Ibland blir man påmind om att designerns jobb innefattar mycket mer än att komma på hur kläder ska se ut. Att det också behöver tänka på hur de ska kännas på och fungera med kroppen.

Säg att du tar på dig en sportig superjacka – en sådan som marknadsförs för äventyrliga expeditioner, men som man bara använder i stan – för att den har luva och det regnar och du ska ge sig ut på den äventyrliga expedition det är att ta sig från Triangeln till Gustav. Du har kommit utanför dörren när du inser att något är fel. Det är något som låter. Någon håller på att rulla in en stor prasslig pappersboll genom trumhinnan på dig. Det känns så. Det avancerade tyget som jackan och luvan är tillverkade av prasslar så mycket att du inte kan höra dig själv tänka. Hur har designern tänkt? Att man ska stå ut med det här ljudet under sina bergsklättringspromenader? Att fågelkvitter är överskattat? Att alla ändå kommer få tinnitus till slut, det är lika bra att man vänjer sig vid hur det känns? Tillverkaren har troligen inte haft några onda motiv, men helt enkelt missat att testbära jackan med luvan uppe. Det rör sig säkert om ett tyg som är effektivt mot kyla, som är noga och kemiskt sammansatt av minst en expert, eller inte, men luvan borde gjorts i ett annat material.

En vän till mig berättade hur hon köpt en klänning som hon tyckte mycket om, men ändå nästan aldrig använt. Klänningen hade nämligen knapparna på ryggen och för att knäppa den var behövdes en annan person. En sambo till exempel. Min vän, som bor ensam, irriterades av klänningens singelovänlighet.

Ibland kan det vara riktigt långt från skissbordet, där plagget föds, till vardagslivet där plagget bärs. Ibland märks det på ett par skor som inte går att ha på sig eller på örhängen som färgar snibbarna gröna. Jag har erfarenhet av kilklackskor som gjort konstiga pruttljud i gång, kjolar som snurrat helvarv vid rörelse och klänningar i bomullstyg med snäv armhålsringning som efter en minut tvingat till sig svettskuggor.

Ni då? Vilka av era i god tro köpta plagg funkar helt enkelt inte i praktiken?

Vårmodet i närbilder:

Ett par vettiga sandaler från Christopher Kane.

Foto: Marcus Tondo via Style.com.

Det finns inget annat att göra än att slänga sig med uttrycket fulsnyggt. Vandringssandal fast i satinblankt, det funkar, åtminstone på en blank catwalk, men jag tror också att det skulle göra det med ett par styva byxor (ständigt detta tjat om styva byxor!) och en avvokadojuice i högerhanden. Tänker att de är alldeles ljudlösa så att man kan slinka fram och göra peacetecken bakom ryggen på någon halvbekant man upptäckt på gågatan. För övrigt: ja tack till lite mer klumpighet på skohöjd: rejäla remmar, rejäla sulor, ja, i allmänhet flera anledningar att beskriva skor med ordet ”rejäla”. Trött på petit.

Textilekonomstuderande Julia Svansbo är en gör-det-självare ”som gärna spenderar en söndagskväll på sängen, klickandes igenom Style.coms slideshows samtidigt som hon stickar”. Sista Skriket fick den stora äran att få följa med på en av hennes re-designresor. Här följer historien om hur den slaktade loppisrocken i Julias händer förvandlades till ett par modeblogginspirerade jeans.

Julia Svansbos ”The Dustbin Jean”, steg för steg:

EN IDÉ.

”I höstas såg jag ett par nästintill perfekta jeans hos min favoritmodebloggare Columbine Smille:”

Bild via Columbine Smille.

”Jag kände verkligen att jag behövde dem, men är man student kan det till och med vara svårt att få ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa ett par jeans. När jag sprang på en otroligt tygrik arbetsrock på en loppis bestämde jag mig för att göra ett eget par.”

EN SLAKT.

”Som bekant tar saker gärna rätt mycket tid. Under hösten hann jag bara göra ett inspirationskollage och konstruera mönstret innan det blev dags för jul och nyår och hela faderullan. Så småningom blev det dags att stycka den stackars rocken, nåla och anpassa mönstret efter det tyg som fanns att tillgå och sätta igång att klippa!”

ETT MÖNSTER.

”En sak som min mamma  – det är hon som har lärt mig nästan allt jag kan om sömnad – alltid har sagt till mig är att man inte kan förvänta sig att allting blir som man tänkt sig när man gör något själv. I detta fall var tyget till exempel inte alls så brett som jag trott: det räckte inte till bakstycket. Vad får man göra då? Tja, klippa sönder mönsterdelarna och lappa lite!”

EN HEMLIGHET.

”Inte gör det något att det finns en extra nästan osynlig söm på insidan av låret? Tvärtom, det är ju en liten hemlighet som bara jag vet. Likadant blev det när jag i tillklippningsivern drog saxen rakt över den stora biten som skulle bli vänster framstycke. Det enda man kan göra då är att ta ett djupt andetag, fundera ut en lösning och rätta till felen. Det kan låta enkelt, men det har tagit mig ungefär 10 år att komma till denna insikt.”

EN FICKINSIDA.

”Jag uppskattar alltid små detaljer i plagg. Det behöver inte vara något som syns, utan snarare något som finns där bara för bärarens skull. Jag använde ett pråligt brokadtyg i fickpåsarna och fodrade även bakfickan med detta blanka. Ingen kommer någonsin se det när jag har jeansen på mig, bakfickans foder fyller inte ens någon funktion. Det är som med fina underkläder. Man vet att de finns där, men det är inget som syns.”

”Det man inser när man väljer att göra om gamla plagg till nya är att man aldrig riktigt kan bli av med spåren av vad tyget tidigare varit. Jag tycker att det är något man gärna ska ta vara på. Jag gjorde det genom att låta alla nya stickningar vara vita precis som de varit på rocken, men också genom att klippa till byxbenen så att den gamla fållen fick vara kvar. På låren, som tidigare var framstycke, syns spåren av de stora utanpåfickorna och knapparnas rundlar tydligt. Det skulle kunna vara något dåligt, men jag väljer att se det som en del av byxornas identitet. Om man nu kan köpa nyproducerade jeans med konstruerade slitningar, borde inte naturliga slitningar som berättar något om jeansens historia vara ännu mer värda? För mig är det så och det är också det som är charmen. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det till och med bättre.”

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Julia. Julia är 24-åringen som studerar på en treårig textilekonomutbildning. Studierna kombineras med avancerad macaronbakning, svettig medelgympa på Friskis&Svettis och egna återkommande redesign-projekt. Det vackraste plagget i Julias garderob är en svart aftonklänning i spets, handsydd på NKs Franska skrädderi någon gång på 1950-talet. Våren 2013 går en av hennes äldsta drömmar i uppfyllelse då hon gör en utbytestermin i Paris.

Julia bloggar på Behold Fashion.

Dagens plagg: konstkjol från Carven.

Carven, höst/vinter 2012. Foto: Alessandro Viero via Style.com.

*) Hoppas att jag åtminstone lockade in någon med rubriken. Ibland krävs det inte så mycket. En kjol bara. Men kjolen ovan är inte så bara!

Mönstret går igen på fler ställen i kollektionen, till exempel här:

Foto AP Photo/Jacques Brinon via Scanpix.

Trycket på klänningen är en målning, närmare bestämt ett utklipp från Hieronymus Bosch triptyk ”The Garden of Earthly Delights”. Jag rekommenderar er att titta på den i högupplöst format. Eventuellt är ni hooked för resten av kvällen.

Dagens plagg:

Maison Martin Margiela, vår/sommar 2008.
Foto: Collection ”Artisanal” PE08 ©Marina Faust via If it’s hip, it’s here.

Inga djur skadades under tillverkningen av den här rävboan. Består av 2500 flirtkulor som målats med kinesiskt bläck.

Foto: Loomis Dean (1961) via LIFE.

Vad gör man med klänningen när bröllopet är slut?

Sadie Stein skriver om hur hon under stormen Irene från sin läckande garderob räddar den bröllopsklänning som egentligen aldrig befodrades från förlovningsklänning. Den som hon som 24-åring fick uppsydd på Lower East Side med bröllopsdstumet insytt i tyget. Förhållandet sprack i sömmarna, inte klänningen. Den finns kvar, nu har den till och med överlevt en storm. Ett minne av ett bröllop som aldrig ens inträffade.

Min mormor brukade prova sin en gång om året, tills den dag då dragkedjan sprack. Då gav hon den till mig.

Antagligen finns de överallt. På andra sidan väggarna i grannes garderob. Inlåsta i mörka utrymmen. I liksäckar så att malarna inte ska komma åt dem. Numera laddade med nostalgi eller eventuellt skilsmässoångest. De får sällan se dagsljus, för att inte säga aldrig. De är nästan butiksnya förutom en svag antydan till svett och en eventuell och tunn rand foundation. Spökena.

Hur förhåller man sig till sin bröllopsklänning efter att bröllopet är slut? Efter att champagneflöjtarna diskats och allt omslagspapper återvunnits? Provar man dem? Använder dem? Undviker dem?

Skulle bara snabbt in i en dansk livsmedelsbutik för att sistaminutenhandla något drickbart men kom ut med den här:

Nyårsoutfiten räddad?

Det bästa är baksidan:

I vår ger Ann-Sofie Back oss stryckstreck:

Ann-Sofie Back Ateljé, v/s 2012. Foto Yannis Vlamos via Style.com.

Plagget ser ut som om det blivit strykt, vikt och sedan placerats ner i en hårt packad portfölj. Det gör att det får en kantig silhuett som ger sken av att styra sig själv, oberoende av kroppen som finns under. Just den effekten, tyg som skapar form som struntar i kropp, känns typisk för tiden, för de svullna barbapappakapporna, stela shortsen och skarpa snitten som sipprat ända ner till gågata.

Ann-Sofie Back Ateljé, v/s 2012. Foto Yannis Vlamos via Style.com.

Back, Sveriges Margiela, tillhör för övrigt skaran designer som är bra på att koda om konventionella ”fel”, klädmässiga no-nos, och göra dem rätt.

Det händer då och då att en designer eller stylist inspirerar till annammande av stilskavanker, och får folk att plattånga hack i håret, bära blusar med ofållade kanter som flikar upp sig lite mer för varje dag, jeans med hål på knät, skrynkliga toppar eller ut-och-in-stickade lusekoftor med spretande garntrådar. Det är inte annorlunda fenomen än när ett par snickarbyxor sveps med i trendcyklerna; allt i världen har modepotential. Även felen.

Något Back eller någon annan skicklig designer dock aldrig kan göra är att bidra med ett allsmäktigt godkännande som gör att tröjor med färdigtryckta deoränder (true thing!) i alla sammanhang bemöts utan ett endaste skeptiskt ögonbryn. Bär man ett plagg med en massa lösa trådar flängande, eller ett par byxor med färgfläckar på, kan man nästan förvänta sig att folk lägger märke till – kommenterar, hånfullt skrattar eller suckar åt – plagget. Allt kan som sagt vara mode, men inte i allas ögon.

Foto: Sandra Juto

På tal om stormar och mörker pratar vi tröstkläder på bloggen.

Idag med fokus på en mossgrön kofta tillhörande Sandra Juto, svensk designer bosatt i en koleldad lägenhet Berlin. Sitt liv i den, sina kaffepauser, alster och blickar fångade genom kameralinsen delar hon med sig av i sin blogg.

Sandra Juto, äger du några ”comfort clothes”? Kläder som du använder inte främst för estetikens skull, men för att de får dig att känna dig varm, mjuk eller trygg.
– Jag bestämde mig för några år sedan att inte ta på mig ”fula” kläder för att hålla mig varm, men ändå har jag på mig en grön stickad herrkofta från HM varje dag. (se bild)

Jag har själv tänkt likadant – att jag inte vill ha på mig fula hemmakläder – men på något sätt har även fina kläder en tendens att kännas lite fula just eftersom jag använt dem som myskläder hemma…
– Håller med dig, jag jobbar hemifrån så även om jag försöker att klä mig vettigt för att känna mig lite mer ”professionell”, så blir allting mer eller mindre förfulat.

Den man var som barn påverkar hur man blir som vuxen. Men är det verkligen rimligt att ens tioåringssmak påverkar ens väskrutiner som vuxen? Och dessutom gör ens rygg alldeles sned? Efter 15 års vägran är det dags att välkomna en barndomsföraktad ryggsäck tillbaka in i värmen.

När jag som obstinat tioåring deklarerade att jag inte längre ville bära ryggsäck, utan byta till en axelremsväska, protesterade min mamma att min rygg skulle komma att bli sned då. Jag gick i fyran och för mig stod axelremsväskan för frihet och kvinnlighet – till skillnad från ryggan som bara symboliserade läxor. Jag hade bestämt mig; jag skulle konvertera till en ny väsktyp. Med undantag för en intensiv period med en nerklottrad Eastpak på högstadiet, var jag konsekvent ryggsäcksfri efter det.

Femton år senare: min rygg är sned.

Vad ska man säga? Mamma hade rätt? Det var kanske vad massören ville säga, hävd över mig på britsen med svepande händer över en ryggrad med samma vinkelräthet som Jonas Gardells julgran.

– Den är sned.

När jag till och med övervägde att investera i en lättare dator insåg jag att jag höll på att snickra en väldigt fåfäng lösning till ett ganska grundläggande problem. Några datorgram hit eller dit skulle inte ge min högeraxel den semester den behöver.

Ryggsäcksdesign, 1860. Bild via Wikimedia Commons.

Den vuxna lösningen innebar ett nytt väsktypsbyte. En ryggsäck. Jag fyllde den med laptop, vattenflaska, kamera, block, bok, plånbok, 2 telefoner och ipod: bovarna i mitt ryggdrama. Sen vaggade jag ut i offentligheten. För jag skulle nog kalla det att vagga. Balansen var inte självklar när det gällde att vänja sig vid plötslig svanktyngd. Om än något klumpig, var det en förlösande upplevelse. Efter alla år, kämpande mot tyngdkraften på ena sidan kroppen, kände jag mig med ens fem kilo lättare. Känslorna från mellanstadiet, ryggsäcksföraktet, var väl inte helt bearbetade, men förträngningsbara.

På tåget insåg jag att varenda människa hade en ryggsäck placerad bredvid sig på sätet. Jag måste ha levt i illusionen om att det endast var barn, studenter, fashionbergsklättrare utan berg eller riktiga bergsklättrare med berg, som bar sina ägodelar på ryggen. Nej, nej. Alla bär rygga. Av praktiska skäl såväl som estetiska. Välkommen till verkligheten.

Ändå speciellt att man kan låta sitt tioåriga jag bestämma så mycket över sin väskideologi att man får sitt synfält censurerat. Men just den väskförnekelsen var nu historia. Minst sagt. Nu såg jag bara ryggsäckar. Och själv hade jag ett alldeles eget exotiskt exemplar i följe.

Jag ville luta mig över till ryggsäcksgrannen på tåget, bonda lite, och fråga: hur gör man när man är ute och går och telefonen ringer? Eller när man måste byta låt på sin ipod? Vränger man om hela skiten till magen, drar upp dragkedjan och dyker ner efter telefonen? Tar inte det sjukt lång tid? Finns det något fusksätt? (Är det här iphonepungen kommer in i bilden??) Men jag förblev tyst. Jag ville inte ge sken av att vara en ovan ryggsäcksbärare.

Mamma skulle träffa mig på stationen. Genom fönstret fick jag ögonkontakt med henne, men hon tittade bort. När jag promenerade fram till henne på perrongen möttes jag av höjda ögonbryn.

– Jag tyckte att det såg ut som dig! Men jag tänkte att det kan det inte vara. Du bär ju inte ryggsäck.