Hur försummad är våra garderober egentligen? Hur ålderfascistiska är vi när det kommer till kläder? Finns det något sätt att mäta sin egen modeslynighet?

Vi köper kläder. Mycket kläder. Låter plastpåsar piska våra vader på väg hem från gågatumiljöer. Vi drömmer drömmar om promenadstora garderober. Vi blir tvungna att integrera klädhästen som en möbel i vardagsrummet. Våra galgar tar slut, vi köper nya. Låter skor flytta in i bokhyllan. Vi tänker att förvaring inte handlar om smart inredning, men om liv eller död. Vi tänker på fler saker att köpa. Vi köper.

Vi gör också: har bloppisar, skanderar ”Kom och Köp!” på Tradera, lämnar tunga påsar plagg på Myrorna. Slänger. De mest sentimentala av oss har trots det garderoberna fulla av lik.

Kläder flyger in och ur våra liv. Vi har nog en tendens att bete oss som tygslynor. Behandlar stackars klänningar som engångsligg. Viker ner blicken när vi möter dem igen…

Jag generaliserar. Självklart förhåller alla sig olika till konsumtion och till sina garderober. Men man kan åtminstone konstatera att de flesta shoppar mer kläder än vad som behövs för att, säg, överleva vintern. Vilket inte är svårt att förstå: någon sorts garderobsmässig monogami skulle vara i direkt konflikt med modets grundtankar om förändring. (Även om vi själva inte kallar oss modeslavar så kan vi ändå inte räkna oss som immuna mot modets svängningar.) Hur som helst, mer eller mindre medvetet har vi vant oss vid att shoppa i takt med modets strömmar. Det blir mycket kläder.

Och någonstans tar de här kläderna vägen.

Frågan är hur långa våra kläders livscyklar blir. Hur duktiga är vi på att använda äldre plagg i garderoben?

Jag gjorde ett stickprov på mig själv idag, för att få en uppfattning om min outfits genomsnittliga ålder. (Ålder som i hur länge jag haft dem, inte som i hur länge det var sedan de tillverkades.)

Personlig garderobslojalitet, överblick 1.
Kofta, några år gammal (second hand) = ca 24 månader
Svart långärmad baströja, köpt i höstas (i kedja) = ca 3 månader
Linne, använd som klänning typ, flera år gammal. Återfanns i flickrummet hemma hos mamma i höstas (köpt i kedja) = ca 120 månader
Svarta jeans, nya (köpt i kedja) = 0,5 månad
Strumpbyxor under, november 2010 (fått i present) = 4 månader
Genomsnittsålder/plagg = 30,3 månader, ca två och ett halvt år.

Två och ett halvt år – nästan pensionärsålder? Well, jag måste väl konstatera att genomsnittsåldern inte skulle varit lika hög om jag inte råkat sätta på mig ett personligt stenåldersfynd (linnet). Men det verkar ganska mycket som att jag åtminstone inte lider av något shoppingbaserat 2 veckorssyndrom.

För att skapa en mer användbar statistik skulle man behöva någon form uträkning som tog i betraktning a) slitage – hur många gånger har man burit plagget och b) Hur många koftor äger man totalt? (Hänger ihop med slitage. Har man bara tre koftor är det såklart mer imponerande att fortfarande ha på sig dem många är senare, än om hela ens garderob var full av koftor.)

Det skulle vara intressant att göra en liknande uträkning baserat på en större grupp människor. Slumpa 50 människor på gågatan. Undersöka: vilken är genomsnittsåldern på fredagsflanörernas outfits?

Vad man sedan använder uträkningen till är ju en annan fråga. Kanske kan det ge en bild av hur vi personligen förhåller oss till kläders livslängd. Hur gamla, eller snarare nya, är plaggen vi har på oss egentligen? Hur mycket använder vi våra plagg i genomsnitt? (Och vad har vi för uppfattning om vad som är ”nytt”?)

***

Bidra gärna med egen åldersuträkning! Jag ska försöka komplettera med flera. En enda dags klädålder kan så klart inte ge en tillförlitlig bild av ens generella lössläppthet när det kommer till kläder…