– ni vet? Mustigt korallröd: som ett stoppljus, en tjurfäktningsflagga framför ögonen på en. Plötsligt har man den i huvudet, men framförallt på naglarna, läpparna, närmst huden under kläderna, över kläderna, den täcker hela en. Det är alltid så, är det inte? När en färg blir så stor att den lyckas den inkapsla allt hopp om framtiden, modernitet, får den hypnotisk effekt. Det är antagligen en säsongsbunden hjärntvätt, men det känns som äkta personlig smak.

Issey Miyake, höst/vinter 2012. Foto: Marcus Tondo via Style.com.
Prada, vår/sommar 2012. Foto: Gianni Pucci via Style.com.

3.1 Phillip Lim, höst/vinter 2012. Foto: Monica Feudi via Style.com.
Celine, höst/vinter 2012. Foto via Style.com.

Vionnet, höst/vinter 2012. Foto Vionnet via Style.com.
Celine, vår/sommar 2012. Foto Monica Tondo via Style.com.

Om ett halvår känner man kanske annorlunda. Kanske. Det är premisserna för det här spelet. Men just nu lyser den här orange nyansen starkast av alla färger och den smakar som en alldeles nyplockad frukt, första tuggan in.

KAFFE & SKOR: Första parkett
Tisdag 25/1-10

Ett tag fotade jag mina skor och mitt kaffe ganska ofta. Egentligen av ingen anledning, mer än att spara minnen av de dagar då det inte finns något att fota. Av lika okänd anledning tog jag plötsligt upp kameran häromdagen och återupptog motivet. Vet inte hur jag ska tolka det? Det är kanske ett försök att lägga upp Dagens Outfit utan att behöva posera?

Mitt liv i kaffe & skor.

Bild från ”Amélie” (2001) via Isabella’s look on film.

Om att genomskåda sina töntiga tankeprocesser framför spegeln.

Den här bloggens existens är någonstans motiverad av att jag gillar att TÄNKA mode och att PRATA om att TÄNKA mode. Och att jag TÄNKER att andra också gillar att PRATA om att TÄNKA mode.

Nej, alltså, inte på ett jobbigt analt sätt. Jag tänker nästan mest på när man TÄNKER mode utan att veta att man TÄNKER på mode. Och faktiskt bestämma sig för att aktivt TÄNKA på de tankarna. Hänger någon med? TÄNKA på varför man nu, om än omedvetet, TÄNKER så. Det som sker på automatik, omedvetet, på rutin, det som bygger goda och onda cirklar, varför? och hur?

Jag ska ta upp ett exempel på ett ganska omedvetet tankesätt som jag precis lade märke till, taget ur min egen hjärnbalk. Den fysiska akten av att klä på mig. Ibland funkar det ungefär på samma sätt som att titta upp på himlen och lyckas urskilja figurer i molnformationerna. När man, förutom att se ett Simpsons-intro, börjar känna igen, eller försöker känna igen åtminstone, objekt eller figurer i dem. Man skapar något nytt med hjälp av sin störkiga lilla hjärna via ögonen.

Lite på samma sätt letar jag efter något i spegelbilden. Det är svårt att sätta ord på detta ”något”, men det kan tex vara något ”lite japansk” (obs! nu pratar vi alltså mer eller mindre omedvetet. Det är inte alltid, dock inte heller aldrig, som jag aktivt står och målar ansiktet geishavitt), ”lite gentlewoman” eller ”lite dr jekyll mr hyde”. Det handlar om att stirra på något så länge att man börjar se något annat. Fylla något meningslöst med mening. Den där konsekvensen av att vara människa. Det hör väl till.

Med hjälp av en sådan här tankeprocess kan man fuska också, kom jag på idag. Min hårknut kändes för stram, för liten för ful, inte alls likt det ostyrda tumbleweed jag egentligen var ute efter. Men eftersom jag var lat slash stressad bestämde jag mig för att nöja mig. Nöja mig. Men inte bara ge upp, utan helt enkelt hitta på en annan tankekedja som skulle kunna motivera fulknuten.

Ballerinabullen. Bild från ”Black Swan” (2010) via Beauty Quest.

Tankekedjan:

Tajt knut -> ballerina -> Black Swan (aktuellt exempel kredigt kulturellt kapital som hunnit fastna i mitt huvud) -> rättfärdigande av den tajta knuten.

Jag säger inte att jag inte skäms över det. Lite. Särskilt eftersom jag inte ens sett filmen. Men det är helt enkelt så det funkar ibland. Det är inte alltid man kan förklara kopplingen mellan kläder öga hjärna, men i dag lyckades jag äntligen genomskåda mig själv.

Plaggen som växer, som inte falnar när nyhetsbuzzet lagt sig, de är mina favoriter. Så klart. De tygmässiga engångsliggen har kanske sin charm, men lite plågsamt att få ögonkontakt med dem i sin garderob.

Min frasiga guldkoffa är en fighter, jag nyförälskar mig i den som en hopplös Woody-karaktär. Jag hittade den i en second hand-affär för några år sedan utan att reflektera så mycket över köpet. Den glödde inte i påsen på vägen hem Det handlade mest om att den var i guld. Guld triggar min konsumtioninstinkt, man är väl en skata via sitt visakort.

Hur som helst har den växt. Den växer. Som en jästsvamp.  Jag påminns om den och främlingar ger mig komplimanger för den (älska!). Kanske är den det mest älskade plagget i min garderob. Det som känns mest jag.

Det bästa av allt är: om jag burit den för många dagar i rad kan jag bara vända den ut och in.

Kall om knäna.

Utopin: Som själsrenare, som en extra hud, som viktiga pusselbitar. Investering. Kläder som man använder som klister för sina sina ”riktiga” kläder. Svarta långärmade tunna tröjorna i någon läcker materialmix, avslappnat på hög i skåpet i väntan på att avkomplicera morgonrutinerna. Hela strumpor. Halva Wolfords strumpbyxsortimentet i en prydlig rad.

Verkligheten: Pratar om dem. Baskläderna. Köper nästan aldrig. Har inte ens en handfull svarta strumpbyxor trots att den dagliga användningen av dem. Nerprioriterar dem ständigt som konsumtion. Köper kanske en svart baströja som jag använder groteskt mycket och handtvättar om kvällarna tills den är alldeles nött och hålig och missfärgad. Fortsätter använda den ett tag till efter det.

Waterhouse, Gather ye rosebuds (1909)

22:55 KVÄLLSSVAMMEL

Började dricka kaffe för att hålla mig vaken för att skriva text, men drack precis lite för mycket, sådär för mycket att fingrarna sprätter som loppor, åt alla andra håll än de borde. Lyssnar på chipmunkmusik och skickar gamla nostalgiska textrader till F på Facebook. En dag med mode en natt med tjattrande R&B. Det handlar om kontraster. En klyscha, som man för övrigt matas med regelbundet när man är intervjuar människor under modeveckan. Men det ligger ju sanning i påståendet, som inte går att förneka ens när orden förvandlats till standardsvar som sagts så många gånger att man glömmer vad de betyder.

Men är det något jag lärt mig genom min uppväxt, så är det betydelsen av klyschor. Jag har helt enkelt inte förstått vad de innebär innan. Vad orden betyder. Leva i nuet, hitta sig själv, lyssna på sina känslor, klä sig efter sitt humör, dricka rödvin på hösten. Urvattnade uttryck som blir så banala att man slutar lyssna. Vilken revolution det var första gången jag reflekterade över orden som mer är klyschor! Det gick upp ett ljus!

KAKA PÅ KAKA. Flydde norrut, undan den tropiska värmen och plötsligt är det nästan skönt att ha på sig kläder igen. Jag parkettflanerar i ett norskt hus och har på mig vad jag vill, bottenlöst vill, vilket visar sig vara inget annat än mönster med mönster. Som bulle med bulle fast i tyg.

FIG 1: NAGELLACKSNÖRDIGHET.

Noterar i protokollet att mina Hockney-naglar har HTML-koden #00A9E0.

SEMESTERSMINK. Sex nagellack – rött, svart, svartglittrigt, orange, ljusblått, grönt – hade jag med mig. För eftermiddagarna på balkongen med vin, pistaschenötter, försiktiga lager nack på naglarna (och sen riskera det genom att bläddra i boken innan det torkat), är min bästa semestersyssla. Det är endast då, under få medelhavsdagar, som mina händer inte är slitna som en murares, neurotiskt nerbitna som en Woody Allen-karaktärs. Jo, alltså, neurotiskt nerbitna är de ju, men de stackars nagelytorna är i alla fall omsorgsfullt målade i syntetiska nyanser.

Var dock först lite osäker på den ljust blå nyansen som lyste neont och friskt från mina tio. Fullständigt yrkesskadad, tänkte: vad REPRESENTERAR den här blåfärgen? Vilka signaler sänder jag ut? Jag hann tänka det innan jag insåg, att gud, jag behöver en semester från min hjärna. Behöver en hink isvatten över huvudet,

behöver framförallt sluta se min nagellacksnyans som personlig slogan.

Och precis när jag tänkt tanken insåg jag. Vilken färg som blänkte från mina fingertoppar: David Hockney-blått! Och sedan sköljde simbassängslugnet över mig.

Detta är ett sommartips!

Skrattade mig, lycklig som en nykär idiot, genom Sophie Calles utställning på Louisiana i söndags. Efter föregående dygn strandad i sängen som en ickekreativ Frida Kahlo var det precis vad jag behövde. Gåshud, livslust och något bra att skratta åt.

Under gymnasietiden, när jag och min duohälft Felicia spionerade på en man som brukade ta samma måndagmorgontåg som oss, förde vi nogrannt loggbok över hans rörelser, blickar, outfits. Då hade vi ingen aning om vem Sophie Calle var. Ingen aning om hur Sophie Calleskt vårt projektbeteende var. En dag i veckan liftade vi in till småstaden några kilometer från vår skola och zickzackade mellan de ställen som erbjöd något gratis. Bullsmakprov på bageriet, bindor på apoteket, saftsmakning på ICA. Vi gjorde det systematiskt som soldater, egentligen var vi inte särskilt intresserade av det gods av tuggummiprover vi återvände med. Tillbaka på internatet där vi bodde skickade vi märkliga brev till varandras släktingar, reklamerade fullt ätbara chips, tvångsbytte namn på personer i vår omgivning och tvingade skolkocken att skriva noveller. Vi skapade alternativa identiteter för oss själva och grundade en Palahniuk-inspirerad fight club på skoltid.

Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att det inte ska låta krampaktigt ödesdigert, självcentrerat och/eller pretentiöst, men Sophie Calle påminner mig om den tiden. Om att leka sig genom sitt liv. Om att inte veckopendla på tråkigt tåg och stirra håglöst ut genom fönstret, utan i stället nitiskt dokumentera sina medpassagerares förändringar i skäggväxt.

För några år sedan fick jag Sophie Calles bok ”Double Game” i present av Felicia. I den låter sig Calle inspireras av Paul Austers karaktär Maria Turner som i sin tur är inspirerad av Sophie Calle. Hon äter färgkoordinerat. Måndagen är orange: på menyn står räkor, cantaloupemelon, morotspuré och apelsinjuice. Hon stalkar en man och följer honom ända till Venedig. Hon ber sin mamma anlita en privatdetektiv som kan följa efter henne och föra anteckningar över allt hon gör. ”Klockan 15:10 lämnar hon Louvren och passerar Tuilerierna. Hon blir fotograferad av en gatufotograf.”

På Louisiana finns den säng, hennes egen, som hon på begäran skickade över Atlanten till en man som har svårt att sova. I en sal kan man se hundra tolkningar av det göraslut-mail Sophie Calle fick av sin dåvarande pojkvän. Hon bad pyskologer, grammatiker, polismästare, papegojor och clowner analysera brevet.

Får jag välja att leva mitt liv som någon annan, då väljer jag Sophie Calle. Behöver nödvändigtvis inte få själva konstnärstiteln på köpet. Mest rutinerna.

Påmind, tröstad och upplyft kände jag mig när jag efteråt doppade läppen i kaffet, med Humlebæk och hav som utsikt. Är ganska säker på att det är så man ska känna en sommarsolig söndageftermiddag. Som en nykär idiot.