20 november 2011.

Jenny Widén slutade räkna när garderoben fyllt 100 klänningar. Det kan lätt bli så, många klänningar, om man har second hand-butiksskattjakt som fritidsintresse. För att motverka att vissa plagg blev diskriminerande, bortglömda, i kombination av att hon hade det tufft på jobbet och ville hitta på ett roligt projekt att ha vid sidan av, startade hon bloggen 365 outfits.

27 december 2011.

26 september 2011.

Nu har det gått nästan ett helt år sedan Jenny började dokumentera sina dagspåklädningar.

– Folk brukar undra om det är jobbigt, men det är faktiskt bara kul.

Julafton!

19 februari 2012.

Vem tar bilderna?
– Oftast är det min man. Eller någon av mina kollegor.

13 september 2011.

Brukar du titta tillbaka på dagarna som gått, påklädingarna som passerat?
– Hela tiden. För att kolla hur jag kombinerade ett plagg då. Jag glömmer bort vad jag har.

10 juli 2011.

Berätta om ponnyn.
– Jag ville ha något som gick igen i alla bilder. Det var inte så genomtänkt. Jag gillar ju My Little Ponys och jag hade den här hemma. Nu är den med överallt.

25 oktober 2011.

Blogginläggen består exklusivt av outfitbilder och en kort lista på klädernas märken. Det är ingen dagbok, men med hjälp av små ledtrådar i bilderna – som när hon bakar lussebullar, klär ut sig, håller i en burk värktabletter – kan man ändå få ett intryck av vad som händer i hennes liv. Tar man sig genom hela bloggen i ett svep blir det nästan ett berättande. Ena dagen skymtar en resväska i bild, dagen efter är hon – och ponnyn – plötsligt i New York. Bilden som representerar den 26 maj är ingen vanlig semesteroutfit. Faktiskt blev den något av en chock för bloggläsande bekanta:

Bröllopsdagen!

– Det var lite av ett ”surprise wedding”. Det var bara jag på bilden, men jag tror ändå att folk fattade. De kunde se att det inte var en av mina vanliga klänningar…

Bröllopsklänningen var även den, såklart, second hand.

25 maj 2011.

21 september 2011.

Vad gör man av ett års dokumenterade kläder? Jenny Hedén funderar på att föreviga bilderna i en bok och på att försiktigt börja sälja av delar av sin klänningsgarderob.

11 augusti 2011.

Det är fortfarande en veckas påklädningar kvar att avverka på bloggen. Hoppas inte slutspurten i kombination med den tresiffriga klänningsgarderoben medför allt för allvarlig beslutsångest.

Heja, heja!

Foto: Carl Thorborg

INTERVJU.

Astrid Olsson, som är ena halvan av designduon bakom V Ave Shoe Repair, gör vanligtvis kläder för trottoar och catwalk. Nu kan hon även skriva scengolv på listan av erövrade ytor. I Helena Franzéns föreställning Trigger Point, som landar på Dansstationen i Malmö imorgon (2 dec), har Astrid Olsson haft en viktig dramaturgisk roll: hon har skapat kläderna.

Har du gjort något liknande innan?
– Nej, det är första gången jag designar till en föreställning!

Hade du något tidigare förhållande till dans?
–  Ja, jag och Lee Cotter, som jag senare startade V AVE SHOE REPAIR tillsammans med, träffades genom dansen. Under många år tävlingsdansade vi i latinamerikansk dans och försörjde oss bland annat genom att sy upp kostymer och tävlingsdräkter till andra dansare. Jag tror att det gav oss en särskild känsla för hur plagg ter sig i rörelse, i samspelet med kroppen.

Hur gick kostymdesignandet till Trigger Point till? Hur samlade du research?
– Jag satt med under repetitionerna för att skapa mig en känsla för vad föreställningen handlade om, för mig blev det uppenbart att jag var tvungen att arbeta med rotation i själva designandet av kostymerna. För mig handlar Helenas koreografi mycket om rotation, att rotera runt sig själv och sin egen själ.

Foto: Carl Thorborg

Hur involverad var du i föreställningsförberedelserna? Hade du provningar med dansarna? Var du med på repetetitioner?
– Jag fick se delar av tidiga repetitioner för att få en känsla av föreställningen och vad Helena ville kommunicera och tog sedan fram prototyper som provades av på dansarna.

Hur skiljer sig designande för dans för designande för normalt bärande?
– Man måste ju givetvis ta hänsyn till en del praktiska förutsättningar som rörlighet, flexibilitet och tålighet i material. Det måste funka helt enkelt och dansen måste vara utgångspunkten.

Foto: Carl Thorborg

Hur nära tycker du att det du designade för föreställningen ligger din Shoe Repair-design?
– Det finns många beröringspunkter, dans finns som sagt naturligt med i mig och Lee tack vare vår bakgrund och i och med att jag alltid börjar skapandeprocessen genom att drapera på docka i ateljén blir kroppen och dess rörelser en naturlig utgångspunkt.

Hur kändes det att se plaggen på en scen?
– Väldigt givande, vår scen normalt sett är ju catwalken och det var väldigt intressant att se hur annorlunda man uppfattar plaggen när de presenteras på en dansscen där proportioner och dynamik i plaggen blir annorlunda. Det krävs mycket mindre av ett plagg på en scen av det här slaget. Bäraren av plagget är i sig så stark, koreografin är så stark och plaggets viktigaste uppgift är att bli en inramning till det. På en catwalk kommer plagget först, därefter de andra faktorerna som ramar in det.

Finns det någon speciell fördel med att skapa kläder i ett kontext utanför modevärlden?
– Absolut, det handlar inte om trender, utan snarare om form och uttryck och känsla. Man är inte beroende av säsonger som höst och vår, väder och vind, utan allt blir väldigt viktigt. Det tillåter en att bli väldigt konceptuell och man kan i stället skapa för något som bara gäller just där och då.

ASTRID OLSSON

Ålder: 36
Yrke: designer för V Ave Shoe Repair
Bor: Stockholm
Bakgrund: Utbildad skräddare, mönsterkonstruktör och designer
Lyssnar på: ”Just nu mycket klassiskt.”
Aktuell med: Kommande vårkollektion 2012 och kostymer för dansföreställningen Trigger Point (i Malmö 2 december).