Annons:
Annons:
Annons:
Ida Skovmand - Kategori: mode som värld

Ssssssssssssssssssssshhh(opping)!

Foto: Francis Miller (1960). Bild via Google LIFE.

I januari öppnar en tyst shoppingavdelning i ett brittiskt varuhus. En mobilfri zon som uppmuntrar till, jag citerar, ”en stunds ro i en värld där vi är bombarderade med en kakofoni av information och stimulans”, ska låta kunderna shoppa och, ehm, meditera samtidigt.

Frågan är om man shoppar annorlunda när man inte är omringad av krispig loungemusik eller fredagsbas i för hög volym.

Frågan är också om det som i tågets tysta kupé kommer att växa fram två typer av personligheter: den som trotsar tysthetslöftet med småprat och den som hyschar den småpratande.

Hur som helst måste väl detta räknas som ännu ett bevis på att vår tids religion är konsumism. Shopping som meditativ handling i ekande tystnad. Nu saknas det bara en bikt som man efter köptillfället kan skynda in i för att bekänna fyndet/synden.

DESIGNERFRÅGAN | Tankarna bakom smöret

Dagens designerfråga går till Minna Palmqvist, som gör kläder som inspirerats av tankar om kropp och ideal. Med hjälp av ett stort block smör och lavendelfärgat tyg har hon skapat en installation som ska föra tankarna till det som gradvis händer med kroppen när den åldras.

Foto: Anna Rönnqvist

Det är ju något som alla måste förhålla sig till: att se sin kropp förändras, både med tiden, men också på grund av andra faktorer, som sjukdom. Har du några förslag på hur man potentiellt kan förhålla sig avslappnat till sin kropps förändring i en tid av kroppsfixering?

Minna Palmqvist: – Ja, den här förändringen är något vi inte gärna pratar om, och många förnekar ju den så till den milda grad att de inte kan se det vackra i tex en ny skrattrynka, utan de ser det som slutet på den unga skönheten (vilken är den enda skönhet vårt samhälle accepterar), men då jag själv inte kommit allt för långt i kroppens förändring, trots att mycket ändras mellan 20 och 30, så har jag inte några tips. Jag antar att det bästa vore om man kunde jämföra sig bara med sig själv, och se till hur man mår och vad man har just där och just då utan att väga in hela modellbranchen och hur man såg ut när man var 19. Men hur gör man det i ett samhälle som vårt?


Läs en längre intervju med Minna Palmqvist, om hennes cellulitleggings och skillnaden på fakta och fiktion i modet, i Sydsvenskans stilsidor på lördag.

HÅLLBART MODE | På andra sidan sabbatsåren

Bruno Pieters. Foto Patrick Dembski via Bruno Pieters.

Make common sense common.

If you can’t accept something, then change it.

Everything happens for a reason, but we can be the reason they happen.

Det hängde många ödesdigra (och kanske lite klyschiga) formuleringar i luften efter att Bruno Pieters föredrag under modemiljökonferensen i Köpenhamn förra veckan. Designern inledde med att erkänna att han trodde han hade för mjuk röst för att hålla föredrag, men det visade sig att stora ord faktiskt blir rätt vackra när de uttalas av just en mjuk röst.

Bruno Pieters har varit ett ganska välkänt namn i modevärlden, dels på grund av hans eget märke, men också för hans samarbete med företag som Weekday och Hugo Boss. En dag fick han nog och gjorde slut med hela branschen och stack till Indien.

Bild via Honest by.

Brytningen varade inte för evigt för nu är han tillbaka. Han är tillbaka med en inställning som lyder ungefär – detta är mina ord – ”modebranschen suger men det behöver inte jag göra”. Med märket Honest By försöker han utmana de saker som fick honom att tröttna på branschen från början. Bland annat vill han göra kläder som inte skadar miljön och för att bevisa att det inte bara är tomma ord tillåter han full insyn i samtliga produktionsled. Han gillar inte ordet ekomode (”Det är bara mode”), men det är vad hans kollektioner innehåller. Plaggen tillverkas i begränsade upplagor och i webbshoppen kan man läsa på om tillverkning, klädvård och om materialen är veganska eller inte. Det rör sig fortfarande konsumtion, men om mer medveten konsumtion.

Världen, framförallt modevärlden, skulle vara bättre om fler stannade kvar efter sina uppvaknanden, istället för att fly och göra något annat någon annanstans. Stannade kvar och försökte förändra. Man kan ju faktiskt göra det. Även med en mjuk röst.

I en ideal värld gör mode inte världen sämre.

Man brukar säga att man ska leva i nuet, eller som om man skulle dö imorgon, men det är ju det vi gör. Hade det för länge sedan uppfunnits ett piller som gjort att vi lever i 500 år skulle nog inte världen se ut helt som den gör. Vi skulle i alla fall säkert tveka mer innan vi skövlade regnskog, käkade jätteräkor och slösade med vattnet.

I torsdags arrangerades Copenhagen Fashion Summit på operan i Köpenhamn. Över tusen människor dissade solen för att prata om hållbarhet, och den nuvarande bristen på just det, i dagens mode- och textilindustri. Förutom Prinsessan Mary, som höll inledningstal, talade representanter från olika hållbarhetsinitiativ, Greenpeace, stora modeföretag, FN och danska regeringen om och hur modets framtid kan få drastiskt grönare utsikter.

En sådan här konferens skulle alla som jobbar med mode behöva gå på. En gång i veckan. För även om man vet att läget är ohållbart så är det alldeles för lätt att titta åt ett annat håll.

Redan i inledningen talades det om konsumentens ansvar, konsumentens ansvar att shoppa mer hållbart och efterfråga ekologiskt, men efter hand som dagen gick och olika personer fått möjlighet att uttala sig stod det ändå, tack och lov, klart: alla som har med mode att göra har ansvar. De som ritar tröjan, sätter loggan i nacken, som säljer den OCH den som köper den. Alla måste tänka, inse och, framförallt, förändra sina beteenden.

Det finns vyer i modeindustrin som är allt annat än vackra. Det är bransch med många fula fläckar, med bekämpningsmedel som läcker ut i floderna och dåliga arbetsförhållande. Ibland kan man nästan tänka att enda sättet man kan arbeta med mode är om man sätter på sig skygglappar som skymmer allt det fula. Men Fashion Summit handlade om det motsatta: om att faktiskt stirra rakt in i den avgrund som blivit vår framtid och planera hur vi bäst ska kunna göra en U-sväng utan att förlora det fina med modet på vägen.

Danish Fashion Institute förtjänar en eloge som skapat ett ambitiöst forum med fokus på modets hållbarhetsparadox. Det var ett evenemang som bidrog med både förtvivlan och hopp. Som det är nu förbrukar vi en och en halv jords resurser. I takt med att medelklassen ökar, ökar också påfrestningen på miljön. Särskilt svårt är det när det kommer till modet eftersom dess grundprincip handlar om förändring, om att lämna saker bakom sig. Och det är en förändring som går snabbt. Om mode ska finnas kvar måste vi lära oss att förhålla oss till det på andra sätt än att konsumera det. Det vi faktiskt konsumerar får inte göra världen sämre.

Här kommer några trådar och tankar från konferensen:

Designerns ansvar

* Hållbarhetstänket måste börja redan på designerns skissbord. Idag går det åt fruktansvärt mycket vatten för ett enda par jeans. Det måste designern ta ställning till. Uppnår plagget inte vissa miljöstandarder får man helt enkelt välja ett annat tyg. Det är ingen lätt uppgift, det finns redan många saker att ta ställning till: väder, känsla, passform. Men design kan inte vara på bekostnad av miljön.

Vad är hållbar design?
* Det finns många sätt för designern att skapa ”hållbara” kläder. Till exempel kan skor monteras så att de lätt kan plockas isär, källsorteras och återvinnas när de slits ut. Man kan rita kläder med lägre ärmhålsringning så att de inte tar åt sig lika mycket svettdoft och alltså inte behöver tvättas lika ofta. Det finns märken som gör sina skor i ett enda material som gör dem lätta att smältas ner för att sedan göras till nya par. Men – det här var en av grundtankarna för dagen – det är viktigt att hållbarhetstänket inte påverkar designen rent estetiskt. En sak är om det uppmuntrat till kreativitet och innovation, men det etiska, ekologiska, miljövänliga ska inte vara en estetik. Det går nämligen trender i estetik och trender överges som känt vid vägkanten som gamla hundar. Idealt ska det hållbara vara en osynlig självklarhet.

Dålig kvalitet är dåligt för miljön
* Alla olika skeden i plaggprocessen måste ses över: tillverkning, transport, butik. Konsumenten måste i sin tur ansvara för att ta hand om plagget och inte förkorta dess livslängd med tvätt. Man kan försöka tvätta sina plagg mer sällan och i lägre temperaturer. Framförallt måste folk bli bättre på att ta hand om sina plagg. Laga dem, sula om skor och kanske ibland göra stora ändringar i dem. Modemärken får i sin tur inte producera skit, kläder som förstörs av tvätt, som blir noppiga, som inte håller i sömmarna.

Konsumenten guide till nål och tråd
* Idag är det väldigt svårt att ”shoppa kvalitet”. Det finns sällan någon hållbarhetsgaranti bakom nollorna på en prislapp. Därför måste kunder reklamera mera. Sätta krav. Inte acceptera skor som trillar sönder (det här måste vi prata mer om här på Sista Skriket!). Några förslag som presenterades var att plagg och skor skulle komma med en lättare reparationssats, att det skulle tryckas utförligare tvättlappar och införandet av resande sömmerskor som gör kontorsbesök med nål och tråd.

Plaggens andra liv
* Märkets inblandning behöver inte sluta när konsumenten stiger ur butiken med shoppingkassen dinglande runt handeln. Det finns redan en del företag som samarbetar med välgörenhetsorganisationer eller auktionssajter för andrahandshandel av deras plagg.

För att man ska kunna shoppa eko måste eko finnas
* Hur mycket ansvar är egentligen konsumentens? Någon jämförde med mataffärer som ökat sitt ekologiska sortiment efter krav från kunder. Men det finns en stor skillnad. Idag kan man inte gå in i vilken som helst klädaffär och välja mellan en ekologisk och ickeekologisk blus som ser mer eller mindre likadana ut. Därför är det orättvist att lägga allt ansvar på slutkonsumenten.

Det som är dyrt för miljön ska vara dyrt för alla

* En organisation på plats var Sustainable Apparel Coalition, representerad av Rick Ridgeway, som bland annat arbetar med att indexera modemärkens miljöpåverkan så att de lätt går att jämföra med varandra. För att vara anknuten till initiativet är man tvungen att komma över en viss lägsta nivå. Ridgeway berättade hur de ibland använde de här siffrorna för att pusha företagen att komma i kapp sina konkurrenter. En annan tanke som han presenterade var att priset på ett plagg skulle vara bundet till hur mycket produktionen påfrestat miljön. Hade det använts giftiga medel för att färga tyget skulle plagget bli DYRARE i handeln. Och visst borde det vara så: att kostnaden på miljön märks även ekonomiskt. Att det idag är tvärtom är helt skevt.

Överkonsumtion är farligt

* Det talades om att det är viktigt att informera om de faktiska farorna inblandade med att konsumera som vi gör idag. Peder Michael Pruzan-Jørgensen, direktör för organisationen Business for Social Responsibility, gjorde en jämförelse med informationskampanjerna relaterade till rökning. Det ÄR farligt att shoppa som vi gör idag. Det kommer att få konsekvenser.

Hur farliga är jeansen?
* Idag vet man inte som kund vilken direkt påfrestning de nya jeansen faktiskt har haft på naturen. Men det vet företagen. Därför är det orättvist att lägga allt ansvaret hos kunden. Det behövs mer konkret information, mer transparens i produktionsleden. Någon föreslog att det skulle finnas streckkoder på plaggen som köparen själv kunde scanna för att läsa på.

Holly Dublin, PPR.

En viktig sak som Kirsten Brodde från Greenpeace påminde om: världen kommer förändras även om modeföretagen inte gör det. Det kommer inte vara möjligt, eller lagligt, att fortsätta producera som i dagsläget.

Holly Dublin, som jobbar med hållbarhetsfrågor i lyxstallet PPR, sammanfattade dagens ämne bra: floden eller skogarna skickade oss aldrig någon faktura. Det är dags att vi sätter ett pris på allt det vi inte betalt för.


Alla bilder från Copenhagen Fashion Summit.

Troslinjen

Egon Schiele, ”Female torso with underwear and stockings” (1917).
Bild via Wikimedia Commons.

Som känt går det inte bara trender i plaggtyper och estetik men också i passform och hur kläder bärs.

Jeansen stoppas in i tubsockor. Chinosen viks upp. Shortsfållen klipps av. Sjalen binds runt väskhandtaget. Skjortan knäpps helt upp. Blusen knyts på magen. Trenchcoatkragen pekas uppåt.

Ibland är det extra viktigt att strumporna inte syns i vårskon; ibland är det lite coolt när de gör det.

Gentlewoman – som tillsammans med magasinkusinen Fantastic Man ofta lyfter fram lite udda stiltips såsom lyxiga flygplansfiltar och kalla duschar – tar i senaste numret upp konceptet ”the VPL”, visible panty line, som enligt dem ligger helt i tiden. Glöm alltså allt om stringtrosor, sömlösa hipsters och behåar med genomskinliga band – uppfinningar som skapades för att möta behovet av att hålla sina underkläder hemliga. Nu ska underklädeslinjerna synas genom kläderna!

Sida 62 ur Gentlewoman no 5, spring summer 2012.

Relativt regelbundet tittar underkläderna ”fram” i modet. Nu pratar vi inte om Victoria Secrets-föreställningar, utan om när underkläderna spelar en roll i påklädningarna, när trekantsbikinin syns genom en transparant topp, kalsongkanten bär på ett budskap, långkalsonger används som byxor, tanttrosor som shorts eller behåband i neon matchas med skorna. Ibland är också modet påverkat av underklädernas estetik, med sovrumsnyanser, axelremmar och satinblanka material. Något i människans undermedvetna, eller åtminstone designerns, vägrar låta underkläderna stanna i det dolda.

Troslinjetrenden som Gentlewoman tar upp får troligen inte som konsekvens att underklädesföretag börjar producera plagg med tjockare kanter, utan handlar väl mer om en sorts allmän nonchalans mot linjernas vara eller icke vara. Det som tidigare var tabu är nu ingen big deal. Faast, man vet ju aldrig. Mänskligheten har historia av att anamma skor i skumgummimaterial såväl som korsetter som trycker in revbenen. Kanske blir överdrivna kalsongkonturer ett helt nytt utseendemåste…

 

Den där nyansen av orange

– ni vet? Mustigt korallröd: som ett stoppljus, en tjurfäktningsflagga framför ögonen på en. Plötsligt har man den i huvudet, men framförallt på naglarna, läpparna, närmst huden under kläderna, över kläderna, den täcker hela en. Det är alltid så, är det inte? När en färg blir så stor att den lyckas den inkapsla allt hopp om framtiden, modernitet, får den hypnotisk effekt. Det är antagligen en säsongsbunden hjärntvätt, men det känns som äkta personlig smak.

Issey Miyake, höst/vinter 2012. Foto: Marcus Tondo via Style.com.
Prada, vår/sommar 2012. Foto: Gianni Pucci via Style.com.

3.1 Phillip Lim, höst/vinter 2012. Foto: Monica Feudi via Style.com.
Celine, höst/vinter 2012. Foto via Style.com.

Vionnet, höst/vinter 2012. Foto Vionnet via Style.com.
Celine, vår/sommar 2012. Foto Monica Tondo via Style.com.

Om ett halvår känner man kanske annorlunda. Kanske. Det är premisserna för det här spelet. Men just nu lyser den här orange nyansen starkast av alla färger och den smakar som en alldeles nyplockad frukt, första tuggan in.

Röda dagar, gula nyanser

Glad Påsk önskar Sista Skriket med ett par rätt fantastiska bilder med kläder från Mary Katrantzou. Bilderna, som är tagna av Erik Madigan Heck för A Magazine, befinner sig i någonstans mellan måleri och fotografi och känns bekanta samtidigt som nya. På ett skumt sätt. Stirra på följande bildmaterial i minst 30 sekunder och försök sedan ta på dig en grå tröja. Försök!

”Mary Katrantzou and the Surrealist Ideal”.
Alla foton Erik Madigan Heck via A blog curated by.

Hoppas ni får en varm och mustig – men framförallt färgstark – påsk!

Djungelboken uppfläkt.

VEM SKA DU VARA PÅ NYÅR?

Nyårskostym, förslag tre:

Djungelkamouflage.

Dries van Noten, v/s 2012. Foto Gianni Pucci via Style.com.

Palmen inte särskilt petig. Den växer i regnskog såväl som öken. Och – på sidentyger i vår. En vän till mig håller på att inreda sin lägenhet till en djungel, med människohöga växter och en palmmönstrad soffa. Har man väl gett sig in i en lummig djungel, rent estetiskt, kan det vara svårt att ta sig ut. Det är något med den där regnskogsnyansen av grönt…

Bildkällor: Geosi Reads och The Literary Amnesiac och White Brained Readers.

Ullklänning + gröna resårbyxor från COS.

Henri Rousseau, ”Struggle between Tiger and Bull” (1908-09) via Wikimedia Commons.

Pärlbroderat halsband från Tropical Karen Bead Design via Etsy och sjalhalsband från Anthropologie.

Julian Louie, v/s 2012. Foto Marcus Tondo via Style.com.

Julian Louie skapade sina tygtryck efter foton han tagit i en botanisk trädgård.

När hängde ni senast i ett växthus? Man bör göra det ibland.

Botanisk Have, Köpenhamn.

Alexander McQueen, ”Plato’s Atlantis”, v/s 2010. Foto Sølve Sundsbø via Metropolitan Museum.

Henri Rousseau, ”The dream” (1910) via Wikimedia Commons.

Vintagetyg från Quilts by Man via Etsy.

Tsumori Chisato, v/s 2012. Foto Marcus Tondo via Style.com.

Tsumori Chisato-paraplyet är helt fantastiskt. Tänk att gömma sig från regnet inuti en kupa av palmer och sagofigurer. Paraplyeskapism!

Blomsterbutiken Oasens prunkande källare på Östergatan i Malmö.

Kenzo, v/s 2012. Bilder via Style.com.

Gott nytt grönt år!

Finn rätt fel

I vår ger Ann-Sofie Back oss stryckstreck:

Ann-Sofie Back Ateljé, v/s 2012. Foto Yannis Vlamos via Style.com.

Plagget ser ut som om det blivit strykt, vikt och sedan placerats ner i en hårt packad portfölj. Det gör att det får en kantig silhuett som ger sken av att styra sig själv, oberoende av kroppen som finns under. Just den effekten, tyg som skapar form som struntar i kropp, känns typisk för tiden, för de svullna barbapappakapporna, stela shortsen och skarpa snitten som sipprat ända ner till gågata.

Ann-Sofie Back Ateljé, v/s 2012. Foto Yannis Vlamos via Style.com.

Back, Sveriges Margiela, tillhör för övrigt skaran designer som är bra på att koda om konventionella ”fel”, klädmässiga no-nos, och göra dem rätt.

Det händer då och då att en designer eller stylist inspirerar till annammande av stilskavanker, och får folk att plattånga hack i håret, bära blusar med ofållade kanter som flikar upp sig lite mer för varje dag, jeans med hål på knät, skrynkliga toppar eller ut-och-in-stickade lusekoftor med spretande garntrådar. Det är inte annorlunda fenomen än när ett par snickarbyxor sveps med i trendcyklerna; allt i världen har modepotential. Även felen.

Något Back eller någon annan skicklig designer dock aldrig kan göra är att bidra med ett allsmäktigt godkännande som gör att tröjor med färdigtryckta deoränder (true thing!) i alla sammanhang bemöts utan ett endaste skeptiskt ögonbryn. Bär man ett plagg med en massa lösa trådar flängande, eller ett par byxor med färgfläckar på, kan man nästan förvänta sig att folk lägger märke till – kommenterar, hånfullt skrattar eller suckar åt – plagget. Allt kan som sagt vara mode, men inte i allas ögon.


Tidigare om stilskavanker i modet på Sista Skriket: ”Vissa kläder ser ut som efter en skottlossning”.

Molnmän i Tokyo.

Comme des Garçons vår/sommar 2012. Foto: Yannis Vlamos/GoRunway.com via Style.com.

Fluffkokongerna ovan, som kommer från Comme des Garçons vårkollektion 2012, fick mig att tänka på en helt annan kollektion. En kollektion som visades för två år sedan i Rei Kawakubos hemland.

Det var oktober 2009 och modevecka i Tokyo. Det kändes som att jag åkt halva tunnelbanesystemet, bytt från färg till färg, när jag slutligen landade någonstans uppe i tunnelbanekartans översta högra hörn. En polis pekade mig till rätt byggnad. Lokalen, där modevisningen skulle äga rum, var mörk och fylld av människor och rök. Jag hade ingen aning om vad jag skulle se.

Tokyos modevecka hade innan detta inte varit vad jag väntat mig. Mina förväntningar hade varit enormt höga. Comme des Garçon-höga. Yohji Yamamoto-höga. Men båda namedroppade designer har som sina visningar i Paris. Jag tänkte mig däremot att den japanska modeveckan skulle rymma en, två, tre eller fyra motsvariga modemärken. Modevisningarna skulle göra en modeturist från skandinavien alldeles darrig i vaderna. Jag hade förväntat mig en kataris per kollektion – minst!

Första visningen jag var på var inte stark nog för att brotta ner min jetlag; jag gäspade mig genom den. Kollektioner bestående av ganska mycket vanliga kläder, ömsom superexperimentella trasor, stämde inte riktigt in med min förväntade bild av en japansk modevecka.

Några dagar in i veckan gick jag på writtenafterwards visning och slutade gäspa.

Writtenafterwards vår/sommar 2010. Bild via writtenafterwards.

Fram vaggade fluffiga skepnader. Det var först när man vant ögonen vid röken som man såg att det var många äldre män, lindade i fluffiga tyg och molnaktiga material, som var mannekänger.

Yoshikazu Yamagata är namnet på den designer som skapat modeveckans mest mystiska gudaparad för sitt märke writtenafterwards.

(Det var inte helt lätt att fota genom röken)

För publiken var det lättare att ta till sig en stämning snarare än konkreta plagg. Mest av allt kändes det som att vara på teater. Eller i kyrkan. jag minns det som att publiken var tyst och koncentrerad. Kanske lite chockad.

Bild via writtenafterwards.

Tunna ben stack ut under tyllvolymen. Man fick känslan av att accessoarstockarna inte bara var dekoration. Ålderdom, tid, uppgrävt förflutet, föreställningar om det förflutna, gubbar och gudar. Inte ett enda bärbart plagg.

Kollektionen fick mig att känna mig precis så lost in translation, hänförd och förvirrad som jag hoppats på att göra när jag bokade in den japanska modeveckan i min kalender. I efterhand är jag är nästan tacksam för att det inte fanns en engelsk pressrelease att tillgå. Jag kan tänka tillbaka på kollektionen som ett fluffigt mysterium. Ett teaterögonblick i modeturistens Hall of Fame.

Bilder via writtenafterwards.

Ida Skovmand - Sista skriket

Sista Skriket handlar om mode i världen och världen i modet. Här ser vi gärna kläder som något mer än ihopvävda trådar. Med en klädesmals aptit och en skatas glittersug djupdyker vi in i gamla garderober och nya kollektioner. Ibland gör vi stilexperiment för att ta reda på hur påverkade vi är av kläder. Vill du vara med? Maila idaskovmand@gmail.com Sista Skriket skrivs av Ida Skovmand, skribent bosatt i Malmö.

Sök i bloggen

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: