Källa: Fetching things.

Efter att hon sytt ett färgstarkt kubistiskt lapptäcke åt sin son fortsatte Sonia Delaunay fylla sitt hem med kollagekompositioner. Hon täckte lampskärmar, kläder, kuddar och andra föremål med geometriska former och färg, färg, färg.

Källa: Obit.

Sonia Delaunay, som hängde i avantgardistiska kretsar, tyckte inte om att man separerade finkonst från konsthantverk och hon levde som hon lärde genom att förutom i målarduken hitta kanvasytor i tyger såväl som leksaksskrin. Hon kom att designa allt från möbler, kläder och handväskor till operakostymer, butiksutrymmen och mattor.

Design B53 (1924) via The Colour Store.

När hon för första gången försökte öppna en boutique, ”Casa Sonia” i Nice, drog sig hennes finansiärer sig ur eftersom de tyckte att hennes kreationer var för moderna. Just modern är ett ord som hänger ihop med Sonias uttryck. Fortfarande. Besöker man utställningen Avantgardens Kvinnor på Louisiana, öppen till den 28 maj, där Sonias konst är en viktig del, slås man av hur aktuella hennes skisser och tyger känns än idag. På riktigt, alltså. Särskilt är det färgerna som får bilderna att framstå som om de var gjorda inte igår, inte idag, men imorgon.

Sonia öppnade en butik till slut, i Paris, och sålde kläder av egna tyger, bland annat till kända skådespelare.

En kappa till Gloria Swanson. Foto: Wolfgang Woessner från utställningen “Color Moves: The Art and Fashion of Sonia Delaunay” på Cooper-Hewitt, National Design Museum via Artnet.

Baddräkt (ca. 1928), foto från utställningen “Color Moves: The Art and Fashion of Sonia Delaunay” på Cooper-Hewitt, National Design Museum via Artnet.

En fransk poet sa om henne: ”Efter fem minuter i Sonia Delaunays hem, vem har inte känt mer övertygelse, mer hopp och mer glädje?”

Bild via Paisley Diaries.

Det är något med hennes konst som får en att vilja omringa sig med färg. Filtar, kuddar, mattor, tavlor. Som får en att önska att vardagsrummet, veckan, livet, skulle kännas lite mer som ett av hennes lapptäcken.

Källa: Art and Women.

Bild via Complexd.

Som barn översatte Yayoi Kusama sina hallucinationer, bland annat sin mamma i kimono täckt av prickar, till teckningar. Idag arbetar hon, 83 år gammal, från en mentalinstituation där hon är frivilligt är inskriven.

För tillfället kan man bland annat se hennes konst på Tate. Det gjorde jag i helgen. Med spår av influensa fortfarande i kroppen mötte jag hennes prickiga evighetsverk. Och blev sjösjuk. Det var som när man stirrat rakt in i solen och prickarna följer med framför pupillerna i flera sekunder efteråt. Det var obehagligt, men samtidigt, i ärlighetens namn, rätt coolt. Vissa rum, som hennes landskap där svävande bollar dubbleras till oändlighet i spegelväggar, var jag tvungen att gå snabbt rakt genom. Jag tror aldrig någonsin att jag haft en konstupplevelse som varit fysisk på samma sätt.

Bild via Ethel Chow.

När jag lämnade museet var prickarna kvar i huvudet, över hela närminnet som ett nät. Dessutom dök de upp överallt: som mönster på folks skor, i naturen, i butiker.

Min bror, som jag besökt utställningen med, fick också Kusama-symptom. Men en annan typ av symptom. Samma helg stod han som i hypnos i en butikskassa med en skjorta täckt av små handmålade prickar i handen.

Skjortan fick såklart följa med hem i handbagaget. Det som tidigare bara var ett mönster, runda ringar dubblerade tills tyget tog slut, var nu en referens till något konkret.

Har ni reagerat märkbart på någon utställning någon gång? Blivit bottenlöst inspirerad, yr eller äcklad? Börjat gå i terapi eller våldfört er på souvenirshoppen?

Sid. 28, Milan Kundera, ”Odödligheten” (1990).

Ja, varför gör hon det inte? Varför TÄCKER hon inte åderbrocken?

Det undrar Milan Kunderas romankaraktär med avsmak i blicken. Ska vi berätta för henne? Varför åderbrocken då och då måste vara på display?

Det är ett stort missförstånd att mode handlar om att försöka nå en sorts universell skönhet, skönhet för alla. Det handlar inte om att vara snygg. Låter det konstigt? Jag omformulerar: mode handlar inte om att försöka komma över en objektiv lägsta nivå gällande utseende. Man kan faktiskt inte tillfredsställa alla medmänniskor på en och samma trottoar.

Mode är ett tillfälligt skönhetsbegrepp, en kollektiv pop up-smak. Det är ett mystiskt fenomen som påverkar många människors uppfattning om vad som är snyggt, samtidigt. Mode får två kompisar från olika städer att helt plötsligt unisont stå och rycka i samma batikplagg och bara stöna: ”Åhhh”.

Inga åderbrock i världen ska få stå i vägen för att ett sådant begär. Klart tjejen ska ha shorts!

Cindy Sherman, Utan titel (1975). Bild via Musée de l’Elysée.

Igår, på Musée de l’Elysée i Schweiz, öppnade en hel utställning tillägnad världens bästa självporträttsutrymme, passfotobåset. Det är inte bara Amélie Poulains hubby som vurmade för den, konstnärer som Cindy Sherman och Andy Warhol var också stora fans.

>BLIXT!<>BLIXT!<>BLIXT!<

25 år i Adrian Sakers liv via en fotoautomat. Bild via Photobooth.

Det är märkligt att desto mer digitala vi blir desto mer magiska framstår de analoga teknikerna. I alla fall när det kommer till foto. Jag äger personligen tre polaroidkameror, en Holga och en Diana. Min bror fotar med våra föräldrars tjugo år gamla kameror. En vän tjuter av eufori varje gång hon framkallat en rulle från sin Yashica.

Varför är vi experter på att romantisera det förflutna? Hur kan den gamla tekniken framstå så magisk i jämförelse med den digitala utvecklingens fantastiska fotomöjligheter?

Andy Warhol, Självporträtt i fotoautomat (1963). Bild via Metropolitan Museum of Art.

En teori skulle kunna vara att det handlar just om det förflutna: det analoga är exotiskt för att det är föråldrad fotoform. Det är kalenderkitsch. Vi gillar ju retro: våra telefoner bräker som de äldsta sladdtelefonerna, vi photoshoppar bilder för att de ska få en antik look och köper musik på vinyl.

Marc Bellini, Collage på vykort (2009). Bild via Photobooth.

Vi är också omringade av bilder och förväntas kunna fota själva. Ta bra bilder själva. På köpet med analoga fotografi med polaroid- eller leksakskameror kommer vissa ”fel”, som dubbel- och överexponeringar, fel som man lätt kan paketera som stil. I mitt eget fall är fotandet med gamla kameror definitivt ett substitut för en fotokurs.

Överflödet av bilder – via våra telefoner (Instagram, Hipstamatic) och datorer (Facebook, Twitter, Flickr) bland annat – har kanske som konsekvens att fotografiet börjat kännas lite billigt. Det finns ju så många. De är så lätta att ta. Den analoga tekniken framstår som lockande för att den ger bilderna ett värde, en tyngd. Bilderna kostar direkta pengar. Ett porträtt av lunchlatten måste plötsligt motiveras snarare än slentrianknäppas.

På Kastrup kan man ta 16 bilder för 40DKK.

Det kan också ha att göra med alla val vi ständigt konfronteras med. Den där klyschan av att vi står i Starbuckskassan och tvingas fatta sju beslut om latten, det har gjort oss matta och trängtande efter att slippa bestämma allt. Vi kanske tyr oss till minimalistiska skrivprogram till datorn där man inte ens kan välja typsnitt, helt enkelt för att inte behöva välja, för att slippa distraktioner. Kanske framstår en engångskamera som ett attraktivt val, inte bara som retroromantisk gimmick, men för att den bara har en enda knapp.

Regina Spektor, ”Live at Bull Moose” (2007). Bild via Yahoo Music.

Vadan fascinationen för att gå in i ett litet bås, justera stolen, slappna av i ansiktet och stirra rakt in i skärmen framför sig och sedan vänta några hjärtslitande minuter utanför på bildremsan med sitt ansikte förevigat fyra gånger?

För konstnärer tror jag att fotbåset lockar med sin fixerade form. Den begränsade tekniken, kameran som sitter fast i väggen, den orubbliga slutformen: fyra bestämda reklanglar i standardstorlek.

Tagna i Berlin.

Har ni någon relation till fotoautomatsbilder?

Kan vi inte fira helgen med att ta varsin bild i en fotoautomat?

(Trots att det numera kostar nästan hundra spänn och att man får samma bild fyra gånger, istället för fyra olika, i alla fall på mitt lokala bås. Nu, när vi ändå har röstläget inställt på nostalgi, är det kanske läge att slänga in ett ”Det var bättre förr”, även om fotoautomatens teknik? Eller så får vi dra till Berlin, fotoautomaterna ska vara bra där.)

Fyndig reklamposter via Photobooth.

Hur många gånger kommer man undan med att lägga upp samma Van Gogh-bild i sin blogg? Frågade jag förra veckan. Och nu hoppas jag att svaret är: många. Många gånger, för här kommer den igen:

Vincent Van Gogh, ”Starry night over Rhone” (1880). Bild via Wikimedia Commons.

och:

Vincent Van Gogh, ”Starry night” (1889). Bild via Wikimedia Commons.

Hade nämligen missat att koppla till den viktigaste Gogh-kopplingen i vår:

Rodarte v/s 2012. Foto Gianni Pucci via Style.com.

Virvelhimmeln tolkad av Rodarte.

Vincent Van Gogh, ”Sunflowers” (1888). Bild via Wikimedia Commons.

Vincent Van Gogh, ”Sunflowers” (1888). Bild via Wikimedia Commons.

Rodarte v/s 2012. Foto Gianni Pucci via Style.com.

Solrosorna…

Rodarte v/s 2012. Foto Gianni Pucci via Style.com.

Van Gogh, det är uppenbarligen din säsong.

Till slut kanske man får sin konstvetarutbildning, baklänges, via modet.

Ryan Gosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.

När jag intervjuade Jacqueline Durran om hennes kostymer i ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” frågade jag hur, och om, hon ville att tittaren skulle lägga märke till kläderna. För inte så länge sedan hade jag hört en ljusansvarig på en opera förklara att han tyckte att han gjort ett bra jobb när ingen i publiken lade märke till ljuset på scenen. Durran sa att hon kunde relatera till det resonemanget, men att det såklart berodde på vilken typ av film hon arbetade med. I ”Tinker, Tailor” var det speciellt viktigt att kläderna inte stack ut eller tog för mycket fokus ur bildrutan. Det var det spioner som skulle kläs på – de kunde knappast vara vandrande uppmärksamhetsmagneter. Istället skulle kostymerna hjälpa tittaren att se skillnad mellan karaktärerna och förtydliga deras personligheter.

”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)
Foto: Jack English © 2010 StudioCanal SA. All Rights Reserved.

Som tittare har man såklart ändå all rätt i världen att dregla över Savile Row-skrädderifasonerna, Gary Oldmans skrynkliga trench, Benedict Cumberbatch rufsiga lugg och välsittande jackor. Men det var inte det som var huvudpoängen för Jacqueline Durran.

Benedict Cumberbacth och Gary Oldman i ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)
Foto: Jack English © 2010 StudioCanal SA. All Rights Reserved.

Å andra sidan finns det filmer där kläderna verkligem adderar något extra – magi, känsla, något som inte går att få med på annat sätt i manuset – till filmupplevelsen och handlingen. Där plagg står ut som hologram och följer med en långt ur biosalongen. Nicolas Winding-Refns ”Drive” innehåller precis ett sådant plagg: en vit glansig jacka med en skorpion på ryggen. Ryan Gosling bär den konsekvent genom filmen, den blir allt blodigare, och hans ryggtavla följs av många långsamma kamerablickar. Den är viktig för filmen, för Goslings karaktär, och är mer eller mindre omöjlig att släppa taget om även efter att eftertexterna rullat klart.

Ryan Gosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.

Jackan, som var designad speciellt till filmen av Erin Benach med inspiration från koreanska souvenirjackor och en film av Kenneth Anger, har fått nästan lika mycket stjärnstatus som han som bar den. Man behöver bara googla snabbt för att kunna få en fläkt av hajpen. Idag har det släppts officiella replikajackor för 170 dollar och på YouTube kan man lära sig hur man gör sin egen.

Ryan Rosling i ”Drive” (2011)
Foto: Richard Foreman ©2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.

Drives kostymdesigner förklarar för Daily Mail att Goslings karaktär egentligen är lite av en superhjälte, men att det var viktigt att han för filmtittarna framstod som en riktig person som gick att känna empati för. Med de tankarna i bakhuvudet passar skorpionjackan perfekt. För det är en vanlig, lite tacky, jacka som är lätt att kopiera, lätt att ta till sig. I sig själv är den inte särskilt speciell, men på Gosling i den här filmen blir den det. I efterhand sitter det något mer än ett skorpionavtryck i tyget – inget mindre än en superhjälteladdning.

Gabriele Colangelo, vår/sommar 2012.

En vacker tolkning av havet,
tänkte jag,
fortfarande med den här bilden i den referensramssluss man kallar närminnet:

(hur många gånger får man återkomma till samma Van Gogh-bild i sin modeblogg?)

Vad jag vet har just den målningen, Van Goghs stjärnhimmel över Rhône, ingenting med Colangelos klänning att göra. Men en erkänd konstkoppling finns.

Gerhard Richter, ”Untitled” (2008) via Gerhard Richter.

Gabriele Colangelo hade tittat på den tyske konstnären Gerhard Richters fotomålningar när han designade.

Richter projicerade foton på kanvas som han sedan målade på. Jag tycker att det finns en känsla av blandmedia även i Colangelos plagg. Man blir nyfiken på material, teknik, textur. Hur känns det att ha plagget på sig? Det är inte riktigt tillfredsställande att titta på platta kollektionsbilder.

Kollektionsbilder via Gabriele Colangelo.
Van Goghs ”Starry night over Rhone” (1988) via Wikimedia Commons.

VEM SKA DU VARA PÅ NYÅR?

☞

Nyårskostym, förslag tre:

Djungelkamouflage.

Dries van Noten, v/s 2012. Foto Gianni Pucci via Style.com.

Palmen inte särskilt petig. Den växer i regnskog såväl som öken. Och – på sidentyger i vår. En vän till mig håller på att inreda sin lägenhet till en djungel, med människohöga växter och en palmmönstrad soffa. Har man väl gett sig in i en lummig djungel, rent estetiskt, kan det vara svårt att ta sig ut. Det är något med den där regnskogsnyansen av grönt…

Bildkällor: Geosi Reads och The Literary Amnesiac och White Brained Readers.

Ullklänning + gröna resårbyxor från COS.

Henri Rousseau, ”Struggle between Tiger and Bull” (1908-09) via Wikimedia Commons.

Pärlbroderat halsband från Tropical Karen Bead Design via Etsy och sjalhalsband från Anthropologie.

Julian Louie, v/s 2012. Foto Marcus Tondo via Style.com.

Julian Louie skapade sina tygtryck efter foton han tagit i en botanisk trädgård.

När hängde ni senast i ett växthus? Man bör göra det ibland.

Botanisk Have, Köpenhamn.

Alexander McQueen, ”Plato’s Atlantis”, v/s 2010. Foto Sølve Sundsbø via Metropolitan Museum.

Henri Rousseau, ”The dream” (1910) via Wikimedia Commons.

Vintagetyg från Quilts by Man via Etsy.

Tsumori Chisato, v/s 2012. Foto Marcus Tondo via Style.com.

Tsumori Chisato-paraplyet är helt fantastiskt. Tänk att gömma sig från regnet inuti en kupa av palmer och sagofigurer. Paraplyeskapism!

Blomsterbutiken Oasens prunkande källare på Östergatan i Malmö.

Kenzo, v/s 2012. Bilder via Style.com.

Gott nytt grönt år!

Foto: Carl Thorborg

INTERVJU.

Astrid Olsson, som är ena halvan av designduon bakom V Ave Shoe Repair, gör vanligtvis kläder för trottoar och catwalk. Nu kan hon även skriva scengolv på listan av erövrade ytor. I Helena Franzéns föreställning Trigger Point, som landar på Dansstationen i Malmö imorgon (2 dec), har Astrid Olsson haft en viktig dramaturgisk roll: hon har skapat kläderna.

Har du gjort något liknande innan?
– Nej, det är första gången jag designar till en föreställning!

Hade du något tidigare förhållande till dans?
–  Ja, jag och Lee Cotter, som jag senare startade V AVE SHOE REPAIR tillsammans med, träffades genom dansen. Under många år tävlingsdansade vi i latinamerikansk dans och försörjde oss bland annat genom att sy upp kostymer och tävlingsdräkter till andra dansare. Jag tror att det gav oss en särskild känsla för hur plagg ter sig i rörelse, i samspelet med kroppen.

Hur gick kostymdesignandet till Trigger Point till? Hur samlade du research?
– Jag satt med under repetitionerna för att skapa mig en känsla för vad föreställningen handlade om, för mig blev det uppenbart att jag var tvungen att arbeta med rotation i själva designandet av kostymerna. För mig handlar Helenas koreografi mycket om rotation, att rotera runt sig själv och sin egen själ.

Foto: Carl Thorborg

Hur involverad var du i föreställningsförberedelserna? Hade du provningar med dansarna? Var du med på repetetitioner?
– Jag fick se delar av tidiga repetitioner för att få en känsla av föreställningen och vad Helena ville kommunicera och tog sedan fram prototyper som provades av på dansarna.

Hur skiljer sig designande för dans för designande för normalt bärande?
– Man måste ju givetvis ta hänsyn till en del praktiska förutsättningar som rörlighet, flexibilitet och tålighet i material. Det måste funka helt enkelt och dansen måste vara utgångspunkten.

Foto: Carl Thorborg

Hur nära tycker du att det du designade för föreställningen ligger din Shoe Repair-design?
– Det finns många beröringspunkter, dans finns som sagt naturligt med i mig och Lee tack vare vår bakgrund och i och med att jag alltid börjar skapandeprocessen genom att drapera på docka i ateljén blir kroppen och dess rörelser en naturlig utgångspunkt.

Hur kändes det att se plaggen på en scen?
– Väldigt givande, vår scen normalt sett är ju catwalken och det var väldigt intressant att se hur annorlunda man uppfattar plaggen när de presenteras på en dansscen där proportioner och dynamik i plaggen blir annorlunda. Det krävs mycket mindre av ett plagg på en scen av det här slaget. Bäraren av plagget är i sig så stark, koreografin är så stark och plaggets viktigaste uppgift är att bli en inramning till det. På en catwalk kommer plagget först, därefter de andra faktorerna som ramar in det.

Finns det någon speciell fördel med att skapa kläder i ett kontext utanför modevärlden?
– Absolut, det handlar inte om trender, utan snarare om form och uttryck och känsla. Man är inte beroende av säsonger som höst och vår, väder och vind, utan allt blir väldigt viktigt. Det tillåter en att bli väldigt konceptuell och man kan i stället skapa för något som bara gäller just där och då.

ASTRID OLSSON

Ålder: 36
Yrke: designer för V Ave Shoe Repair
Bor: Stockholm
Bakgrund: Utbildad skräddare, mönsterkonstruktör och designer
Lyssnar på: ”Just nu mycket klassiskt.”
Aktuell med: Kommande vårkollektion 2012 och kostymer för dansföreställningen Trigger Point (i Malmö 2 december).

Idag fyller Tracey Thorn, ena halvan av Everything but the girl som nu för tiden släpper soloskivor, år. Förutom att maratonlyssna på musiken är bildgoogling är ett lämpligt sätt att fira henne. Med viss risk för saknad av nittiotalsminimalism! Då, när ett nattlinne var en accepterad påklädnad:

”Back on the train,
I ask why did I come here.
Can I confess
I’ve been hanging around your old address?”

(Missing)

100% Everything but the girl: Tracey Thorn och Ben Watt. (I 2009 gifte de sig efter att de varit ihop i 28 år.)
Bild via Soundtrack to my day.

Bild via BBC.

Bild via Amazon.

FOTNOTER:
* Tio utvalda Tracey-låtar.
* Tracey på Twitter.
* Tracey på Spotify.