Annons:
Annons:
Annons:
Ida Skovmand - Kategori: mode i världen

Röd stor mun

Dagens fredagsfynd består av bilder från Teater Mutations föreställning ”Röda Rum”, som sattes upp förra helgen. Innehåller Alexander McQueen-inspirerade jätteläppar, parader av pärlor och kuriosakabinettsaccessoarer:

Sandra Haraldsen skapade mask och kostym. Idéer om kvinnomonstret, kvinnofällor och ifrågasättande av så kallad kvinnlig skönhet ska ha rört sig i hennes huvud när hon målade på ansiktena.

Tänk att ha fått uppleva de är skapelserna live! Någon (jag) grämer sig.

Bildkälla: Teater Mutation

Finansministerns nya skor.

Finansminister Jim Flaherty i årets budgetskor. Foto Fred Chartrand via Global BC.

I Kanada är det tradition för finansministern att bära nya skor vid överlämnandet av en ny budget.

Nya budgetpjucks dokumenterades första gången på 60-talet. Det är oklart hur och varför traditionen skapades. Parlamentet har forskat lite utan att komma fram till några direkta svar. Idag är ett par lådfärska skor en sed som lever på även om inte alla politiker tar den till sig.

Ett par splitternya skor. Skrock, ploj eller metafor för något annat? Kanske kan man se det som en symbol för nystart – nystart som ju inte är ett helt obekant tema inom politiken. Kläder och accessoarer är generellt tacksamma att använda som metaforer för framtidstänk.

Ett lite mindre romantiskt alternativ skulle vara att de färskköpta skorna står för en konsumtionsdriven ekonomi. Att shoppa sig till välstånd och snöra på sig det blänkande beviset? Är de dessutom gjorda på hemmaplan blir ju lokalpatriotismen och miljövinkeln bonusbetydningar.

Historiskt verkar det som om politikerna flera gånger använt sig av skorna för att sända ut signaler. Att bära ett gammalt par kunde vara en markering, till exempel för sparsamhet. Andra budskapstunga exempel inkluderar par köpta på rea, second hand-varianter eller ”mukluks” – pälsklädda stövlar som är en del av inhemsk kanadensisk tradition.

Den nuvarande finansministern Jim Flaherty valde ett krisår att sula om sina gamla skor istället för att köpa nya. När ekonomin några år senare började visa tecken på förbättring slog han på stort med ett par dyra fotriktiga varianter. I år körde han på ett par mellanpris-brogues köpta i en kedja. Budgetdag i budgetskor. Det låter ju logiskt.

Vid Verdens Ende står modet still.

I helgen öppnade utställningen ”Northern Women in Chanel” på Verdens Ende, en utsiktsplats vid havet på den norska ön Tjøme, efter att tidigare ha visats både i Stockholm, på fotografiska, och på Designmuseum i Köpenhamn. Utställningen består av modebilder på skandinaviska och baltiska modeller klädda i plagg ur Chanels arkiv, fotade och stajlade av Ingela Klemetz Farago och Peter Farago.

Av personliga skäl var mina förväntningar höga. Min mormor bor på ön och många av mina barndomssomrar spenderades badande vid de klippor där tavlorna skulle stå. Det visade sig, som tur var, att det inte bara vara min geografiska partiskhet som gjorde utställningen intressant.

I Köpenhamn, där ”Northern Women in Chanel” visades inomhus, upplevde jag egentligen inte att promenaden runt galleriet var en mycket mer intensiv upplevelse än det var att bläddra i den superstora kaffebordsbok där bilderna också fanns publicerade. Att vara på plats på utställningen gav kanske mer fokus och koncentration, men jag såg bilderna på ungefär samma ”sätt” som i boken: som vackra, ambitiösa modebilder.

Uppsatta bland klipporna, utomhus, ljudsatta av spontana fiskmåsskrik, däremot, det var något annat. Här både samspelade och krockade miljön med bilderna. En modell poserade framför en stenfasad som uppenbarade sig som en förvrängd spegelbild av stenhällen bilden stod på. En röd kappa blev en chockkontrast till de grå rundhällarna och blå havet. Ibland dök reflektionen av mig själv upp bredvid modellen i ett foto, ibland var det som om motivet nästan försvann när solen pekade mot det.

Bildernas isolerade placering – man var tvungen att hoppa mellan klippavsatserna för att se alla – gjorde det svårare att bara passera bilderna utan att stanna till ordentligt. Och så rev vinden i håret.

Jag återvände till utställningen senare på kvällen, i klippvänliga gympaskor, med mamma och moster, utan solglasögon. Solen hade hunnit vandra längre bort och ett helt annat ljus lagt sig över klipporna och bilderna. De flesta turister, och alla vernissagegäster, hade gått hem. Det var lugnt och tyst och ödsligt.

Platsen uppkallades inte ”världens ände” utan anledning. Det är som om havet skänkt en sista suck här, gett upp och lagt sig på rygg.

Kanske gav omgivningen äntligen det fokus som gjorde det möjligt (för mig) att se på bilderna på ett nytt sätt, med nya ögon, ögon som inte var trötta av att se hundratals modebilder dagligen. Och kanske är det just det som är ”grejen”, den stora poängen, med att ställa ut modefoto. Att flytta det ur sitt snabba sammanhang, modemagasinen och bloggarna – där premissen ungefär är att allt ersätts vid ett säsongsbyte – och öppna upp för nya blickar, nya tolkningar. Kanske gör det märkliga miljöombytet det möjligt för betraktaren att låta blicken vara kvar lite extra länge.

Just därför känns också en vandrande modeutställning som en bra idé. Vanligtvis kan modefoto ofta kännas tillfälligt. Här ena sekunden, borta nästa. Idén känns aktuell och sen inte alls. Att flytta utställningen till en ny plats, istället för att stänga ner och gripa an ett nytt projekt, är ett sätt att ifrågasätta modets hastighet. Det är att låta en bild, en klänning eller ett modeuttryck få ha kvar sitt värde trots att tiden går.

FÄRGTEMA | En person som inte behöver ta egna Dagens Outfit-bilder

Garderobsnörden suckar suckar en djup välbehagssuck över följande påklädningsstatistik:

Bild Vogue via Code For Something.

Jubileumsaktuella Drottning Elizabeth som Pantone-skala i kött och blod.

Man skulle kunna tro att ovan bild föreställer ett helt långt livs påklädningar, men det rör sig faktiskt bara om ett enda års.

FÄRGTEMA | Väggnyans snodd från en Le Carré-roman.

Bild från The Paris Review, nummer 200. Skapat av Leanne Shapton och Ben Schott.

I senaste numret plockade The Paris Review beskrivningar från böcker och överatte dem till en färgkarta.

Om man inte behövde måla om sitt sovrum innan, behöver man kanske det nu. Vad sägs om i tonen Alleline’s Pink Gin? Tolkad från en drinkfärg i John Le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

(Framtidens inredningsscenario: Vi bor i anekdotdjunglar. Soffan är en exakt replika av kupévagnssätet i Wes Andersons ”Darjeeling limited”, sängöverkastet är i ett tyg med samma textur som en vägghylla på Kilimanjaro, tavelramen är sammansatt med spik från en psykolgsoffa och vardagsrumslampam ger samma sken som i gångarna på Grand Central Station.)

Trompe la la va?

Trompe l’œil. Hur man uttalar det får någon annan förklara, men det betyder i alla fall ”som bedrar ögat” och används till exempel för att beskriva konst och mode som är platt men anspelar på djup. Det kan vara ett fönster med utsikt till en skog målat på en vägg eller en dragkedja tryckt på en klänningsframsida.

Nedan följer en fin modeserie från Hermès på temat. Från 1952:

Foto: Gordon Parks. Alla bilder via Google LIFE.

FÄRGTEMA | Sonias känsla för färg

Källa: Fetching things.

Efter att hon sytt ett färgstarkt kubistiskt lapptäcke åt sin son fortsatte Sonia Delaunay fylla sitt hem med kollagekompositioner. Hon täckte lampskärmar, kläder, kuddar och andra föremål med geometriska former och färg, färg, färg.

Källa: Obit.

Sonia Delaunay, som hängde i avantgardistiska kretsar, tyckte inte om att man separerade finkonst från konsthantverk och hon levde som hon lärde genom att förutom i målarduken hitta kanvasytor i tyger såväl som leksaksskrin. Hon kom att designa allt från möbler, kläder och handväskor till operakostymer, butiksutrymmen och mattor.

Design B53 (1924) via The Colour Store.

När hon för första gången försökte öppna en boutique, ”Casa Sonia” i Nice, drog sig hennes finansiärer sig ur eftersom de tyckte att hennes kreationer var för moderna. Just modern är ett ord som hänger ihop med Sonias uttryck. Fortfarande. Besöker man utställningen Avantgardens KvinnorLouisiana, öppen till den 28 maj, där Sonias konst är en viktig del, slås man av hur aktuella hennes skisser och tyger känns än idag. På riktigt, alltså. Särskilt är det färgerna som får bilderna att framstå som om de var gjorda inte igår, inte idag, men imorgon.

Sonia öppnade en butik till slut, i Paris, och sålde kläder av egna tyger, bland annat till kända skådespelare.

En kappa till Gloria Swanson. Foto: Wolfgang Woessner från utställningen “Color Moves: The Art and Fashion of Sonia Delaunay” på Cooper-Hewitt, National Design Museum via Artnet.

Baddräkt (ca. 1928), foto från utställningen “Color Moves: The Art and Fashion of Sonia Delaunay” på Cooper-Hewitt, National Design Museum via Artnet.

En fransk poet sa om henne: ”Efter fem minuter i Sonia Delaunays hem, vem har inte känt mer övertygelse, mer hopp och mer glädje?”

Bild via Paisley Diaries.

Det är något med hennes konst som får en att vilja omringa sig med färg. Filtar, kuddar, mattor, tavlor. Som får en att önska att vardagsrummet, veckan, livet, skulle kännas lite mer som ett av hennes lapptäcken.

Källa: Art and Women.

Fashion victim:

HÅLLBART MODE | Tre sätt att tänka

Foto: Allan Grant  (1959) via LIFE.

På ämnet hållbart mode: vad kan man som ensam individ göra?

Hur mycket ska man engagera sig? Hur dåligt samvete bör man ha? Bomullsskulden är såklart för stor för att bäras på en enda privatpersons axlar, men samtidigt bör man som människa förhålla sig på något sätt.

Här på Sista Skriket kan vi till exempel bli bättre på att prata om det. Prata om att hållbart mode inte bara innebär ekotyg. Om att det inte bara går ut på att vägra konsumtion och sucka åt snabba trender. Eller om att ha dåligt samvete. Det behöver inte vara allt eller inget. Hållbart mode är, och kan vara, många saker. Framförallt kan det vara en inställning till kläder.

Framöver kommer Sista Skriket extraknäcka som en anslagstavla för bra hållbara förhållningssätt till mode. Alla bidrag och tips tas emot med öppna viftande armar.

Vi börjar med tre saker att tänka på:

1. Det är okej att vara sentimental.

Istället för att skämmas över överdriven plaggsentimentalitet kan vi vara nöjd över den. Att låta kläder bära minnen gör kanske att vi är mindre benägen att slänga dem. Att vara känslosam med kläder är också lika med att ge dem ett värde utöver det ekonomiska.

2. Sluta behandla plagg som engångsligg.

Sluta se på kläder som sommarkatter. (Eller på sommarkatter som kläder.) Det kan helt enkelt vara nyttigt att ibland vara som Chandler i Vänner – nojig inför att binda sig. Inom rimliga gränser, såklart. Ser direkt Woody Allen framför med uppspärrade ögon och blöta handflator hysterisk framför en potentiell vårjacka. Men kanske kan man lugnt stirra jackan i ögonen och fråga sig själv: kommer jag älska dig imorgon? Någon enstaka gång kanske man lyckas visualisera ett blasé breakup i framtiden och svara nej på den frågan.

3. Analysera garderobsstatistik.

Ha lite självinsikt. Om man alltid köper polyesterplagg men aldrig använder dem (been there done that) borde man kanske fatta hinten.

 

”De försöker inte ens undvika att vara fula!”

Sid. 28, Milan Kundera, ”Odödligheten” (1990).

Ja, varför gör hon det inte? Varför TÄCKER hon inte åderbrocken?

Det undrar Milan Kunderas romankaraktär med avsmak i blicken. Ska vi berätta för henne? Varför åderbrocken då och då måste vara på display?

Det är ett stort missförstånd att mode handlar om att försöka nå en sorts universell skönhet, skönhet för alla. Det handlar inte om att vara snygg. Låter det konstigt? Jag omformulerar: mode handlar inte om att försöka komma över en objektiv lägsta nivå gällande utseende. Man kan faktiskt inte tillfredsställa alla medmänniskor på en och samma trottoar.

Mode är ett tillfälligt skönhetsbegrepp, en kollektiv pop up-smak. Det är ett mystiskt fenomen som påverkar många människors uppfattning om vad som är snyggt, samtidigt. Mode får två kompisar från olika städer att helt plötsligt unisont stå och rycka i samma batikplagg och bara stöna: ”Åhhh”.

Inga åderbrock i världen ska få stå i vägen för att ett sådant begär. Klart tjejen ska ha shorts!

Ida Skovmand - Sista skriket

Sista Skriket handlar om mode i världen och världen i modet. Här ser vi gärna kläder som något mer än ihopvävda trådar. Med en klädesmals aptit och en skatas glittersug djupdyker vi in i gamla garderober och nya kollektioner. Ibland gör vi stilexperiment för att ta reda på hur påverkade vi är av kläder. Vill du vara med? Maila idaskovmand@gmail.com Sista Skriket skrivs av Ida Skovmand, skribent bosatt i Malmö.

Sök i bloggen

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: