Gårdagens outfit: mycket smink, kilklackar, kort sidenklänning i epileptisk färgskala + utsläppt hår.

En man stoppade mig utanför Triangeln-kyrkan och meddelade att om jag var på väg till bröllopet hade jag kommit två timmar för sent.

Han var smått alkoholiserad, men hade en poäng. Jag var kanske lite för uppklädd för min aktivitet (svettig konsert på Lille Vega). På tåget adderade jag ändå persimonfärgat läppstift och speglade mig i fönsterrutan när tåget åkte ner i tunneln. Det där med passande klädsel kan man ju diskutera. Jag skulle fira att jag för första gången skulle se min stora tonårsidol live (sist Tricky var i regionen hade jag en bokad Greklandsresa och satt med mamma i parken och skrapade trisslotter för att få ihop till ombokningsavgiften… och misslyckades). Ett sådant tillfälle, ödesmättat nostalgiklimax, kräver sin klänning.

Jag var uppenbart ”felklädd” bland alla t-shirts och jeans och ryggar dreads i konsertlokalen. Men det var en tillräckligt glad dag för att inte drunkna i den där känslan som uppstår när man är för uppklädd – eller nerklädd – för det specifika sammanhanget.

I min idealvärld är det precis så. Man klär man sig efter sin minutiösa instinkt och låter sig inte likt en kopparyta påverkas av omgivningen.

Återkommer ofta till hur ens självuppfattning och självförtroende påverkas av det som händer någonstans mellan att man står och gör i ordning sig hemma och att man möter omvärlden. Hur en koncentrerad sminkprocess ena kvällen kan få en att räta på ryggen och bara droppa Colgateleenden runt sig, men att en annan dag få en att känna sig som en väldigt ledsen clown. Och det är ofta svårt att förutspå. Att känna sig fin är ett väldigt diffust tillstånd. Ibland är man som finast i samma kläder man redan haft på sig hela dagen och ibland krävs det en koncentrerad puderseans framför närmsta badrumsspegel för att få en att känna sig bekväm. Och fin. Enligt mig hänger de där två känslotillstånden ihop som siamesiska tvillingar.

Det här med att göra sig extra fin har Sara tittat närmare på. Rapporten om hur det gick kommer senare i veckan.

”Det fanns en tid när jag så gärna ville se ut som Simone de Beauvior lät”

Konstnären Marlene Dumas om att vara blond.

Tänk att man varje dag mer eller mindre omedvetet gör bedömningar om sin värld baserat på utseende. Med hjälp av de yttre attributen skapar vi bilder av vem en person är. Inte bara bilder, men också stereotyper.

Det finns nog inga helt värdeneutrala uttryck. Ett osminkat ansikte sänder ut signaler om personen precis som ett sminkat. Det finns inte ett universellt sätt att läsa av en Kånken-väska, men läser av den gör vi. Och glasögonen, läppstiftsfärgen, de praktiska skorna, silikonbrösten, logotyperna, hattarna, de bara benen, materialen och örhängena.

Spännande är när vi blir påminda om glappet mellan ytan och innehåll. Jag satt mittemot en man i kostym på tåget för några veckor sedan. Hans accessoar var en påse ölstinkande pantburkar som han placerade mitt i gången. Hans kroppsspråk var yvigt. Han pratade lite för sig själv. De där gesterna störde min förutfattade mening om honom, som jag på ett ögonblick baserat på hans klädsel. Jag fick inte ihop bilden. Han såg ut att vara någon som var på väg till sitt kontorsjobb men rörde sig som någon som inte hade något jobb. Blev för en gångs skull tydligt konfronterad med att den bild jag skapar med hjälp av utseendet faktiskt inte är tillförlitlig.

Det är faktiskt så att den ALDRIG stämmer. Att någon har på sig en volangklänning avslöjar egentligen inte mer om personen än att hon eller han valt den som outfit imorse.

Den här killen stalkade jag helt hänförd häromdagen. Tror ni han har sett Tron, eller?

Min vän Orsi åker varje morgon metro in till centrala Madrid. Det tar en timme. När det stiger på en färgdam antecknar hon det i sitt block. Färgdam, ni vet? En person som har valt att till fullo omfamna sin favoritfärg och presentera det i plagg. Alternativt trillat i en stor pool med blåfärg, det finns olika teorier. Men ni vet, en person som inte bara har röd blus och röda byxor, men även röd hatt, jacka, väska och, inte minst, röda skor. Jag brukar precis som Orsi lägga märke till dem, när de dyker upp som stoppsignaler på gågatan, det är svårt att inte göra det. Någonstans kan jag ändå se mig själv i dem och nästan hoppas att någon gång själv våga att stänga ute världens blickar på samma sätt och bara klä, alternativt dränka, mig i det jag gillar. När jag är 60 plus kanske jag hittat något jag gillar tillräckligt mycket för att klä mig tå till hjässa i det. Är det en attacknyans av lila, så gärna för mig.

FLYGPLATSVOYERISM. Go to gate, men inte boarding, inte riktigt än. Har redan lagt ner boken i väskan och sitter beredd med passet i knät. På rader av fastborrade turkos stolar, de flesta sitter likadant, någon har ett krängande spädbarn i famnen. Det man kan göra är att stirra. Första fem minuterna lägger jag på att avkoda franska chica kvinnor. HUR gör de? Jag blir nästan arg. Jag blir arg. HUR gör man för att ha så blank handväska, raka ben, perfekta pressveck, genomskinligt jämn hy och Tatou-uppsyn? Att titta på dem är som stå framför en spegel som framhäver alla sina pigmentförändringar.

Blir gladare när jag tittar på mamman i den virkade klänningen och Cowboy-hatten och varenda lös kroppsdel dränkt i smycken. Hennes barn är på gott humör. Hon vinglar till i höga skor, genom klänningsmaskorna ser man naveln. Smal, sminkad och skrattar högt. Flera medresenärer klädda i dyra blixtlås/örhängen/damloafers tittar snett. Jag tittar snett på loafersdamerna för att kompensera. Något senare, en flygresa senare, armbågar de varandra, damerna, för när Cowboy-kvinnan slinker ur planet har hon bytt om till en ormskinnstight denimjumpsuit. Det gör man inte utan tisslande tasslande!

Bild: Momondo

Trodde inte att det var möjligt att missa dödsfall när man hänger på Twitter hela dagarna, men tydligen går det. Sebastian Horsley – Andres Lokko kallar honom för Storbritanniens sista excentriker – dog av en misstänkt överdos i torsdag. Jag sätter söndagskaffet i halsen över papperstidningen när jag läser det.

Min egen fascination för Horsley började när han poppade in i en klädbutik jag jobbade i. Kände igen honom gjorde jag, men kunde inte placera och det var inte förrän hans ansikte dök upp i ett magasin många år senare som jag kopplade. Då insåg jag också att den Soho-port med skylten ”Detta är ingen bordell. Det finns inga prostituerade på den här adressen”, som jag fotat tusen gånger, tillhörde honom.

Horsley klassade sig själv, likt en New Yorker, inte som en Londonbo, utan som en ”Sohoite” Att bo i Soho tyckte han var som ”en pågående orgasm”. Men enligt TimeOut oroade han sig för stadsdelens ”negativa” utveckling:

”Ten years ago, on a good night here you could get your throat cut. Now there’s even a health club in Soho! Can you imagine that? It has really got worse. The air used to be clean and the sex used to be dirty, and now it’s the other way around. The only pocket of resistance is my house.”

Sebastian Horsleys livsöde fascinerades till den grad att teatern om hans liv, baserad på hans självbiografi, precis satts upp på London-scenen. Innan han gick bort vid 47 års ålder.

The Telegraph skriver att han tidigare i månaden i en intervju sagt att var ”två trejedelar död” och mer än att ha levt ett liv hade han ”mest suttit i ett rum och dött”. Men jag tror inte att många håller med om att det är det han gjort.

Mest tragiskt är kanske att hans liv, enligt honom, både började och slutade med en överdos.

I en intervju har han sagt:

”When Mother found out she was pregnant with me, she took an overdose. It didn’t work. Neither did nine months of heavy drinking. Had she known I was going to turn out the way I did, I’m sure she’d have gone the whole hog and found the cyanide.”

Det råder ingen tvekan om att han lyckades med att skapa en stark bild av sig själv som mytomspunnen och provocerande dandybohem omöjlig att vika bort blicken från.

Häromdagen trottoarpasserade jag en fantastisk kvinna på cykel. Hon bar ett, två, tre! mönster ihop och det här var innan solen kom! Innan gammal sommartrikå tvingats fram i brist på bättre. Det regnade och hon lyste mot mig som en pantonekarta. Och mest av allt? Jag skämdes. Som Döden gick jag där dränkt i svart. Smälte ihop med Tarkovskij-miljön som om jag  var ritad med blyerts. Det enda ickesvarta på hela mig var min högra strumpa. Den var tvättmaskinsgrå.

I dag har jag receptutskrivit gröna naglar och spräcklig kjol åt mig själv. För att kompensera.