George Phoenix via Wikimedia Commons.

Dagens hållbarhetsidé: Återinviga ett gammalt plagg.

Dags att gå på gå på upptäcktsfärd i den egna klädkammaren. Nej, det är inte direkt mer miljövänligt att fysiskt ha på sig en jacka än att låta den hänga i garderoben, men det kanske ändå finns fördelar med att återbesöka bortglömda plagg ibland? Att rota fram sitt forna jag i klädform utan att rygga tillbaka? Kanske stoppar det en från att stressköpa en ny vårjacka. Om inte annat kan det åtminstone vara en utmaning att våga sig in i garderobens mörkaste hörn och komma ut påklädd i något nytt fast gammalt.

Själv gjorde jag comeback i tre gamla plagg under veckan som gick. Tre vårjackor, som av olika anledningar under många år hängt kvar hos mig, men nästan aldrig på mina axlar, fick återse dagsljus.

I. Rödvinsköpet

Köpt i en storstad som jag spenderat sommaren i precis innan jag skulle åka hem igen. Efter att ha varit konstant pank och snål hade jag plötsligt druckit karaffvin mitt på dagen och befann mig i en stor klädbutik med mitt kontokort fullkomligen vibrerande i fickan. Då kändes det som en bra idé att köpa en nästan midjekort dubbelknäppt jacka i vinterjackstyg som är för kall att användas på vintern men för varm att användas på våren. Den var inte ens på REA! Men nu, sju (!) år senare, lyckades jag äntligen vädermatcha den. Tack för det, svenskt oberäkneligt vårväder. (Råkade dock spilla ta-med-kaffe över hela ena ärmen så nu dröjer det väl antagligen sju år till innan jag vågar bära den igen.)

II. Bohouniformen

Jag jobbade i en klädbutik som var för dyr för oss som jobbade där att handla i. Ibland på lunchrasterna sprang jag i någon klädkedja som matchade min budget bättre och en dag hittade jag en trenchcoat som var glansig och påsig i formen som fick mig att känna mig lika delar lyxig som hemlös. Bra kombination som ringade in mitt dåvarande liv ganska väl. Den har åldrats fint och överlevde 40 grader i maskin så nu får den igen mig att känna mig ambivalent på ett trevligt sätt. Trasig och glamorös på samma gång.

III. Jobbsökarjackan

Köpt inför en arbetsintervju. Jag minns att jag bar den med krispig vit t-shirt, silverhalsband och grå gubbbyxor och att jag kände mig fin och ny. Tror att det är en bra känsla att ha när man går på arbetsintervju. Minus med jackan är att den ser ut som en regnjacka men verkligen inte är vattentät. Dessutom måste man nästan ha på sig läppstift när man bär den. När jag steg ut i den på gatan häromdagen, för första gången på mycket länge, kom jag plötsligt på att jag ibland använt den som joggingjacka. Tack och lov var min jogging aldrig intensiv nog för att lämna den charmiga doften av sportsvett i tyget.

(I förrgår när vinden var efterhängsen och jobbigt bar jag jacka nummer III under I. Det visade sig funka ganska bra.)

Någon som antar utmaningen att göra samma? Att under den kommande veckan bära minst två plagg som hängt orörda i minst ett år i garderoben? Berätta gärna om hur det gick!

Sid. 28, Milan Kundera, ”Odödligheten” (1990).

Ja, varför gör hon det inte? Varför TÄCKER hon inte åderbrocken?

Det undrar Milan Kunderas romankaraktär med avsmak i blicken. Ska vi berätta för henne? Varför åderbrocken då och då måste vara på display?

Det är ett stort missförstånd att mode handlar om att försöka nå en sorts universell skönhet, skönhet för alla. Det handlar inte om att vara snygg. Låter det konstigt? Jag omformulerar: mode handlar inte om att försöka komma över en objektiv lägsta nivå gällande utseende. Man kan faktiskt inte tillfredsställa alla medmänniskor på en och samma trottoar.

Mode är ett tillfälligt skönhetsbegrepp, en kollektiv pop up-smak. Det är ett mystiskt fenomen som påverkar många människors uppfattning om vad som är snyggt, samtidigt. Mode får två kompisar från olika städer att helt plötsligt unisont stå och rycka i samma batikplagg och bara stöna: ”Åhhh”.

Inga åderbrock i världen ska få stå i vägen för att ett sådant begär. Klart tjejen ska ha shorts!

Textilekonomstuderande Julia Svansbo är en gör-det-självare ”som gärna spenderar en söndagskväll på sängen, klickandes igenom Style.coms slideshows samtidigt som hon stickar”. Sista Skriket fick den stora äran att få följa med på en av hennes re-designresor. Här följer historien om hur den slaktade loppisrocken i Julias händer förvandlades till ett par modeblogginspirerade jeans.

Julia Svansbos ”The Dustbin Jean”, steg för steg:

EN IDÉ.

”I höstas såg jag ett par nästintill perfekta jeans hos min favoritmodebloggare Columbine Smille:”

Bild via Columbine Smille.

”Jag kände verkligen att jag behövde dem, men är man student kan det till och med vara svårt att få ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa ett par jeans. När jag sprang på en otroligt tygrik arbetsrock på en loppis bestämde jag mig för att göra ett eget par.”

EN SLAKT.

”Som bekant tar saker gärna rätt mycket tid. Under hösten hann jag bara göra ett inspirationskollage och konstruera mönstret innan det blev dags för jul och nyår och hela faderullan. Så småningom blev det dags att stycka den stackars rocken, nåla och anpassa mönstret efter det tyg som fanns att tillgå och sätta igång att klippa!”

ETT MÖNSTER.

”En sak som min mamma  – det är hon som har lärt mig nästan allt jag kan om sömnad – alltid har sagt till mig är att man inte kan förvänta sig att allting blir som man tänkt sig när man gör något själv. I detta fall var tyget till exempel inte alls så brett som jag trott: det räckte inte till bakstycket. Vad får man göra då? Tja, klippa sönder mönsterdelarna och lappa lite!”

EN HEMLIGHET.

”Inte gör det något att det finns en extra nästan osynlig söm på insidan av låret? Tvärtom, det är ju en liten hemlighet som bara jag vet. Likadant blev det när jag i tillklippningsivern drog saxen rakt över den stora biten som skulle bli vänster framstycke. Det enda man kan göra då är att ta ett djupt andetag, fundera ut en lösning och rätta till felen. Det kan låta enkelt, men det har tagit mig ungefär 10 år att komma till denna insikt.”

EN FICKINSIDA.

”Jag uppskattar alltid små detaljer i plagg. Det behöver inte vara något som syns, utan snarare något som finns där bara för bärarens skull. Jag använde ett pråligt brokadtyg i fickpåsarna och fodrade även bakfickan med detta blanka. Ingen kommer någonsin se det när jag har jeansen på mig, bakfickans foder fyller inte ens någon funktion. Det är som med fina underkläder. Man vet att de finns där, men det är inget som syns.”

”Det man inser när man väljer att göra om gamla plagg till nya är att man aldrig riktigt kan bli av med spåren av vad tyget tidigare varit. Jag tycker att det är något man gärna ska ta vara på. Jag gjorde det genom att låta alla nya stickningar vara vita precis som de varit på rocken, men också genom att klippa till byxbenen så att den gamla fållen fick vara kvar. På låren, som tidigare var framstycke, syns spåren av de stora utanpåfickorna och knapparnas rundlar tydligt. Det skulle kunna vara något dåligt, men jag väljer att se det som en del av byxornas identitet. Om man nu kan köpa nyproducerade jeans med konstruerade slitningar, borde inte naturliga slitningar som berättar något om jeansens historia vara ännu mer värda? För mig är det så och det är också det som är charmen. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det till och med bättre.”

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Julia. Julia är 24-åringen som studerar på en treårig textilekonomutbildning. Studierna kombineras med avancerad macaronbakning, svettig medelgympa på Friskis&Svettis och egna återkommande redesign-projekt. Det vackraste plagget i Julias garderob är en svart aftonklänning i spets, handsydd på NKs Franska skrädderi någon gång på 1950-talet. Våren 2013 går en av hennes äldsta drömmar i uppfyllelse då hon gör en utbytestermin i Paris.

Julia bloggar på Behold Fashion.

20 november 2011.

Jenny Widén slutade räkna när garderoben fyllt 100 klänningar. Det kan lätt bli så, många klänningar, om man har second hand-butiksskattjakt som fritidsintresse. För att motverka att vissa plagg blev diskriminerande, bortglömda, i kombination av att hon hade det tufft på jobbet och ville hitta på ett roligt projekt att ha vid sidan av, startade hon bloggen 365 outfits.

27 december 2011.

26 september 2011.

Nu har det gått nästan ett helt år sedan Jenny började dokumentera sina dagspåklädningar.

– Folk brukar undra om det är jobbigt, men det är faktiskt bara kul.

Julafton!

19 februari 2012.

Vem tar bilderna?
– Oftast är det min man. Eller någon av mina kollegor.

13 september 2011.

Brukar du titta tillbaka på dagarna som gått, påklädingarna som passerat?
– Hela tiden. För att kolla hur jag kombinerade ett plagg då. Jag glömmer bort vad jag har.

10 juli 2011.

Berätta om ponnyn.
– Jag ville ha något som gick igen i alla bilder. Det var inte så genomtänkt. Jag gillar ju My Little Ponys och jag hade den här hemma. Nu är den med överallt.

25 oktober 2011.

Blogginläggen består exklusivt av outfitbilder och en kort lista på klädernas märken. Det är ingen dagbok, men med hjälp av små ledtrådar i bilderna – som när hon bakar lussebullar, klär ut sig, håller i en burk värktabletter – kan man ändå få ett intryck av vad som händer i hennes liv. Tar man sig genom hela bloggen i ett svep blir det nästan ett berättande. Ena dagen skymtar en resväska i bild, dagen efter är hon – och ponnyn – plötsligt i New York. Bilden som representerar den 26 maj är ingen vanlig semesteroutfit. Faktiskt blev den något av en chock för bloggläsande bekanta:

Bröllopsdagen!

– Det var lite av ett ”surprise wedding”. Det var bara jag på bilden, men jag tror ändå att folk fattade. De kunde se att det inte var en av mina vanliga klänningar…

Bröllopsklänningen var även den, såklart, second hand.

25 maj 2011.

21 september 2011.

Vad gör man av ett års dokumenterade kläder? Jenny Hedén funderar på att föreviga bilderna i en bok och på att försiktigt börja sälja av delar av sin klänningsgarderob.

11 augusti 2011.

Det är fortfarande en veckas påklädningar kvar att avverka på bloggen. Hoppas inte slutspurten i kombination med den tresiffriga klänningsgarderoben medför allt för allvarlig beslutsångest.

Heja, heja!

Foto: Loomis Dean (1961) via LIFE.

Vad gör man med klänningen när bröllopet är slut?

Sadie Stein skriver om hur hon under stormen Irene från sin läckande garderob räddar den bröllopsklänning som egentligen aldrig befodrades från förlovningsklänning. Den som hon som 24-åring fick uppsydd på Lower East Side med bröllopsdstumet insytt i tyget. Förhållandet sprack i sömmarna, inte klänningen. Den finns kvar, nu har den till och med överlevt en storm. Ett minne av ett bröllop som aldrig ens inträffade.

Min mormor brukade prova sin en gång om året, tills den dag då dragkedjan sprack. Då gav hon den till mig.

Antagligen finns de överallt. På andra sidan väggarna i grannes garderob. Inlåsta i mörka utrymmen. I liksäckar så att malarna inte ska komma åt dem. Numera laddade med nostalgi eller eventuellt skilsmässoångest. De får sällan se dagsljus, för att inte säga aldrig. De är nästan butiksnya förutom en svag antydan till svett och en eventuell och tunn rand foundation. Spökena.

Hur förhåller man sig till sin bröllopsklänning efter att bröllopet är slut? Efter att champagneflöjtarna diskats och allt omslagspapper återvunnits? Provar man dem? Använder dem? Undviker dem?

I vår ger Ann-Sofie Back oss stryckstreck:

Ann-Sofie Back Ateljé, v/s 2012. Foto Yannis Vlamos via Style.com.

Plagget ser ut som om det blivit strykt, vikt och sedan placerats ner i en hårt packad portfölj. Det gör att det får en kantig silhuett som ger sken av att styra sig själv, oberoende av kroppen som finns under. Just den effekten, tyg som skapar form som struntar i kropp, känns typisk för tiden, för de svullna barbapappakapporna, stela shortsen och skarpa snitten som sipprat ända ner till gågata.

Ann-Sofie Back Ateljé, v/s 2012. Foto Yannis Vlamos via Style.com.

Back, Sveriges Margiela, tillhör för övrigt skaran designer som är bra på att koda om konventionella ”fel”, klädmässiga no-nos, och göra dem rätt.

Det händer då och då att en designer eller stylist inspirerar till annammande av stilskavanker, och får folk att plattånga hack i håret, bära blusar med ofållade kanter som flikar upp sig lite mer för varje dag, jeans med hål på knät, skrynkliga toppar eller ut-och-in-stickade lusekoftor med spretande garntrådar. Det är inte annorlunda fenomen än när ett par snickarbyxor sveps med i trendcyklerna; allt i världen har modepotential. Även felen.

Något Back eller någon annan skicklig designer dock aldrig kan göra är att bidra med ett allsmäktigt godkännande som gör att tröjor med färdigtryckta deoränder (true thing!) i alla sammanhang bemöts utan ett endaste skeptiskt ögonbryn. Bär man ett plagg med en massa lösa trådar flängande, eller ett par byxor med färgfläckar på, kan man nästan förvänta sig att folk lägger märke till – kommenterar, hånfullt skrattar eller suckar åt – plagget. Allt kan som sagt vara mode, men inte i allas ögon.

Dagens bildtips:

Comme des Garçons. Foto: Annie Leibovitz (1997), via VOGUE.

Idag tycker jag att ni ska besöka Vogue som illustrerar frågan ”Vad är skönhet?” med ett bildspel med foton från arkivet.

Det innehåller bland annat:

Foto: Irving Penn (2002), via VOGUE.

Och:

Foto: Annie Leibovitz (1999), via VOGUE.

Vad är skönhet?

En fråga man kan försöka svara på. Om och om igen. Naturen, är det skönhet? För min del blev naturen först vacker när jag blev vuxen. Barbara Meislin, den Lila Ladyn, skulle kanske säga att skönhet innefattar allt som är lila.

Aristoteles ansåg att skönhet var balans: när något inte var för stort eller för litet. Lagomhet – en fin liten tanke som kanske är lite svårsmält idag, när extremer dominerar våra synfält. Men i och för sig, måttfullheten är samtidigt väldigt närvarande: i Phoebe Philos zen-anda, i köerna till COS där en stramt stickad orange tröja är mer värd än en dramatisk klänning. (Hundramiljonersfrågan: är det ett fall av ”ren skönhet” – eller helt enkelt en trend…?)

Sista Skrikets egen definition av skönhet skulle låta ungefär såhär (SISTA SKRIKET ON BEAUTY, part one – den som mumlar ”pretentiöst” får mumla det väldigt tyst…):

Skönhet är beroende av betraktarens reaktion. En vacker bild är inte vacker om ingen säger att den är vacker. En bild i Vogues bildspel är vacker för att den som stirrar på den känner något för den, en positiv känsla som kanske orsakar gåshudsreaktion eller konsumtionsimpuls. Det är en njutning eller ett begär vars härkomst man inte direkt kan förklara. Nej, det finns ingen matematisk formel för absolut tidslös skönhet. Inte ens när det kommer till solnedgångar. Eller Kate Moss. Eller? Kate Moss kanske är undantaget ändå. Vi lämnar det öppet. Hur som helst, för att sammanfatta, Sista Skriket är inte Team Aristoteles när det kommer till sköna modebilder.

Uppslag ur Dazed & Confused, juli 2007 #51. Foto: Xevi Muntane

Tänk att vi aldrig kommer kunna slå upp ett gammalt modemagasin och titta på kläderna objektivt. Eller kolla genom en gammal skolkatalog utan att riskera rysning.

Ser man en film från 70-talet dyker slöjas blicken plötsligt av ett retrofilter. Man kan identifiera estetiken som gammal, man kan tycka om den, men man kan inte tycka om den på ”korrekta” villkor – det vill säga på samma sätt som när filmen kom ut. Det kommer alltid adderas en värdering, en värdering som är resultatet av åren som gått.

Uppslag ur i-D, december 2002 #226. Foto: Jason Evans

Det är som när man bläddrar i ett dammigt fotoalbum och skrattar åt sig själv eller sina föräldrar i kryptiska kläder. Tumbleweed-frisyren! Tjockleken på glasögonen! Buffalos! Singoallablus! Man skrattar åt det, eller förfasas, för det man såg då ser man inte längre. Det är inte samma blick man hade i spegeln på morgnarna som man har nu. Dagens ögon har fått tillägget distans. Tiden har gått, man befinner sig inte längre i ögonblicket som hade sitt mode, sitt samhälle, sin kultur. Distansen innebär inte att man vet bättre, men att modet kommit och försvunnit; modet är kodat en annan tid. Allt som hörde till – tv-jinglar, matvanor, politiker, toplistehits, kändisar – har förändrats eller ersatts. Vi lever i en annan tid än då.

Det är det här jag syftar på när jag säger att mode är som att leva i nuet. Det är ett ständigt förkroppsligande av en rådande tid – även om det för en individ innebär att drapera sig i 60-talsreferenser på 00-talet och för en annan att göra tvärtemot vad Vogue säger; självklart flanerar de flesta inte runt med en modekompass dinglande över hjärtat. Poängen är inte hur människor förhåller sig till ett ”allmänt mode”, men hur personliga val och smak samspelar med tiden. Det är naivt att tro att vi är opåverkade av nuet. (Snart kommer talet om att mode är en kraft som ingen kommer undan… May the force be with you.)

Personlig smak är knuten till tid, precis som skoklackstrender och en tetra mjölk.

Uppslag ur Another Magazine, höst/vinter 2007. Foto:Willy Vanderperre

Det stör mig lite att jag inte kan plocka fram en gammal i-D och förstå bilderna som jag gjorde då. Det har inte ens gått många år, bara ett par, men jag känner mig ändå som en turist som har svårt att förstå språket när jag bläddrar genom ett nött exemplar från 2001.

Lite kittlande är det dock att tänka på – vi kommer aldrig igen kunna betrakta den här bilden som vi gör just nu:

Hermès höst/vinter 2011 via Tank Magazine. Foto: Sean Cunningham

Inte än men snart rasslar en ny säsong genom löven, får dem att ta sig för pannan, hålla andan, hoppa från sina grenar och tyna bort alldeles bruna och torra. Men hösten handlar inte alls om en förlorad sommar, en förlorad säsong, utan om en vunnen tid. Det är en chans att börja om. Det finns inget som hösten som bjuder in till nystart med glansiga kollegieblock på bästa placering i butikerna och flirtande PILOT-pennor i varje väderstreck. Det är skolstart, även om man sedan länge växt ifrån skolan. Det är den verkliga tiden för nyårslöften (efter december 31 tänker man ändå bara på pizza).

Carven h/v 11. Foto: AP Photo/Joel Ryan.

Det finns en merinoullskappa, kanske senapsfärgad, eller merlot-röd, som hänger där oskyldigt på en galge någonstan och representerar den nya tiden.

Så ofta, i men också utanför modevärlden, kommer kläder att symbolisera förändring. En grön t-shirt i politiskt syfte eller en kollektion som vänder ryggen åt den tid som varit. Eller på mikronivå: i ett eget litet liv. Hur varje köp, varje blick i provrumsspegeln, är ett, om än trevande, kliv framåt.

Preen h/v 11. Foto: Alessandro Garofalo/GoRunway.com via Style.

Kanske skulle man vilja kalla de här till viss del visakortsdrivna livsförändringsförsöken, den nya trenchen, längtan efter det nya nya, för naivt. För är det inte så att det nya ofta helt enkelt är attraktivt för att det är nytt? Och så fort man når det, då är det inte längre nytt? Det är som att jaga en regnbåge.

Proenza Schouler h/v 11. Foto: AP Photo/Stephen Chernin.

Det är kanske naivt att tänka att ens nya liv finns inkapslat i en tomatröd kofta, eller kappa, men man får inte glömma vad den tomatröda tröjan också står för. Hopp. En extra chans. En ny tid. De nya kollektionerna, de raka kavajerna med skarpa no bullshit-slag, de är som laddade med framtidssymbolik, de står för en ny tid, nya möjligheter.

Från Jean Rhys ”Voyage in the dark” (1934).

Kanske för att vi helt enkelt ÄR väldigt dåliga på carpe diem; vi BOR i Nextopia. Men kanske också för att längtan efter det som kommer är en glädje i sig.

För något år sedan läste jag en artikel om en undersökning om när folk var gladast i samband med en semesterresa: om livslusten var förhöjd vid hemkomsten. Resultatet var ungefär att nej, det var den oftast inte. Allra gladast var man innan. Spontant kan det ju kännas lite deppigt. 5000 spänn and all I got was något att längta efter innan. Och fjällande axlar. Läser man Rebecca Solnits (läs henne, hon är så bra) kapitel ”The Blue of Distance” kan man dock få lust att tänka om. För hon påminner om hur man faktiskt kan se längtan efter en händelse som en glädje separat från känslan som själva händelsen i sig medför. Man behöver inte väga känslorna på samma våg. Horisonten är vackert blå, just för att man betraktar den på avstånd.

Nicolò dell’Abates ”Orpheus and Eurydice” via e20 Romagna.

Fånga dagen, schmagen. Fånga morgondagen. Njuter jag inte av den imorgon kan jag väl njuta av den idag?

Anne Valerie Hash h/v 11. Foto: Yannis Vlamos/GoRunway.com via Style.

Kanske blir det inte denna hösten man en läser en linjal Proust, pendlar till Paris eller börjar varje dag med ett Tom’s Diner-moment. Kanske gör en ny merionullskappa varken till eller från. Men att ta på sig den, drömma om den, drömma om snart, kanske visst är ett sätt att leva i nuet, för när man knäpper den om sig, klackar sig fram genom stan, bitchslappad av tidiga löv, är det som om vinden verkligen viskar, eller är det ullen: nu, nu, nu, NU är en ny tid. Den nya tiden är nu!

Bild: Smyckesdesignern Kelly Framel via Stylelikeu.

”I wouldn’t feel like myself leaving the house without any jewelry. I’m OK with changing my clothes and trying new looks, but I always have to be wearing two pieces of jewelry before I leave the house, even to check the mail.”

Kelly Framel via Stylelikeu.

Ett lördagsläsningstips. På sidan Styelikeu kommer man lite närmare de utvalda personens klädvanor än man gör hos andra stilvoyeurer, såsom The Sartorialist, som dock försörjer en med mycket personligt mode inom fotorektangelns begränsningar. Men hos Stylikeu kan kan nästan känna metallrosten mellan fingrarna. Nästan.

Appropå citatet ovan: det är intressant hur olika människor förhåller sig till smycken. Jag känner nog lite som Kelly ovan. Naken helt utan. Att hellre bygga på sig en deciliter skrot, även om det inte passar ihop med ens kläder, än att gå ut utan. En bekant till mig berättade att han ofta kände sig naken utan en näve rejäla ringar fördelat på sina tio fingrar. Men samtidigt kan smycken också vara ett irritationsmoment. Örhängen som tynger örsnibbar och stora tunga skavande halsband. Och jag tror att ens smärttröskel när det kommer till bijouterier är lite styrd av hur lätt man känner sig naken utan. En blinglover står ut med lite ömma nyckelben när kvällen är slut.

När och vad man känner sig naken i, jag menar utan, är förresten också något vars definition skiljer sig från hushåll till hushåll. Någon känner sig naken utan högklackat, sin sjal, ipod, vigselring, parfym, utan minst tre lager kläder. Och vissa, men nu pratar jag såklart om särskilda specialfall, känner sig nakna utan kläder. Nej, nu tog jag nog i. När är människan utan kläder? I duschen, max.

>>> Se hela reportaget om Kelly Framels garderob på Stylelikeu.