså även om kläder som inte är ”mode-mode”. Kläder som köps utan ”trendbaktankar”. Även de är produkter av nuet.

Passform, hösten 2011. Bild ur Célines höstkampanj via Céline.

Jag är ganska säker på att det inte går att helt skilja den personliga smaken från modet i tiden. Och att bra passform inte existerar i ett vakuum.

Passform, 1944. Foto Nina Leen via LIFE via Google.

Tiden går, men byxorna med säckig bak hänger alltså kvar i garderoben. I en ideal värld är ens personliga smak såpass stark att man fortfarande tycker om alla sina plagg även när de hamnat i ofas med tidens tendenser. I en ideal värld använder man också alla sina kläder tills de nöts tunna… Om det är så i praktiken?

Jag kan bara tala för min egen garderob när jag svarar nej.

Det är inget som en flytt som tvingar till konfrontation med materialismen.

Tio kartonger in, kallsvetten kommer. Det är en känsla som innehåller både förändringsnervositet, utflyttningsstress, ömma axlar, nostalgi, men framförallt ett förhöjt äckel inför den egna konsumtionen. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att samla på sig så mycket skit?

(– Well, du har antikvariat som hobby, är stammis i stans alla second hand-butiker och spenderar varannan helg på Sopstationen.

– Det var en retorisk fråga..!)

För ett ögonblick står man där med hela västvärldens materialism och konsumtionsvanor på sina axlar. För man kan ju försöka göra det till ett allmänt och inte personligt problem, det kanske känns bättre då. Antagligen börjar man maniskt slänga varannan ägodel i påsen öronmärkt Myrorna. Även om man vet att det inte hjälper, för så fort man landat i nya lägenheten, sprättat upp sina kartonger, kommer man på nytt börja boa sig, konsumera nytt (för man behöver ju nya grejer till den nya lägenheten!) och glömma allt om det Everest av tillhörigheter som man var tvungen att packa ihop och lyfta med sin rygg.

Jag skriver, såklart, i jagform egentligen. Helgens tema har varit tunga lyft och ägodelsångest. Där någonstans i kaoset, när jag åtminstone packat ner alla loppisskålar och glittriga ponchos, hela min boksamling, alla tavlor från väggarna, samtliga skor, upptäckte jag min samling gratisvykort från högstadiet. Den väger cirka tre kilo. När någon fyller år brukar jag välja ut ett kort från den. Den kan omöjligt förpassas till vinden.

Det är urvalsprocessen som är den värsta. Vad ska man göra med sakerna? Vinden? Det är som att förtränga ett trauma, typ. Skänka bort? Jo, men, men, jag kommer verkligen sakna den här jordgloben. Tvångsadoptera bort till någon stackars kompis? Som sagt, stackars kompis. Sätta på piedestal?

Det hänger helt enkelt inte ihop, att man samlar på sig fler och fler saker, men att lägenhetspriserna stiger. Kvadratmetern är vår tids saffran, ändå fyller jag dem tvångsmässigt med högar och högar av prylar. Hem sökes för kattlös crazy lady och hennes fem containrar loppisfynd.

I helgen lärde jag mig att den sentimentala materialismen aldrig är så påfrestande som när man ska flytta till en mindre lägenhet.

Det är inte utan att man tänker på den debatt om frihet som i nuläget smyger i media. Jonathan Franzen-effekten (hans tegelsten till roman är för övrigt inte heller helt kul att flytta!). Känslan som uppstår när man under en mycket kort tid blir tvungen att möta varenda sak man äger – det är ingen frihetskänsla.

(– Imorgon drar jag till andra sidan världen och lever som nomad.

– Du måste bara hyra ett förvaringsrum för dina fyra meter tidningar och tjugo kilo kläder först…)

Aldrig har livet som buddhistisk nunna känts mer lockande.

Mode är intressant på grund av det det som händer mellan yta, öga och hjärna.

Händelseprocess: [Hur något ser ut] -> människa -> reaktion.

Reaktion: tycka om, ilskna till, provoceras av, dregla, gråta*.

* Eventuellt är reaktionerna inte alltid så starka att det behövs läggas en Kleenex-ask i handväskan inför en shoppingmarsch. Oftast reagerar vi bara genom att trycka en pinkod eller genom att hänga upp en utriven magasinsida på väggen med häftmassa, eller säga ”Aha”.

I Danmark kan man köpa ett par Maoskor i mataffären för samma pris som ett paket ekologisk müsli. Att hitta dem i hyllan bredvid godiset gav Undertecknad – som egentligen bara skulle köpa tomater och vin – stötaktiga Madeleinekaksimpulser. Den här toffelmodellen, som min pappa alltid brukade ha på sig hemma med slitna sulor och hälen nertrampad, hade jag inte sett, eller tänkt på, på säkert femton år.

När jag stod där och fingrade på dem i butiken, med en kundkorg i armvecket, försökte jag föreställa mig hur någon som INTE bott på andra sidan sundet nästan hela livet uppfattade dem idag. Någon dansk*, alltså. (* Stoppa mig om jag för snabbt dubbar dem som ett danskt fenomen. De kanske finns här i Sverige också men jag varit blind under alla år?)

Jag försökte föreställa mig om de för danskar är neutrala eller laddade (besudlade) med något annat. Med nostalgi, som för mig? Om de är klassiker, heritagecoola eller supertöntiga no-no:s. Kanske osar de av hjemmehygge. Kanske uppenbarar de bara sig som ett par billiga inneskor i tyg. Som man inte ens reflekterar över när man passerar i kassakön. Jag är halvdansk, men helt enkelt inte tillräckligt dansk för att kunna avgöra ett par inneskors eventuella symboliska laddning nu många år senare.

Bild från Andre Ord.

Vissa saker kan man inte googla sig fram till, även om man såklart kan försöka. Jag kan hitta en liten tillägnad Facebookgrupp, ”Alle os, der elsker Mao-sko (:”, som dock bara har knappt 90 medlemmar (”Rigtige Mænd Går I Mao-Sko Og Hyggesokker” har ödmjuka 8 stycken). Jag kan läsa att en dansk journalist insisterade på att bära Maoskor även när han var på jobbet i Folketinget och att andra också reflekterat över detta matbutiksfenomen (under bloggposten förelår en kommentator att de enda som håller liv i Maosko-businessen är højskoleelever och män över sextio…). Det jag kan inte googla mig fram till är uppfattningen som man får på köpet med sin uppväxt.

Olika plaggtyper och accessoarer har såklart också olika betydelse för olika människor. Det finns inget facit för en allmän dansk uppfattning. Man kan aldrig räkna med absoluta allmäna sanningar – särskilt inte när det kommer till mode. En Kånken är en sak för en ung japan och kanske något annat för en femtiotalist i Skandinavien. Kläder är bara kläder, skor är bara skor. Det är hur vi förhåller oss till dem, vilka fördomar och vilken historia vi har, som gör att mode finns, att mode provocerar, påverkar och går att problematisera. Det sitter i den individuella blicken. Och i mina ögon är Maoskor alltså nostalgi och hygge.

Ibland kan man efter en resa över en ny statsgräns uppleva att ens referensram beter sig som en blank kanvas inför de nya intrycken och att man därför kan tilllåta sig att botanisera lika okomplicerat bland turistvaror som bland folkhemssymboler. Man kan svepa mer eller mindre objektiva blickar över saronger, Fidel-kepsar och lusekoftor. Jag är inte blank i mitt förhållande till de här skorna, men jag är tillräckligt mycket kulturell outsider för att inte kunna avkoda eventuell skosymbolik. Jag kan därför köpa ett par för att jag tycker om tyget.

Parentes: skorna skulle förresten vara perfekta för tidningen Fantastic Man att plocka upp som livsstilstips:

”Maoslippers. Danish cosy classic, cheap as chips, for indoor use. These fabric slippers give relief to worn feet post long office hours. Serving suggestions: wear while indulging a bowl of ‘Koldskål’ in your Mogensen sofa.”

Med en blank blick kan vad som helst bli mode.

När allt kommer till kritan spelar det egentligen ingen roll vad Maoskorna potentiellt signalerar eller betyder. Vem bryr sig, kan jag sucka (– och på köpet ge sken av att jag har lite distans till mitt nördiga förhållningssätt till kläder…). Det här är ett funktions- och bekvämlighetsobjekt som man bär i hemmet matchat med mjukisbyxor och fett hår. Det är inte något man främst har på sig för att vara snygg, men för att slippa a) kalla fötter, b) trägolvsspinkar i fotsulorna eller c) för att undvika att tänka på hur länge sen det var man senast dammsög.