Om det är en kväll när man verkligen har chans att leva ut sin inre Cindy Sherman/burlesqueartist/clown – en kväll när Jante inte har mycket att säga till om – så är det nyårsafton. Det måste vi såklart ta vara på. Sista Skriket föreslår alla att skippa den lilla svarta (slipsen/klänningen) till fördel för en mer avancerad för- eller påklädnad.
VEM SKA DU VARA PÅ NYÅR?
☞
Nyårskostym, förslag två:
En solnedgång.
Albert Bierstadt, ”Sunset over the river”. Bild via Wiki Commons.
Eftersom orange varit årets färg känns det naturligt att avrunda året med nyansen i sitt absoluta klimax: som en solnedgång, alldeles mustig och lite porrig. Blodapelsinorange, underlivsrosa, blodrött och ilskna skymtar av solgult.
Jen Kao, v/s 2011. Foto Yannis Vlamos via Style.com.
Färger som läcker in i varandra som om man målat dem med akvarellpennor på ett blött papper.
Jean Rhys, ”Wide Sargasso Sea” (1966).
Stormiga tyger med lugnande rosa nyanser.
Lela Rose, v/s 2011. Foto Yannis Vlamos via Style.com.
”The sky broke like an egg into full sunset and the water caught fire.”
Pamela Hansford Johnson
Vänster: Narciso Rodriguez via Netaporter. Höger: Topp från Asos.
En skymningshorisont kan vara sminkförebild.
Pläd från kimem via Etsy.
Klänning från sacatonjune via Etsy.
Jonathan Saunders, v/s 2011. Foto Alessandro Viero via Style.com.
Eller som soluppgången: lite mindre drama, lite mer bländande gult.
Pläd från Scholten & Baijings via Selfridges.
Sammanfattning: en outfit som hyllar solen helt enkelt.
”People always behave out of character at aiports.”
Ur Tracey Emins ”Strangeland” (2005), sida 82.
Under blinkande avgångsskärmar fyller olika resetyper tiden med ljummen latte, frukostvin eller sistaminutenshopping.
Det är något med flygplatser: heltäckningsmattorna, tidslösheten, väntandet, jetlaggen, rotlösheten. Doften av kaffe, mullrande flygplan på startbanorna utanför, lysrörsbelysningen, det dova kvittrandet från andra människors smarta telefoner.
Det är en lätt plats att romantisera. Hur kan det inte vara det? Ett ställe där man andaktsfullt kan smyga runt i tax free-shoppen och lukta på svunna tiders förälskelser, och sina forna jag, i parfymform.
Lite är det vetskapen om att man snart är man bland molnen och sedan, ännu lite senare, på en helt annat ställe. Lite är det faktumet att man är i ett vakuum, bland främlingar, där det gäller andra regler, andra tidsmått och – framförallt – andra kaffepriser.
”People always behave out of character at airports.”
Jag tänker att den man är när man reser inte nödvändigtvis behöver reflektera den man är annars. En bokad resa skulle kunna förvandla en rätt hakuna matata person till en hyperhysterisk packperfektionist.
”Up in the air” (2009). Bild via IMP Awards.
Åtminstone undertecknad har egen erfarenhet av att vid olika tillfällen, på olika flygplatser, ha känt sig som samtliga nedanstående kategorityper:
George-Cloone- i-”Up-in-the-air”-typen.
* Är tidigast på plats en timme före flygavgång. Varje väntsekund vid gaten är en förlorad sekund.
* Packningsprocessen sker utan reflektion, på rutin.
* Suckar åt Terminalnomaden, Sällskapsresenären och troligen också Hysteria Aeuropuerta (se nedan) i säkerhetskontrollen.
Sällskapsresenären
* Suckar åt kaffepriserna.
* Unnar sig morgonalkohol.
* Checkar inte in online.
* Har lite för tunn jacka på sig.
Hysteria Aeuropuerta
* Packar allt i dustbags och prydliga små reseförpackningar.
* Stryker plagg och putsar skor kvällen innan.
* Antecknar exakta transportförbindelser med fiberspetspenna i block (alternativt pekar in i en telefon).
* Är i mycket god tid till incheckningen.
* Köper ett nytt trepack trosor innan avresa.
Flygplatsonistan
* Flyger budget, till typ London, men gör det med stil.
* Provar en dyr kräm i parfymavdelningen.
* Bokar boende på hostel eller genom Airb’n'b, men försöker utstråla dyrare hotell i auran.
* Har en speciell spellista tillägnad just denna resan.
* Är lite orolig för att bli stoppad med för tungt handbagage vid hemresan pga mycket shopping.
Terminalnomaden
* Reser bara med handbagage (= en trasig second hand-väska).
* Har absolut inget passfodral.
* Fyller på sminket yvigt i tax free-shoppen. Använder i extrema fall även test-deon.
Har ni mer konsekventa flygplatsrutiner? Och hur förhåller ni till väntandet på gatenumret? Med romantik, som jag, eller med djup frustration?
Bild: AP Photo/Thibault Camus via Scanpix.
-> Geometri:
…ur Hérmes nästa vårkollektion.
Bild via Rialto Cinemas
Geometri -> Motivstickning
…i tröjform på Diane Keaton i filmen ”Play it again, Sam” (1972).
Bild via For Dummies.
Motivstickning -> Handarbete:
…hur man gör det själv: ”How to knit a small isle motif – For Dummies”
Bild: AP Photo/Laurent Cipriani via Scanpix
Handarbete -> Trasmattor:
…i form av höstig vårkofta hos Isabel Marant, v/s 2012.
Bild via Style.com
Trasmattor -> Ränder
…på en kjol ur Ohne Titels vårkollektion 2012.
Sista Skriket gillar – om man nu får prata om en blogg som en person – subjektivt mode. Därför filtrerar vi vårmodet genom kött och blod, genom personlig smak. Deltagare ur vår ambitiösa experimentgrupp har fått i uppdrag att välja tre bilder med någon form av tilltalande effekt från vårkollektionerna.
Första smakdomare ut är Sara (scrolla ner för mer info!) som tyckte att tre bilder var i det minsta laget. Här kommer hennes fyra första favoriter från den vår som ligger framför oss i horisonten.
SARAS VÅRVAL
Dsquared² vår/sommar 2012
Bild: Yannis Vlamos / GoRunway.com via Style.com
”Först ut kom Dsquared2 med en ”all-american” deniminspirerad och färgsprudlande kollektion. Looken jag valde ut är svenskt lagom i grunden, vanliga jeansshorts, ett retro bälte och en oversize topp. Det som sticker ut är detaljerna som osar lite D.I.Y och de fantastiska gula gummistövlarna och tubsockar! Hoppas på en regning vår?”
Gwen Stefanis l.a.m.b vår/sommar 2012
Bild: Alessandro Garofalo / GoRunway.com via Style.com
Gwen Stefanis l.a.m.b vår/sommar 2012
Bild: Alessandro Garofalo / GoRunway.com via Style.com
”Sedan fastnade jag för två av L.A.M.B:s looks. Den första lika plain som genial, ränder som aldrig går ur eller känns omoderna. Och bara häng med på strumporna liksom! Vidare föll jag för denna fantastiska svart-vita långklänning med röda detaljer som faktiskt får mig att vilja gå i klänning (ja, ni hörde rätt)! Det finns inte så mycket mer att säga än att jag tycker att den är helt to-die-for!”
Twenty8Twelwe vår/sommar 2012
Bild: via Style.com
”Sist ut, en kombo som jag absolut skulle bära i vår, från Twenty8Twelve. Åter faller jag för det enkla, färgerna, mönster och bältet ger det där lilla extra!
Vem kommer vandra runt som en lager-på-lager rainbow i vår? Ja, om inte ni så i alla fall jag!”
DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Sara L. 20 år. Jobbar som cafébiträde i Stavanger, Norge. Intresserar sig för böcker, TV-serier, skrivande, skor, öl med vänner och internationell politik. Har en blogg.
”Mode är intressant för att det både kan framhäva eller dölja, skapa kontraster. Kläderna kan bli både skölden och svärdet, ett skydd och ett statement, alltid föränderligt och förunderligt! Det går inte att värja sig, så då ha jag valt att hänge mig!”
Läs alla Saras stilexperiment.
Nedan följer några bilder från modeveckan som just nu rasar i New York. Det är nästa års vår som visas, men mitt inlägg handlar inte om den, utan om hur man råkat stirra sig så blind på något att man förlorat helhetsperspektivet. I mitt fall rör det sig om färgen brons och smala ben.
Att ”se hela bilden”. Att smälta ihop olika beståndsdelar och sedan betrakta det som en helhet. Jag tänker på att i mode, särskilt i mode, är det svårt. Ibland blockerar ett enda fragment hela sikten.
Jag brukar försöka fånga mig själv när jag tycker någon är snyggt klädd genom att fråga: ”Varför tycker du att den där outfiten är snygg? Har det ens något med kläderna att göra? Eller är det för att tjejen som bär den har smala ben och Julie Delpy-läppar?” (Tvärtom borde också funka – smala läppar och Julie Delpy-ben.)
Vena Cava vår/sommar 12. Foto via Style.
Det motsatta kan också vara svårt ibland: att se fragment ur helheten. Som när man gått rakt in i en ny kollektion i en butik och tycker allt är snyggt. När blodet nästan rusar av alla intryck som blinkar mot en under lysrören och man inbillar sig att man skulle vilja ha allt. Sedan, när man fått lön och återkommer för att unna sig något, finns det kanske inte ett specifikt plagg som summerar hela den där nyhetskänslan man fick sist. Så man får halta tomhänt ut på gatan igen. Den känslan får jag ofta. (Tur, annars skulle jag väl ha smslånsskulder.)
Tse vår/sommar 12. Bild via Style.
Men, tillbaks till att ha sin blick i för inzoomat läge. Jag började dagen med att titta på kollektionsbilder från Nevvans modevecka och märkte snart ett mönster. Inte i kollektionerna, men hos mig själv. Allt jag själv tyckte var snyggt, alltså i ordets allra mest subjektiva och oprofessionella betydelse, hade med färgen brons att göra. Det går alltså inte att lita på att jag faktiskt tyckte om plaggen, kanske tyckte jag om plaggen, men bara för att jag gillade färgen. Det är de där smala benen igen! Gillar jag verkligen mossgröna, luddiga kappor med ofållade kanter eller gillar jag frisyren på tjejen som bär den? (Ok, det lät rätt snyggt med en mossgrön, luddig kappa med ofållade kanter.)
Jag tror att smak handlar mycket om hangups. Preferenser som sätter sig i skalpen och som sen mer eller mindre förblindar helhetsutrrycket.
Min blick var bronspåverkad, som tur var inte så mycket att jag tyckte ALLT i brons var fint:
Kevork Kiledjian vår/sommar 12. Bild via Style.
- Jean Rhys. Nu vill AA och litteraturlärarna, oberoende av varandra, skälla på mig. När jag läser hennes böcker börjar jag drömma om henne, författaren, inte karaktären; hon har blivit min nya idol, min stilikon. (Jag borde skilja dem åt bättre. Författaren och protagonisten. Det är därför litlärarna stör sig. Jag ska försöka.) Och det är något genetiskt fel som gör att man idoliserar destuktivitet. Jag kan inte ensam ta ansvar för beteendet. När jag stod i bokaffären kunde jag inte välja mellan Ledsen tjej åker till London och Ledsen tjej åker till Paris, så jag fick köpa båda. Den sista gillade jag mest, men jag tog flest ”kameraskärmdumpar” i den första (se ovan).
- Uppmärksamhetströjan. Jag köpte en tröja som skulle varit förödande om jag haft en dålig dag. Plagget är som en titta-på-mig-accessoar ur The Game (uähh); folk stittar. Den glänser. Men jag var på gott humör när jag drog den ur plastpåsen, bet av prislappen och trädde den över huvudet (själva köpet var nödkonsumtion innan bylinefotografering, don’t ask – eller alltså, fråga på, men det behövs inte för nu bloggar jag ju om det) och hade inget emot att senare låta främlingar känna på tyget. Såhär måste det kännas att ha sådana små inopererade horn i pannan, tänkte jag.
- Färgskalan. Det är så hösten ska se ut. Som en vår. Förlåt att jag tjatar om hösten men det är säsongsskiftena som är mest spännande. Och gult och lila och rött är så fint ihop.
Ravishing Mad. Bild via 38 minuter.
Sista dagen nu! En veckas citycirkus ska snart plockas ner till bråte och lastas på lastbilsflak. Halv nio ikväll på Stortorget går det att tacka av den modefokuserade delen av schemat med hjälp av 38 minuters Final Countdown-modevisning. Det finns redan bilder att smygtitta på (från pressvisningen) men det kan man ju låta bli att göra om man hellre vill se kläderna live.
Intressant initiativ förresten – att som tre klädskapare med helt olika uttryck samlas i en trio. Maxjenny träder fram med sin sminkaffärspalett och volym, Ravishing Mad med sin denimattityd och Jenny Grettve med sin mintelegans.
Det är inte särskilt svårt att se vem som gjort vad och det blir ingen riktig sammanhängande helhetsestetik av kollektionerna, men det är nog inte heller meningen. På något sätt är det kanske lättare att göra en samlingsvisning med det här utgångsläget snarare än om de specifika kollektionerna skulle ligga närmare varandra rent utseendemässigt. Det är som om varje designers identitet blir tydligare när det sätts i relation till någon annans.
Ett litet morgonlästips: Caroline Hainer råkade vara på fel ställe vid rätt tillfälle, det vill säga på NK när The Sartorialist var där för att signera sin bok. Hon skriver om det på sin roliga blogg Jazzhands. Påfåglas måste för övrigt vara dagens verb.
+ Se alla Sartorialistens bilder från Stockholm på hans blogg.
Mark Twain.
Bloggar om glädjeämnen och sorger i hemmaköket, i mataffärer, på krogen, på nätet och framför allt i munnen.
Bloggar om aktuella konserter, favoritlåtar, nya band, bortglömda band, utskällda band och musikjournalistik.
De mest lästa, kommenterade, länkade och rekommenderade artiklarna just nu.
