STILEXPERIMENT | En slaktad kappa senare
Publicerad den 20 mars 2012 klockan 13:12 av Ida SkovmandTextilekonomstuderande Julia Svansbo är en gör-det-självare ”som gärna spenderar en söndagskväll på sängen, klickandes igenom Style.coms slideshows samtidigt som hon stickar”. Sista Skriket fick den stora äran att få följa med på en av hennes re-designresor. Här följer historien om hur den slaktade loppisrocken i Julias händer förvandlades till ett par modeblogginspirerade jeans.
Julia Svansbos ”The Dustbin Jean”, steg för steg:
EN IDÉ.
”I höstas såg jag ett par nästintill perfekta jeans hos min favoritmodebloggare Columbine Smille:”
Bild via Columbine Smille.
”Jag kände verkligen att jag behövde dem, men är man student kan det till och med vara svårt att få ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa ett par jeans. När jag sprang på en otroligt tygrik arbetsrock på en loppis bestämde jag mig för att göra ett eget par.”
EN SLAKT.
”Som bekant tar saker gärna rätt mycket tid. Under hösten hann jag bara göra ett inspirationskollage och konstruera mönstret innan det blev dags för jul och nyår och hela faderullan. Så småningom blev det dags att stycka den stackars rocken, nåla och anpassa mönstret efter det tyg som fanns att tillgå och sätta igång att klippa!”
ETT MÖNSTER.
”En sak som min mamma – det är hon som har lärt mig nästan allt jag kan om sömnad – alltid har sagt till mig är att man inte kan förvänta sig att allting blir som man tänkt sig när man gör något själv. I detta fall var tyget till exempel inte alls så brett som jag trott: det räckte inte till bakstycket. Vad får man göra då? Tja, klippa sönder mönsterdelarna och lappa lite!”
EN HEMLIGHET.
”Inte gör det något att det finns en extra nästan osynlig söm på insidan av låret? Tvärtom, det är ju en liten hemlighet som bara jag vet. Likadant blev det när jag i tillklippningsivern drog saxen rakt över den stora biten som skulle bli vänster framstycke. Det enda man kan göra då är att ta ett djupt andetag, fundera ut en lösning och rätta till felen. Det kan låta enkelt, men det har tagit mig ungefär 10 år att komma till denna insikt.”
EN FICKINSIDA.
”Jag uppskattar alltid små detaljer i plagg. Det behöver inte vara något som syns, utan snarare något som finns där bara för bärarens skull. Jag använde ett pråligt brokadtyg i fickpåsarna och fodrade även bakfickan med detta blanka. Ingen kommer någonsin se det när jag har jeansen på mig, bakfickans foder fyller inte ens någon funktion. Det är som med fina underkläder. Man vet att de finns där, men det är inget som syns.”
”Det man inser när man väljer att göra om gamla plagg till nya är att man aldrig riktigt kan bli av med spåren av vad tyget tidigare varit. Jag tycker att det är något man gärna ska ta vara på. Jag gjorde det genom att låta alla nya stickningar vara vita precis som de varit på rocken, men också genom att klippa till byxbenen så att den gamla fållen fick vara kvar. På låren, som tidigare var framstycke, syns spåren av de stora utanpåfickorna och knapparnas rundlar tydligt. Det skulle kunna vara något dåligt, men jag väljer att se det som en del av byxornas identitet. Om man nu kan köpa nyproducerade jeans med konstruerade slitningar, borde inte naturliga slitningar som berättar något om jeansens historia vara ännu mer värda? För mig är det så och det är också det som är charmen. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det till och med bättre.”
DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Julia. Julia är 24-åringen som studerar på en treårig textilekonomutbildning. Studierna kombineras med avancerad macaronbakning, svettig medelgympa på Friskis&Svettis och egna återkommande redesign-projekt. Det vackraste plagget i Julias garderob är en svart aftonklänning i spets, handsydd på NKs Franska skrädderi någon gång på 1950-talet. Våren 2013 går en av hennes äldsta drömmar i uppfyllelse då hon gör en utbytestermin i Paris.
Julia bloggar på Behold Fashion.
