Bild via In The Gloss.

”I’m the only child from the only child policy in China, and then my father is a perfectionist, so he always told me to look the best and everything. He always said, ‘This shirt is not so good, you have to go change it or buy a new one or something!’ And then when I was eleven, he started buying me masks for my face and then I started doing masks.”

Yi Zhou, konstnär berättar om sitt förhållande till smink och skönhet på bloggen In the Gloss.

Det är något väldigt intimt och lockande med skönhetsberättelserna på In the gloss. Jag läser dem med ett fascination som ett bläddrande genom skönhetssidorna i ett magasin aldrig framkallar. Det här är något helt annat.

En del av bloggen är dedikerad till modebranschfolk och skådisars skönhetsrutiner. Varumärkesnamn efter varumärkesnamn radas upp, krämvanorna beskrivs i detalj och jag kan inte låta bli att stoppa mig själv: varför är detta intressant? Varför är detta inte fruktansvärt tråkigt?

Kanske är det för att formatet bygger på det personliga. Det blir nästan klibbigt intimt. De blanka burkarna, med finstilta loggor och dyra innehåll, är något annat i de här textformatet. De är delar av berättande.

Jag gillar särskilt att fokus inte ligger på ytan, det är inte bildregn med inzoomade ansiktsporer, perfekta ansikten, i centrum är själva rutinerna, ritualerna, badrumsskåpen. Dessutom är det här den absoluta motpolen till världens tråkigaste intervjusvar (på frågan Vilka är dina bästa skönhetstips?): ”Vatten, mycket sömn, kanske lite mascara och en dutt concealer”. Måttfullhet är väl den mest ointressanta inställningen när det kommer till smink. Av Into the gloss skönhetsbekännelser får jag snarare känslan av att det är många lager kräm som appliceras. Skönhet är något som kan skapas, det måste inte nödvändigtvis ha med moder jord att göra.

Baksidan är kanske att de här texterna fungerar mer effektivt och konsumtionslockande än blanka magasinannonser med blanka ansikten gör, åtminstone på mig. Det vill säga: de gör mig shoppingsugen. En dyr och ganska dålig konsekvens om jag inte lyckas hålla mig från taxfreeshoppar i all kommande framtid.

Förresten, på tala om bra sminklektyr, ni läser väl Maria Ahlgrens skönhetsblogg på Bon? Hon har en fantastisk sminkpenna, i dubbelbemärkelse. Hennes puderprosa borde få till och med den största nagellacksanalfabet att drömma i MAC-nyanser. Och DÄR nådde jag min kulmen för tillåtna kosmetikaliknelser i ett och samma blogginlägg. Glad söndag!

En hård klapp:

Är det en batong? En käpp? En köksaccessoar? Ett tortyrredskap?

Dagens ledtråd: modeblogg.

Den mystiska bilden –

– föreställde inte en sexleksak, utan en håraccessoar.

Detta är donuten – hårets motsvarighet till BH-vadderingen. Förklaringen bakom vissa flygvärdinnors tajta bollfrisyrer. När man väl bekantat sig med den dyker den upp överallt. Det är som med svåra ord man lär sig betydelsen på: plötsligt läser man dem i var och varannan dagstidning.

Vad är det?

En skumgummiaktig boll som man använder för att ge sin hårknut volym.

Hur använder man den?

Man drar håret genom hålet och sveper det runt bollen och fäster med hårnålar eller snodd runt.

Hur ser resultatet ut?

Vad är framtidskonsekvensen?

Förutom att skapa fyllighet i folks frisyrer kommer den kanske ge upphov till en viss hårknutsskepticism.

”Tror du den är äkta? Den är så stor. Den kan omöjligt vara äkta.”

I Ebba Bjelkholms värld mode- och miljömedvetenhet i självklar union. Hennes blogg innehåller underkläder, kokosvatten och blå vattenhorisonter. Bland annat. God mat, snälla skor och fina bilder. När man läser finns det risk att man plötsligt får lust att förändra sitt liv. Eller åtminstone dricka en stor spirulinasmoothie.

Namn: Ebba Bjelkholm/ Ålder: 28/ Hemma: I Vasastan i Stockholm / Gör dagtid: PR-ansvarig för CNN och Turner Broadcasting Norden / Gör nattetid: Sover skönhetssömn
Blogg: http://fireworksandflowers.wordpress.com/

/ Frågeformulär:

När älskar du mode? Ofta
När gör du inte det? När det går upp för mig att priserna är angivna i dollar eller euro istället för i svenska kronor.
En morgonrutin: Jag gör en smoothie till frukost varje morgon, oftast en grön sådan med spenat och vetegräs i.
En blogg du ler när du läser: http://luxirare.com/ så imponerande.
Filmestetik som ger dig gåshud: Dario Argentos. Suspiria till exempel: musiken, den färgsprakande surrealistiska dekoren, fotot, de ljuvliga kläderna, Jessica Harper. Skräck, men mycket mer snygg än läskig.
Hur har du hållt dig varm i vinter? Jag har tyvärr frusit alldeles för mycket i en svart kappa från Michael Kors
Ett säkert kort: Diane Von Furstenberg – grym passform på allt
Har du någonsin drömt om mode? Ofta, jag blir kär i plagg och drömmer om dem i olika kombinationer tills de blir mina
Spegeln – vän eller fiende? Oftast vän. Dock inte dagar efter kalas.
Paljetter eller nitar? Nitar
Ett second hand-fynd: Gör tyvärr aldrig second hand-fynd. (Hittar däremot fina grejer i mamma och mormors garderober)
En smart modemänniska: Är extremimponerad av min favorit Stella McCartney som lyckats göra sin grej utan att kompromissa – vegetariskt och miljövänligt high fashion (*se: fig.1)
Scenario: bara klä dig i en enda modeskapares kläder från och med nu. Vems? Stella McCartneys
Smycken: less is more eller more is never enough? less is more
Någon som klär sig vackert: Sofia Coppola (*se fig. 3)
Mjukiskläder? American Apparel
Ett plagg du aldrig kommer att slänga: En blå Balenciagaklänning som jag alltid hittar olika sätt att använda. Ensam, under och över.
För att känna dig fin: Röda läppar
En modemässig ovana: Att impuls-shoppa på nätet
Något du drömmer om att äga: En microgris
Ditt mest sentimentala plagg: Ett par pumps i lack från Bally som jag ärvt från mamma. de har funnits i mitt liv forever.

/ SS11:

En låt Til the world ends – Britney Spears
En färg Klarblå
En bok Äta Djur – Jonathan Safran Foer (*se: fig.3)
En frisyr Vågigt och stökigt
Ett plagg Jeansjacka
Ett material Denim
Ett läppstift Laura Merciers Crème Lip Coulour i färgen Tangerine
En accessoar Stella McCartneys Falabella iPad-fodral

/ Bildnoter:

Bild via Black Book Mag.

Fig. 1: Ipadfodral i fuskskinn från Stella McCartney.

*

Bild via Ilvoelv.

Fig. 2: Sofia Coppola.

*

Fig. 3: Boken ”Äta djur” av Jonathan Safran Foer.

*

Bild 1: coelacanths. Bild 2: *Amour.
(via Flickrgruppen: What’s in your bag?)

#1 Flickrgruppen: What’s in your bag? Varför tröttnar man aldrig på upplägget Dissekerad Handväska? Kanske för att det är en väldigt personlig vy. Och för att det ju faktiskt handlar om de sakerna man släpar runt på varje dag. De som kommer bidra till att man har sned rygg som pensionär.

Bild: Lisa Milberg via Elle.

#2 Och på tala om utfläkta handväsksinälvor, blir mitt andra fredagstips Lisa Milbergs nya Amerikablogg, i Elles stall. Ett glädjebesked för oss som tidigare följt henne i bloggform, bland annat på Rodeo, och blivit beroende av hennes tips på frukost/filtar/semesterdestinationer/bildgooglingar. På nya bloggen delar hon med sig av upplevelser från USA-turnén som hon precis gett sig ut på med sitt band The Concretes. Inledningsvis får vi bekanta oss med hennes handbagage.

– Hur många apelsiner behöver jag köpa för att kunna betala den här kaffen med kort?

Lady Gaga, foto Jeremy Kost via LIFE

Företaget Polaroid vill att vi ska fortsätta vifta fysiska foton i luften även i den digitala eran. Med lite hjälp av bluetooth-skrivare, fotografiska solglasögon och Lady Gaga.

Det Lady Gaga-event man minns tydligast från 2010 är kanske inte att hon blev Creative Director för företaget Polaroid. Men det blev hon.

Nyss dök hon up på en elektronikmässa för att demonstrera produkterna från sin poli-linje ”Polaroid Grey Label”. Solglasögonen, med inbyggd kamera och bildskärm, var kanske allra mest framtida rubrikstoff för de bloggskribenter som valde att snappa upp nyheten thanks to Gaga (läs: mig). Även om tanken att (typ) kunna fota med en blinkning är något lockande. Men spontant skulle åtminstone den här bloggcynikern gissa på att de flitigast kommer synas i Lady Gagas musikvideor.

Bild från Polaroid.

Några lite mer kommersiella produkter för Polaroid att möta dagens digiklimat med hjälp av, var kanske deras nya lilla blåtandsskrivare för mobilbilder, eller den digitala kameran som tar bilder och skriver ut dem. Bubblare under presentationen var när Gaga avslöjar en liten teknikdetalj om den nya mobilfotoskrivaren:

”…den är inte kompatibel med iPhone…”.

Uh-oh.

Så här piggt brukar mitt twitterflöde inte vara en söndagkväll. Var femte tweet handlar om modeveckan i New York och resten om valet.

Om att få gåshud av mode som man varken kan äga eller ha på sig. Och om papper.

I modevärlden (ursäkta uttrycket) dyker papperskläder rutinmässigt upp som avantgardmode. På distans (ja, det vill säga ”utanför modevärlden”) kan just pappersmode vara något av det mest provocerande som finns. Plagg som man inte kan ha på sig! Kläder som vittrar sönder i duggregn!

Självklart är det mycket, för att inte säga majoriteten, avantgardmode som överhuvudtaget inte går att direkttransportera till veckodagsverkligheten. Just pappersplaggen verkar dock nästan tolkas som ett hån. Som det ultimata beviset på modets ickebärbarhet.

Förra året hade Antwerpens modemuseum en utställning med just pappersmode som tema. Pappersmode som i allt från origamiinspiration till engångsklänningar.

Jum Nakao (2004) ”A costora do Invisível”. Bild från Jum Nakao. Foto: Sandra Bordin.

Det intryck som fastnade tydligast hos mig var modevisningsvideon med den brasilianska Jum Nakaos kollektion ”A costora do Invisível” (sewing the invisible) från 2004.  Modellerna trippade ut en efter en, vaggande i stora vita skapelser av papper. Det var helt fantastiska svullna, ömsom styva, siluetter. Speciellt effektfulla var de stora konformade kjolarna med millimeterskurna mönster som i rörelse fick benen att blinka till genom håligheterna.

I finalen började modellerna, som samlats på catwalken, plötsligt slita sina kläder till pappersslamsor. Som levande dokumentförstörare reducerade de plaggen till potpurri.

Jum Nakao (2004) ”A costora do Invisível”. Bild från Jum Nakao. Foto: Fernando Louza

I videon ser man hur publiken blir alldeles förskräckt – spärrar upp ögonen, lägger händerna som skydd för ansiktet. Innan de överrumplat brister ut i stående ovationer.

Det var chockartat att se hur snabbt siluetterna tillintetgjordes. Sedan kom frågorna som på löpande band.

Är det här en direkt metafor för modets flyktighet?

Eller kritik till massproduktion?

Den panikartade känslan av att se kollektionen förstöras påminde mig om hur tätt kopplat själva ägandet, materialismen, är till njutningen av mode. Egentligen borde min egen relation till Jum Nakaos kollektion vara oberörd av att plaggen upphör att existera, det är inte som om min upplevelse av dem blir mer riktig av att de faktiskt fysiskt finns.

Kollektionen lever vidare i bilder och YouTube-klipp, i kopior och homage, i bloggar och personliga referensarkiv – och faktiskt är det ju på det sättet mycket mode, till stor del, existerar i dag. De fysiska plaggen är – och nu pratar jag fortfarande om visningsavantgardet – ofta bara en dimension.

700 timmar tog det att tillverka kollektionen, men bara en minut att förstöra den. En minut som räckte för att fylla hela underarmarna med gåshud.

Just då, för mig, var modet performance. Jag tänker verkligen inte hålla ett tal om att mode alltid, eller ens ibland, är konst. Men jag tycker att det är fint att påminna själv om att mode också kan vara en upplevelse.

Mer:
– Jum Nakaos hemsida, blogg och flickr.
– Jum Nakaos modevisningsvideo.
– Kollektionen i bilder.

Sophie Calle, Suite vénitienne (1980) Bild: Bozar Expo

Är rätt klyschig när det kommer till höstplanering. Pratar om portvinskvällar med halsdukslängder utan slut. En mental färgskala i vinrött, skarp senap, Bauer-grönt och blyertsgrått. Detta är mitt bästa säsonsskifte utan tvekan: blir alldeles fladdrig av att tänka på hösten som ett inkarnerande av Tom’s Diner. Ungefär samtidigt som den första rasslande knivvinden sticker i hyn får jag lust att helt hängivet göra ”moodboards”. Koka ner stämningen till något handgripligt, som en sälblå ullkappa.

Det är väldigt sällan som stämningen förverkligas till fysiska saker i min garderob, men det gör inte så mycket. Det handlar ändå mest om känslan. Om att ringa in den. Och det gör inte så mycket att vissa begär återkommer varje år. Av någon anledning känns de som nyförälskelser varje gång.

Ihopknyckel. Peter Pilotto h/v 10 Bild: Marcio Madeira / FirstView.com via Style.

Flanera i städer. Fred Lebain, Tokyo. Bild: Opening Ceremony.

Gammal Missoni-tröja. Bild: Yoox.

Albertus Verhoesen, Peacocks and chickens (1882).

Färgskalan. Bild: Apartment Therapy.

Marios Schwab h/v 2010 Bild: Marcio Madeira / FirstView.com via Style.

Juliette Binoche i Kieslowskis Frihet – den blå filmen (1993). Bild: Flixster.

Träddramatik bakom Triangeln.

Buuuuurgundy. A.F. Vandervorst h/v 2010 Bild: Marcio Madeira / FirstView.com via Style.

Huvudbonad designad av Tomi Hirokono.

Margiela-cape. Bild: Browns.

Marni h/v 2010 Bild: Marcio Madeira / FirstView.com via Style.